när jag kom till flughafenstrasse, då var det som att komma hem

Det har varit kul att bo hemma hos folk, som jag gjort nu i två månader (tack alla jag bott hos!) men i längden är det verkligen påfrestande att alltid vara gäst. Även om alla sagt ”känn dig som hemma” och jag även försökt göra det så är jag alltid lite rädd att störa och besvära.

Nu är jag i mitt hem, på Flughafenstrasse 7, precis vid den tunnelbanestation i Berlin som heter Rathaus Neukölln. Jag har ett jättelitet rum men lägenheten är stor. Lägenheten hade fått en producent för ett inredningsprogram i tv att tro att en dröm plötsligt gått i uppfyllelse. Laura har köpt soffa och fåtöljer på e-bay för en euro (man var tvungen att hämta dom själv) och Olof och jag har köpt en bokhylla där vi kan ha skivorna. Våra grannar i lägenheten bredvid och i lägenheten under är unga människor som lägger sig sent på kvällen och inte störs av att man spelar musik hela tiden. Utanför är Flughafenstrasse, Karl Marx-strasse och Neukölln. På smågatorna finns skrotbutiker där dom säljer allt vad skit man kan tänka sig för nästan gratis. Om man är ute efter stentvättade bootcutjeans med applicerat glitter finns det även många ställen som säljer såna. Och på turkiska marknaden kan man, om man går dit strax innan stängningsdags, köpa två kilo tomater för en euro.

Mitt Berlin. Jag känner mig lugn och glad. Jag vet att det haglar klyschor så fort jag ska beskriva min hemstad, men det ju avslappnat. Det är billigt och det är avslappnat. Dessa två faktorer tror jag är de grundläggande för att man ska förälska sig i en stad. Jag är så jävla trött på allt som är dyrt. Jag behöver det inte.