litegrann om en låt: lil wayne - how to love

Jag älskar Lil Wayne, som ni kanske vet. Man kan säga att Lil Wayne är en av mina favoritartister - hade jag haft en Mina Vänner-bok hade jag skrivit Lil Waynes namn när jag ombetts lista mina idoler. Han är så cool! Han är många saker som jag själv inte är. Jag själv har inte tatuerat "fear" på ena ögonlocket och "god" på det andra. Lil Wayne har gjort det åt mig kan man säga.

Lil Wayne är en så bra rappare. Han kan rappa såhär: "ooh shit, motherfucker goddamn" och det låter så himla tufft och svängigt och släpigt. Jag älskar såna tramsiga verser. Eller när han bara rappar om hur mycket pengar han har - jag älskar det också. Lil Wayne har fett mycket pengar. Jag tycker det är konstigt att vissa anklagar samtida kommersiell hiphop för att vara ytlig och falsk. Om det är typ politisk analys man vill ha, varför läser man inte en bok istället för att lyssna på hiphop? De flesta böcker om politisk analys är bättre än exempelvis rapparen Commons låtar. I alla fall i fråga om just analysen. När man har läst klart sin bok om politik kan man slappna av med någon som är bäst i världen på att tramsa runt över ett beat och snacka om hur jobbigt det är att man får papercuts av att räkna pengar.

Kanske är det just på grund av detta som jag ändå lyssnar extra noga när Lil Wayne plötsligt får för sig att prata allvar med oss. Som när han rappar om orkanen Katrina-katastrofen i låten Tie My Hands på Tha Carter III. I dokumentären om den skivan framstår personen Lil Wayne för övrigt som ganska deppig, vilket dock har ganska lite med personan Lil Wayne att göra. När personan Lil Wayne för för sig att för en gångs skull inte skoja blir det starkt. I sin senaste hit gör Lil Wayne just detta - han pratar allvar. Eller ja han sjunger. Han låter annorlunda när han sjunger än när han rappar - han sjunger, trots autotuner, väldigt taffligt. Det är så himla fint.

Det har kommit mycket rnb på sistone som går ut på att visa känslor och inte bara sjunga om att man är jättebra på att knulla. Antagligen är det Drakes stora framgångar som är orsaken till detta. Till och med the Dream har gjort en skiva som bara handlar om att vara hjärtekrossad och ledsen, även om det förstås inte var under namnet the Dream. Det var inte personan the Dream som gav ut den - det var personen som brukar kalla sig the Dream. Jag tycker att det albumet har sina fina stunder, men efter att den inledande entusiasmen lagt sig var det kanske egentligen sådär.

Men Lil Wayne, han gör den grejen så mycket bättre än de flesta andra, förstås. Det är en fin poplåt. En akustisk gitarr har en framträdande position i produktionen. Lil Wayne gör sitt bästa för att sjunga så fint han kan.

See you had a lot of moments that didn't last forever
Now you in this corner, tryin to put it together
How to love

Man gör sitt bästa, men det är inte lätt. Det är 2011 och det är uppenbarligen Lil Wayne som skildrar det nu. A lot of moments that didn't last forever.

petra

alice

snygg kille - världens bästa låt

jag tittar på tv

Vi har, som ni ser, ett youtube-klipp här ovan. Det kommer från ett populärt tv-program som heter Idol. Jag tycker så synd om Denise, klippets huvudperson! Hon är sexton år gammal och vill gärna bli popidol. För att hennes dröm ska kunna gå i uppfyllelse har hon sökt sig till årets auditions inför det populära tv-programmet. Vissa som är med i Idol-uttagningarna är freaks. Det är dom som blir mobbade i skolan. Dom som blir mobbade i skolan blir även mobbade i Idol, inför tv-tittarna, av vuxna, framgångsrika människor som dom ser upp till. (Det är detta som är tv4:s affärsidé.) Men Denise är inget freak. Alexander Bard, som är en av juryns medlemmar, säger att Denise – som i lagens mening är ett barn – ”är Grace Kelly”.

För att Denise ska kunna bli popidol måste hon pleasa juryn, vilket ska genom att hon sjunger för dem. Det märks i klippet att Denise är nervös över sin brist på kulturellt kapital (hon är ett barn), eftersom hon ursäktar sig för sitt svenniga val av låt: "Paparazzi" av Lady Gaga.

”Normalitetens domare finns överallt” skrev Michel Foucault (i en av mig snabbt höftad översättning, från Surveiller et Punir), och det är kanske lite väl obvious att plocka fram den gode Michel i detta läge. Men ändå: normalitetens domare. Om lärare och psykologer är normalitetens domare är mobbarna möjligen normalitetens soldater – någon måste göra det tuffa jobbet att ta i med hårdhandskarna mot dem som inte har vett att vara normala nog, även om detta innebär att man måste stoppa deras huvuden i toalettstolen då och då. Idoljuryn är i sådana fall normalitetens legosoldater – en mobbarnas elitstyrka som tar betalt för att använda all sin samlade pondus åt att kissa på unga människors (barns) förhoppningar och få skrattarna på sin sida. Dom kissar på barns drömmar.

Åter till Denise. Hon sjunger sin sång, står lite vingligt på sina höga klackar. Hon måste inte mobbas, hon är ganska duktig, det vill säga hon är ganska normal, hon är ganska anpassad . En blond kvinna uttalar sg först av jurymedlemmarna. Hon säger, efter att först ha vänt blicken ner i skrivbordet: ”Såhär är det Denise – du har inte världens bästa sångröst”. Hon tycker att Denise ska satsa på annat än själva sången, på något som hon kallar ”hela paketet”, ungefär som ”Madonna” gjort. Sedan uttalar sig en man med dörrvaktsskägg. Han säger ”jag tycker inte att du sjunger tillräckligt bra”. Två vuxna människor, som uppenbarligen är någon form av auktoriteter inom musikbranchen, säger till en person som inte har så jättebra sångröst att hon inte har så jättebra sångröst. Jag förstår inte hur dom kan ta sig den rätten.

Sedan är det dags för Alexander Bard (den kände popstjärnan, folkpartisten och "filosofen") att uttala sig och han tror att Denise är en ”smart tjej”. Det är då upp till den sista jeppen i juryn att avgöra det hela. Denise är mycket nervös, för hon vill så gärna duga. Den sista jeppen, som har Denise alla drömmar om att bli popstjärna i sin hand, säger följande: ”Otrooligt svårt”. Alexander Bard säger ”Du kan inte säga nej till dom här rådjursögonen Pelle kom igen nu”. Alla fnissar, även Denise, fast man ser att hon har ont i magen. Kanske tänker hon på att hennes ”rådjursögon” – ett barns rådjursögon – uppenbarligen är tänkta att göra den medelålders mannen i juryn så kåt att han av bara farten ger henne ynnesten att bli popstjärna.

Mannen, som tydligen heter ”Pelle”, fortsätter ”Ja asså ja, men du, du, har asså du det ... jag kan ja se ... jag kan ju se dig i en video ja kan ja de kan ja ja kan se dig framför ... i en stor popshow ... men det e det fixar du det ... rösten, kommer du göra det?”

Denise, som uppenbarligen är med på noterna trots det mycket osammanhängande talet, säger tydligt ”ja, det kommer jag att göra”. Plötsligt får ”Pelle” något av en uppenbarelse och ropar ”JA förfan”. Denise gör en segerdans och säger ”åh tack så mycket, tack så mycket”, ungefär i samma tonfall som snövit säger tack när mössen och fåglarna sytt hennes balklänning.

Så himla hjärtskärande scen ändå! Det är svårt att leva.

Så - ledsen att vara en hater i denna glädjeyra, men vore det inte mycket bättre om det inte fanns någon Idoljury? Vore det inte bättre om ingen - och då inte heller Denise - brydde sig om vad dom sa, att man åtminstone i konsten kunde skapa sina egna regler? Att det inte spelade någon roll huruvida en skallig man som heter ”Pelle” blir kåt av ett barns rådjursögon eller om han inte blir det? Och, om nu detta är en utopi, att man åtmins tone inte gjorde underhållningsprogram av vuxna som mobbar barn?! Varför sitter alla och tittar på detta hemska program? Jag fattar verkligen inte.

and i don't really know how to handle this shit

saker jag såg när jag var i barcelona

- Ett par som bråkade, dom skrek till varandra på svenska. Vi satt på en restaurang när paret gick förbi och gormade. Killen skrek till tjejen: Är du helt dum i HUVET? Det var mycket varmt på kvällarna i Barcelona, och även på dagarna. Många hus var gamla och man fick en känsla av det ålderdomliga Europa. I denna miljö var det som paret gick förbi.

- En otäck trafikolycka, det var på bussen på väg mot flygplatsen. En bil hade rammat in i en stenformation som avskiljde körfälten från varandra. Det var plåtbitar och glassplitter på hela den stora motorvägen. Många bilister hade stannat för att undersöka vad som hänt, och kanske för att hjälpa till.

- Medelhavet och den katalanska solen, detta var främst på olika stränder i närheten av stan. Det var så nära till havet och man kunde åka tunnelbana dit. Det kan man i Stockholm också, men det är inte lika varmt i vattnet och man blir inte lika brun. Jag är ganska brun nu.

- Flera killar som hade kort snaggat hår men ändå några dreads på baksidan av huvudet, jag fick uppfattningen att detta är en slags trend i Barcelona. Kanske bör det snarare beskrivas som ett slags mode. Det var inte heller ovanligt med örhängen som töjde ut örsnibbarna, vilket gjorde att de kunde föra in tre centimeter breda, runda träbitar i öronen.

- Några gamla katedraler, som var nästan alldeles mörka inuti. Fönstren var fantastiska, med alla sina färgade glasbitar som bildade olika mönster och bilder.

Det var mycket annat som hände också. Det var en fin semester!

bright lights, big city

Det ösregnade när jag landade på Newark, och regnet fortsatte när jag satt i taxin, åkandes längs med New Jersey Turnpike, på väg mot Holland Tunnel till Manhattan. Jag hade aldrig varit i New York förut, men jag hade ju ändå varit där - till och med just på den gata där taxin susade fram: jag hade sett introt till Sopranos, där Tony åker samma väg fast åt andra hållet, jag minns att Bruce Springsteen sjunger om New Jersey Turnpike i låten State Trooper, jag såg en skylt som visade vägen till Hoboken och tänkte på Yo La Tengos låt Night Falls over Hoboken, och på att jag inte lyssnat på dessa låtar på flera år nu. Vi var inte ens i närheten av Manhattan än men jag kunde redan sjunga om omgivningen. I Stockholm kan man typ sjunga ”på Västerbron i den himmelska ron en spårvagn går ensam och tom”, och sen är det färdigt. När man sitter i taxin från Arlanda in mot stan, jag gjorde det alldeles nyss, är det inga popkulturella referenser alls som dyker upp – när ska någon skriva en romantisk visa om Järva krog?

Det ösregnade också sista dagen jag var i den stora stan. Jag hade varit på museum och skulle gå tillbaka till stället där jag bodde för att hämta min väska. Jag sprang över avenyerna: femte, park, madison osv. och det var fem centimeter djupa vattenpölar överallt. 5 th Avenue har sitt särskilda batteri med referenser, Lexington Avenue har sitt. Det var en vistelse mellan två regnväder, mellan avenyerna och gatorna och mellan Dorothy Parker och Tina Fey över Mobb Deep och Garfield Fleming. Så är det kanske till viss del i alla storstäder: de har sina historier. I Paris vankar man runt mellan Baudelaire och Simone de Beauvoir. Men det är en annan sak, det är en annan typ av referenser. Paris är en pluggis, Berlin är en charmig fuck-up, New York är storebrorsan till den coolaste killen i klassen: den ballaste storstan i världen.

Detta har förstås till viss del förändrats de senaste åren. I dagens New York är det poliser överallt och ingen verkar gå på crack och man får böter om man röker i vissa parker. New York var så utpräglat nittonhundratal: ett nittonhundratal som eventuellt tog slut i och med 9/11 och dess efterspel. Om man exempelvis promenerar över Brooklyn Bridge och tar in de enorma järnkonstruktionerna och de massiva pelarna ligger det nära till hands att betrakta detta byggnadsverk som den slutgiltiga illustrationen av modernismens och industrialismens guldålder. När jag nu var där var det stora rubriker om hur USA förlorat i status som kreditgivare, och om att börsen åkte ner – och hela samhället tycktes präglat av föreställningen om en storhetstid som plötsligt hade passerat och var borta utan att någon märkt hur det hade gått till.

Trots detta är det så oerhört enkelt att romantisera den där stan: tunnelbanetågen som är så hiphop som något överhuvudtaget kan bli, brandtrapporna, de judiska männen, de enorma tegelhusen, alla fantastiska restauranger, att den stora dammen i Central Park heter Jaqueline Kennedy Onassis Reservoir, att man stöter ihop med en transa som har klätt sig i änglavingar just den dagen och att ingen bryr sig om det.

Det var ett tillfälle då vi var på PS1 (som är MoMas filial uppe i Long Island City) som hade fest på sin innergård, fast mitt på dagen. Det var Omar S som spelade just denna dag. Ovanför innergården var en stor trappa, eller kanske snarare en läktare.Man fick öl i plastglas och stod och dansade på trappan och på gården. Inne på museet var det lysande videokonst av folk som stressande nog var födda typ 1985. Om man stod längst upp på läktaren, bredvid dj-båset, kunde man se vilka skivor Omar S la på. Nedanför dansade några hundra arty amerikaner. Solen gick ned över Queens och de höga tegelväggarna i den gamla museibyggnaden mörknade, tåg rullade förbi då och då en bit bort, och om man kisade såg man eventuellt Manhattans silhuett i fjärran. Det är liksom så jävla fett med STORSTÄDER.

resfeber

Jag har semester och imorgon reser jag till New York: all those dark and frantic transatlantic miles. Det är en varm kväll i Stockholm och det var en varm dag. Igår invigdes Pridefestivalen. På festivalområdet, såg jag när jag var där idag, samsas bl.a. mobiltelefonabonnemangsföretaget 3 om utrymmet med föreningen för transexuella. Man frågade sig vad 3 gjorde där. För att hålla resfebern och min flygrädsla borta funderar jag länge på vilka kläder jag ska ha med mig till Amerika samtidigt som jag läser Helena Granströms Osäkerhetsrelationen. Vad bra den är! Boken, som kom förra året, beskrivs kanske bäst som prosalyrik om kvantfysik (och, förstås, om språkets gränser etc.). Typ såhär:

" Och svaret i ditt öra: 'Du tror att tillvaron kan delas upp i bitar, i mätapparatur, observatör, system. Här har du kunskapsbegränsningen: i klyvningen av världen. Iakttagaren, det iakttagna, iakttagelsen är inte möjliga att separera från varandra'
[...]
'Språket och logiken sviktar eftersom de förutsätter delning! [..] Att världen ter sig osammanhängande beror på att den hänger samman!'"

Det är långt till Amerika.

it's a cruel, cruel summer pt. 2

”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt” hade Gustav Adolf Ekdahl kanske sagt om Jarl Kulle hade spelat honom. Sen hade han sagt att det därför inte är skamligt att vara lycklig när man är lycklig. Det hade denna sommar eventuellt varit svårt att följa hans resonemang ända dit. Den tjugofemte får man lön. Lil Wayne utbrister den tjugofemte varje månad, precis som jag gör: I get money like a motherfucker. Vad mörkt det redan blir tidigt på kvällarna. I Norge letar polisen efter döda ungdomar i vattnet. I Kenya svälter barnen ihjäl. I Stockholm går jag omkring med blicken på skorna och tänker på mitt hjärta, vilket förstås inte har något med de nämnda tragedierna att göra. ”Det vackraste hos människan är kläderna” hade Willy Kyrklund kanske skrivit i denna stund. På Trädgården dricker tvåtusen personer öl varje kväll. Bron ovanför ser mäktig ut när den är upplyst av gröna lampor. På Coop är det klibbig luft och svettiga grönsaker. Ibland regnar det och ibland är det sol. Allt fortsätter bara. Bodil Jönsson intervjuas i Fokus och säger att ”tiden bara kommer och kommer”. Jag läste intervjun och tänkte på tiden som ett vattenfall. Man står mitt i det och hela tiden sköljer tiden över en och rinner bort igen samtidigt som det kommer ny tid. Men om man blir skjuten fortsätter alltså tiden att rinna på dom andra, men slutar rinna över en själv? Plötsligt har det aldrig funnits något vattenfall. Jag tänker mycket på poliserna som söker i vattnet. Ännu har jag inte på riktigt vågat tänka på dom svältande barnen och på dom som blev skjutna och på tiden som inte längre ”bara kommer” – jag är som vanligt allt för rädd för livet för att våga tänka på det precis så som det är.

it's a cruel, cruel summer

jag låter ulla isaksson föra min talan så länge

Tell 'em Ulla!

"En alldeles för vek och alldeles för hård yngling drog genom Europa utan hopp men i en oavbrutet malande vrede över livets villkor: gäckeri som flöt som skumpärlor och sögs ned i det likgiltiga vattnet utan spår, sveket som var inbyggt i livet så fiffigt och så ofrånkomligt. Man föddes till gemenskap, till delaktighet, till människovärme, med en längtan i bröstet som borde ha kunnat försätta berg. Men livet självt omöjliggjorde denna längtan. Hela den mänskliga samvaroapparaten fanns där, men den var obrukbar. Ty så snart man rörde sig det minsta i människornas riktning, sköt andra lagar upp: åtskiljandets lagar, stängdhetens, misstroendets, jagingroddhetens lagar. Var och en satt i sitt eget rum. [...] Historien och världen var full av barnsliga drömmar och deras skeppsbrott - "
(De två saliga, 1962)

juni går alltid så fort

In two weeks it'll be the longest day in the year... Do you always watch for the longest day of the year and then miss it? I always watch for the longest day in the year and then miss it

(ur The Great Gatsby)

kom ut ikväll

När jag var liten jobbade min morfar på ett företag som hade en övernattningslägenhet på Rådmansgatan. När vår familj var i Stockholm bodde vi i den lägenheten. Den hade en gammal hiss som liknade en bur, och som gnisslade när den vinglade sig upp och ned mellan våningsplanen. Man kunde springa genom alla rummen i lägenheten i en cirkel och min syster och jag jagade varandra så att en tant som bodde i våningen under tog illa upp av allt slammer. Jag tänker mig att detta var 1988, samma sommar som Mauro Scocco släppte Sarah. Antagligen har jag blandat ihop flera olika minnen från diverse Stockholmsresor till ett enda, och antagligen är även detta en efterhandskonstruktion: att det alltid var dammiga sommarkvällar i Stockholm när jag var liten och att husfasaderna i Vasastan varje kväll reflekterade det stillsamt gula solljuset så att det kändes som att gå runt i en Edward Hopper-målning. Jag visste inte vem Edward Hopper var när jag var fem år, som jag var sommaren 1988. Detta var i alla fall mitt Stockholm – samma Stockholm som syns i videon till Sarah. Jag tittade mycket på videotopplisteprogram i svt när jag var liten. Mauro ville träffa Sarah vid hörnet av seveneleven. Det liknar drömmen om amerika: i Stockholm finns det seveneleven och sen går man ut och går. Man står i någons ”port”. Det kändes så coolt att ha en port. Det hade lägenheten på Rådmansgatan, och det fanns sevevneleven i närheten. Det var urbant och spännande och vackert.

Det Stockholm som syns i videon till Sarah är fortfarande mitt Stockholm, har alltid varit "mitt" Stockholm. Våren 2011, tretton år efter Mauro, släpper Omar S en ny singel. Allt är som vanligt och annorlunda. Varje sommar kommer nya singlar. Stockholm i början av juni är det finaste jag vet. Omar S nya singel är som vanligt, och den heter Sarah. Man kanske går en kvällspromenad från Skanstull via Vitan till Medborgarplatsen. Ens kompis säger ”det ser ut som i videon till Sarah” - allt är som vanligt och annorlunda. Husfasaderna på Åsögatan är ett barndomsminne. Mauro Scocco sitter på ett hustak och solen går ner och allt är grönt och gult i det disiga kvällsljuset. Den vänligaste platsen i världen.

Filosofins resultat är upptäckten av uppenbart nonsens och bulor som förståndet fått när det stött emot språkets gränser. De, bulorna, låter oss inse upptäcktens värde.

chipsinlägg med kokain

I Stockholm finns det tidningar och tunnelbana. Priset på tunnelbanan höjs. Tidningarna citerar ”Chipstobbe”; moderaten som sa att priset bara höjs med en summa motsvarande tre chipspåsar. En kille intervjuas om vad han tycker om höjningen av priset på månadskortet och svarar ”Jag får det av morsan så jag skiter i vad det kostar”. Han förenas med Chipstobbe i sitt sätt att offentligt visa upp sin dåliga förmåga att tänka sig in i andra människors situation. Inget får oss att gå man ur huse som moderater som tycker att saker kostar lika mycket som chips. Så fel det blir när dom ska tala till kidsen på gatan. Han borde ha sagt: månadskortet höjs ju bara med en summa motsvarande 0,1 gram kokain.

Till och med Fredrik Reinfeldts son har reagerat på Chipstobbes härjningar och skrivit på twitter att det är ”fel” att kostar så mycket. Detta vet jag eftersom DN valde att citera Fredrik Reinfeldts son. Det är bara bilder i DN nu för tiden och den enda text dom har är ett citat av Fredrik Reinfeldts sons twitteruppdatering. DN är också en tidning som finns i Stockholm, dom har sitt huvudkontor i Marieberg. Jag fick en räkning från DN nyss. Den var på 950 kr. Detta är vad det kostar att ta del av Fredrik Reinfeldts sons twitteråsikter om det rimliga i SL:s prissättning på sina månadskort: 950 kr. Värt! Jag kommer att försumma mycket chips för dess skull.

Det är Björn Wiman som är kulturchef på DN. Han har inte fluga som Olof Lagercrantz. Björn Wiman tyckte att det var värt att skriva en snutt om att han hade läst i systertidningen Expressen att Ola Lindholm kanske har tagit kokain en gång. Kanske var det detta som fick Björn Wiman att fatta pennan: det faktum att Fredrik Reinfeldts son ännu inte twittrat i frågan. Björn Wiman skrev: ”man ljuger inte för barn”. Han tänkte att om Ola Lindholm kanske har tagit kokain och sagt att han inte har det så har han kanske ljugit. FÖR BARN!

Tänk om Ola Lindholm hade köpt chips. Sen hade Expressen hört av någon att Ola Lindholm kanske hade köpt chips och så skrev dom om det. ”Programledare tagen av polis för att ha prioriterat äcklig white trash-mat som man blir ful av istället för SL-kort”. Björn Wiman tar sig för pannan där i Marieberg. Han skriver att han läst i Expressen att Ola Lindholm köpt chips, FAST DET ÄR ONYTTIGT FÖR BARN MED CHIPS. Barnen äter chips eller åker tunnelbana: båda sakerna blir man tjock av. Domedagen är nära. Fredrik Reinfeldts son twittrar: ”Det var fel att köpa chips”. Redaktörerna på DN tänker: ”JA vi har någt att fylla tidningen med idag igen”. Chipstobbe och har-eventuellt-tagit-kokain-ingen-vet-Ola får bära varsitt hundhuvud. Tidningsbranschen klarar sig en stund till. Men tunnelbanan går aldrig i tid.

när burial släpper ny tolva står vinden stilla

gästbloggare: jack kerouac skriver om min joggingtur igår!

Så i Stockholm när solen går ner och jag joggar längs med vattnet på Reimersholme och Långholmen och ser den mörka himlen över Liljeholmen och tar in alla husen i Gröndal och ljusen som bildar en stor ofattbar båge hela vägen till Södertälje, och allt som är däremellan, alla människor där och deras drömmar och hur ofantligt det är, och i Fruängen gråter barnen om dom låter barn gråta där, och det blir stjärnklart inatt och du vet väl att Gud är Nalle Puh? Och ingen, ingen vet vad som ska hända med någon, förutom det ömkliga tjatet om att bli gammal. Jag tänker på ... Jag tänker på ...

Nu är Ronnie Sandahl GRÖN av avund!

samtiden

Igår var jag på Dramaten och tittade på Vargtimmen – jag tänkte att det var så samtida. Stövla runt på en ö och inte kunna sova, och snart ska man få barn. Ens tjej ska få barn, själv är man en konstnär som inte kan sova. Ens tjej som ska få barn lämnar en inte, hon tänker att det är uttryck för kärlek, detta att inte lämna.

Karin Dreijer har gjort musiken till föreställningen, och denna musik var det bästa med Dramatens uppsättning. Samtida musik. Välkommen till Stockholm: här får du en iphone 4 och en skrynklig skjorta och en mp3-fil med musik som Karin Dreijer har gjort.

I fonden visades en film av en pojke som cyklade på en vinterväg. Chansen/risken för att Acnes annonskampanjer för hösten 2012 kommer att innehålla snörvliga cykelpojkar bedöms numera vara runt 40 %, vilket får betraktas som en hög siffra. Man tänkte: det där är barndomen. Sen tänkte man: att vara konstnär och inte kunna sova – det är att vara vuxen fast man är barn. Tvärtom menar jag. Man längtar efter dagen. Det tar lång tid innan den kommer. Bergmans manus är stundvis vackert: då blixtrar pjäsen till för en sekund. Det är mer synd om konstnären än om hans gravida tjej eftersom konstnären har mardrömmar. Han vill hellre ligga med sitt ex än med sin tjej. Han tvingar sin tjej att vara vaken så att han inte ska tvingas drömma mardrömmar om sitt ex. Tjejen säger: jag är så trött. Konstnären tar på sig en fjällrävenjacka.

Jag var nu nära att skriva såhär: Jag tycker att man ska vara försiktig med Ingmar Begman. Sen tänkte jag: vad fan menar jag. (Ingmar Bergman satte själv upp Strindbergs Spöksonaten i Målarsalen på Drameten. Det är ju många år sen nu och jag såg inte den föreställningen. Finns det en linje att följa här, med allt mer urvattnade spökteman?)

Tillbaka till ämnet. Man är konstnär och man säger: ”En minut är egentligen en väldig tidsrymd. Den här börjar nu. Tio sekunder. Dessa sekunder. Ser du så länge de varar. Ja, minuten är inte slut än. Nu äntligen, nu är den borta.”

En fortsättning på detta: Senare på kvällen var vi på Riche. Rebecca och Fiona var där. Två killar blandade rock och techouse. Samtiden.

antifeministbingo

(http://annaardin.wordpress.com/)