down in the tube station at midnight, eller: natten då jag blev ett brottsoffer

I natt var det natt och jag åkte u8:an från Weinmeisterstrasse, efter att jag druckit en enda öl på en bar i Mitte. Jag sa till Anders och Ami, som åkte i samma vagn som jag, att jag inte skulle hoppa av vid Kottbusser Tor som jag brukar, eftersom det kändes lite shady att gå omkring där själv mitt i natten. (Kottbusser Tor är en tunnelbanestation som till stor del frekventeras av hålögda heroinister med stora hundar samt medelålders män som viskande frågar förbipasserande resenärer huruvida de vill köpa ”die drogen”). Därför åkte jag en station till. Jag hoppade av tåget och tog fram min ipod för att sätta igång lite musik. Det var antagligen dumt att vifta med en ipod på en öde tunnelbanestation i en fattig del av Berlin. Det var bara jag och två andra personer på perrongen. När jag gick mot utgången kom en av dom fram till mig och frågade nånting på tyska. Han hade en konstig blick, ögonen var simmiga men blicken var ändå sjukt intensiv och sittrande. Jag har bara sett en sådan blick en gång tidigare, när jag var i London 1994 och en snubbe sprang omkring på perrongen och försökte putta ner folk på spåret. Det gjorde intryck på mig. Han pratade sluddrigt och jag sa att jag inte fattade tyska. Han gestikulerade om att få lyssna på min ipod och gick sjukt nära mig, trängde sig inpå mig och stirrade med sin konstiga blick. Jag försökte spela med, jag brukar ändå vara ganska duktig på att hantera packade idioter (jag växte upp i Mora). Jag lät honom lyssna i ena luren. Han ba (på engelska nu), har du ingen hip hop? Jag sa, nej jag gillar techno, men nu vill jag gå hem. Han frågade om jag var där själv och jag hörde mig själv säga: Ja det är jag, vadårå. Jag förvånades själv av hur dum i huvet jag var som sa det, men då var det redan gjort. Han ba, jag vill välja låt. Jag sa, nej jag vill gå hem nu. Han stirrade på mig och sa igen: jag vill välja låt. Hans kompis närmade sig bakifrån, flinandes. Kompisen hade en lapp för ena ögat som en pirat och såg ut att väga hundra kilo. Det var inte läge att protestera. Jag förstod att jag aldrig skulle få tillbaka ipoden om jag gav den till honom, men lämnade ändå över den. Sen sa jag, ”mes-E”, ursäkta men nu skulle jag vilja ha tillbaka min ipod tack. Han skrek något åt mig och blev aggressiv för första gången (innan hade han snackat som en soft polare). Kompisen klev fram och mätte mig med blicken. Jag satte upp händerna och gick. Som jag älskat min ipod. När jag kommit upp ur tunnelbanan korsade jag gatan och passerade då en annan utgång, där de två killarna förstås var påväg ut. Han som tagit ipoden verkade uppfatta det hela som att jag skulle komma tillbaka och jiddra, och började därför skrika en massa på något språk jag inte kände igen, men vars andemening verkade vara: jamen kom då din lilla tönt så ska vi döda dig. Jag blev lite rädd, satte upp händerna igen och försökte gå från platsen. Han med ögonlappen flinade åt mig så som man flinar åt en pytteliten hund som skäller på en schäfer. Efter ett tag märkte jag att jag gått åt fel håll och att jag var vilse. Det kändes inte så roligt det hela. Jag var rädd för att möta de båda igen, på nåt mörkt ställe, och att de skulle bli provocerade på riktigt. Vid ett tillfälle trodde jag att de kom gående mot mig och jag sprang in på en bakgata och gömde mig bakom en cykelbod. Tillslut hittade jag hem. Det kändes skönt när jag låst dörren. Kanske kan jag hitta min ipod på Kottbusser Tor för ett par hundra om jag går dit och tittar senare idag. Så var det med den romantiken.