programförklaring

Det är kanske konstigt att jag känner mig hemma i Berlin, jag kan ju inte ens tyska. Jag har lärt mig att på tyska säga, ”jag heter Erik, jag bor i Berlin”. Då tror jag att folk i allmänhet blir avundsjuka på mig – för att jag bor i Berlin alltså. Att känna sig hemma. Jag hittar inte särskilt bra heller, bara i väldigt begränsade delar (that is, runt typ tre stationer längs med u8:an). Det är förstås fånigt att jag typ känner mig tuff för att jag är här, tuff i mina egna ögon. Att vara ung och åka till en Europeisk storstad och känna sig lite tuff för att man gör det, och dessutom ha ambitionen att ägna sig åt kultur, det är ju en klyscha. Jag känner faktiskt inte något behov av att inte känna mig som en klyscha.

Anna berättade om en kille som hade en t-shirt på vilken det stod ”go love your own city”. Detta, har jag för mig, är ett exempel på vad man brukar kalla tråkig attityd. Fabian visade en artikel skriven av Ronnie Sandahl (krönikör på Aftonbladet som, likt andra kvällstidningskrönikörer, av oförklarlig anledning använder stilgreppet att alltid byta till nytt stycke efter varje mening) där Ronnie hälsade Horace Engdahl (som snart flyttar till stan) ”välkommen till Berlin”. Ronnie Sandahl bor i Kreuzberg, som jag. Såhär skriver han bland annat: ”Vi är ett gäng författare som bor här nere. Ibland träffas vi och dricker öl. Då talar vi om sådant som författare talar om. Du vet, recensioner, pocketutgivning. Du är välkommen att följa med om du vill”. Dessa formuleringar liknar ett barn som går till dagis i en kostym av storlek 58, och är för mig det starkaste argument för att flytta härifrån illa kvickt som tryckts i en svensk tidning. Ebba Witt Brattström, som ju är ihop med Horace, ska också flytta hit, det är ju hon som ska vara gästprofessor. Jag undrar om även hon är välkommen till Ronnies litterära salong, det är hon säkert. Detta var dock en utvikning.

Jag tänker mycket på begreppet ungdom, vilket antagligen hänger ihop med min för varje månad stegrande åldersnoja. Ibland säger man att åttiotalisterna – min generation – har blivit så påverkade av alla de nedskärningar i offentlig sektor som präglat våra liv att vi, till skillnad från de slöa sjuttiotalisterna, satsar på karriären. Att vi även saknar en ungdomlig upprorsanda. Man kan givetvis inte generalisera om en ”generation” på det sättet men ok då. I alla fall är det såhär tror jag: Att det finns ett mindre gap mellan min generation och min föräldrageneration än vad det gjorde mellan min föräldrageneration och min mor- och farföräldrageneration. Att det fortfarande är vår föräldragenerations sätt att vara unga som anses vara det korrekta (även bland oss som är unga idag) och att dom på ett vis var unga åt oss. Till exempel genom att lyssna på rockmusik: en musik som på ett adekvat vis beskrivs som ungdomlig. Ibland kan femtiotalister säga: jamen du vet, detta var på sjuttiotalet, höhö. Ungefär som att sjuttiotalet var en magisk tid då allt var tillåtet. Vad ska en åttiotalist göra med detta? Kanske strunta i ungdom som koncept över huvud taget. Gå direkt från gymnasiet till juristlinjen och sen skaffa sig en Rolexklocka.

På så vis är exempelvis Sverige inte ett land att vara ung i längre, det är ett land i vilket man, om man är medelklass och vill bo i tätort, köper en jävla bostadsrätt när man är nitton. Det får man gärna göra om man vill, men jag tycker också att det är viktigt att erbjuda ett alternativ. Om jag skulle vilja bo i Stockholms innerstad finns inget sådant alternativ. En bostadsrätt försvårar revolutionen. Man kan lyssna på lite rock, ha ett vinnande leende och gå upp klockan sju på måndag morgon.

Handlar ungdom om att inte gå upp klockan sju på måndagar? Vad har det med Berlin att göra? Vänta lite bara. Men först: Jag tycker att det i min egen generation finns en utbredd beredvillighet att ställa sig i ett led. Att inte ifrågasätta (exempelvis) ens föräldragenerations sätt att leva sina liv. Eller ifrågasätta är kanske fel ord, vad jag menar är att det finns en beredvillighet att leva likadant. Tänk att det till exempel finns tjugofemåringar som röstar på Kristdemokraterna – det får mig att vilja gråta. Att flytta till en Europeisk storstad nästan utan bostadsrätter men med många billiga hyresrätter utan nyrenoverade kök innebär för mig, på samma sätt som jag antar att det gjorde det för målarna i artonhundratalets Paris, ett tillfälle att fundera över min egen livsstil; att fundera ut ett alternativ till Rolexklockan. Kanske får jämförelsen med artonhundratalets målare mig att framstå som Ronnie Sandahl, men om ni tänker er att det är typ dom krattigaste målarna jag menar då.

Såhär tänker jag om moral: Det är konstigt att det i mångas ögon är moraliskt suspekt att dansa till techno en hel natt men moraliskt försvarbart att köpa en stadsjeep. Det är vidare mycket konstigt att många av dom som tycker om att dansa till techno en hel natt skäms lite över detta och tycker att dom gjort något som är ”fel” men att ingen verkar skämmas över att dom har en stadsjeep. Jag undrar hur det kom sig att stadsjeepägarna fick det moraliska övertaget. Jag tycker också att detär moraliskt chockerande att det finns ett parti i Sveriges regering som på allvar tycker att homosexuella inte ska få gifta sig – och att även människor som inte röstar på detta högerextrema parti anser att frågan om homoäktenskap är ”komplex”. Hur hamnade vi i en situation där människor som tycker att denna fråga är ”komplex” tillåts hålla i den moraliska pekpinnen? Eller framförallt, det är väl i så fall vår plikt att säga att vi inte håller med, att erbjuda en motbild?

Att jag vill bo i Berlin handlar förstås inte främst om att jag vill känna mig tuff. Och bara delvis handlar det om det stora utbudet av repetetiv elektronisk musik. Snarare handlar det om att Berlin i sina bästa stunder, hur fånigt det än må låta, känns som ett stort bultande hjärta av motstånd mot Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Lennart Sacrédeus och allt FAN vad dom heter. Kanske tycker någon läsare att detta låter pubertalt, men i så fall håller jag inte med. Jag tycker tvärtom att det är något mycket viktigt. Eftersom jag har huvudet fullt av Foucault för tillfället föreställer jag mig att även han hade tyckt likadant: Man måste tänka på hur man lever, och man måste tänka på det ordentligt, och det finns ett egenvärde i att leva på ett sätt som avviker från normen – just för att normen styr våra tankar och det är viktigt att få möjlighet att tänka i nya banor. Jag tänker inte gå vidare i några teoretiska resonemang om detta men anser mig ha ordentligt med filosofi på fötterna om någon har lust att polemisera. Eller såhär då: Det personliga är politiskt. Jag tänker mycket på denna gamla slogan.

I Sverige har jag aldrig sett två män hångla på en klubb, men det har jag gjort varje gång jag gått ut här i stan. Det är vidare förbjudet att dansa med bar överkropp på offentlig lokal i Sverige. Alla med minsta insyn i klubbkultur är medvetna om att detta är en rakt igenom homofob bestämmelse, dock gömd bakom formuleringar om ordning och säkerhet. Detta kan tyckas vara en liten sak. Dock anser jag att Foucault (igen!) har rätt när han skriver om att det är mikrorevolutioner vi kan hoppas på, och att det är mikronivån som styr makronivån och inte tvärtom. Därför är symbolhandlingar – såsom män i bar överkropp som hånglar med varandra i offentlig miljö – på ett plan ett större politiskt framsteg än exempelvis en mer progressiv skattepolitik. Två män som hånglar med varandra i bar överkropp på en technoklubb är inte dekadens, det är politik. Det är sånt som köttätande kristdemokratiska kommunalpolitiker med stadsjeep och städhjälp anser vara moraliskt förkastligt. Jag anser det vara min plikt att påpeka att jag tycker att två män som hånglar i bar överkropp i offentlig miljö är ett moraliskt önskvärt beteende. Jag vill inte avfärda kristdemokratiska kommunalpolitiker som moralister – jag vill bekämpa dem med moraliska argument, med en moralism (likväl) som har andra grunder och andra värderingar.

Jag menar att Berlin erbjuder en sådan moral. Detta kan säkert spåras i stadens historia, inte minst i Östberlin där man efter nazismen fick ännu en regim besatt av ordning och reda. Jag tycker exempelvis att det i Sverige finns ett slags tabu i vissa värdefrågor – om vi tar rökning som exempel – som säger att det är omöjligt att argumentera moraliskt för rökning. Detta verkar alla vara överens om (även rökarna själva), men vissa människor – rökarna – är typ svaga i köttet och röker ändå, skamligt stående ute i kylan. Varför säger inte rökare såhär istället: Jag gillar rökning, det är gott och ser coolt ut. Istället säger dom: åh jag önskar att jag kunde sluta men jag är så svag. Eller, för att ta exemplet med nattliv: åh nej, hoppsan ikväll blev det sent. Kan man inte säga: jag gillar att klubba, det är min hobby, och jag gillar att vara ute sent. Det är återigen kristdemokratin som verkar hålla i pekpinnen i Sverige. I Berlin är det faktiskt inte så, pekpinnen är riktad åt ett annat håll. Exempelvis åt köttindustrin eller gentrifieringen av vissa stadsdelar eller den utbredning av multinationella restaurangkedjor som följer i spåren av högre hyror. Och detta, tycker jag, är inget annat än alldeles fantastiskt.