personliga listan

Top tre, dom allra värsta låtarna (förutom Come My Lady med Crazytown, alltså)!

Börjar nedifrån:

3. I'm from Barcelona - Treehouse
2. Mika - Big Girl (You Are Beautiful)
1. Simon Norrsveden - Stockholmssången

stå still

Jag har läst en bok och sett en film som handlar om en känsla som jag är rädd för. Boken är Still av Hassan Loo Sattravandi. Den handlar om ett gammalt kompisgäng som bor i Hagalund och är arbetslösa. Filmen är Jag vill inte leva detta livet, en dokumentär av Renzo Aneröd som handlar om ett kompisgäng som bor i Partille och är arbetslösa. Båda är hemska och tragiska.

Det är svårt att citera ur Still eftersom den är skriven (och detta är en viktig anledning till bokens drabbande effekt) helt utan punkter utan istället består av långa täta textsjok. Typ såhär: ” . . . . men som vanligt hade jag inte tillräckligt med pengar för att ringa upp och var därför tvungen att vänta på att någon annan skulle ringa mig – vem som helst, tänkte jag och satte mig i sängen och stirrade upp i taket tills jag blev för rastlös för att bara ligga och stirra – när jag gått från sängen till panoramafönstret stod jag och stirrade på ungarna som lekte, de leker förmodligen kurragömma, tänkte jag och började röka upp fimparna som låg kvar i det överfulla askfatet, några timmar senare – efter att att jag gjort en hel del menlösa och totalt intetsägande saker – gick jag från första gården till en andra gården, från den andra gården till den tredje gården . . . ”

När jag läst en stund börjar jag må dåligt. Tristessen.

Både boken och filmen (särskilt filmen som marknadsförts som ”ghb-dokumentären”) fokuserar ganska mycket på droger: I Hagalund ägnar de sina dagar åt att röka på och i Partille åt att ta ghb. Fast egentligen handlar både boken och filmen givetvis i första hand om något annat än droger: Tristess är kanske ett ord som går att använda, men det låter futtigt för det handlar om något mer än så, en känsla av meningslöshet som egentligen inte kan kallas existentiell och inte har något att göra med vad som en gång kallades ”världssmärta” utan som är helt konkret. En känsla av att inte behövas.

Filmen börjar med att en i kompisgänget tar livet av sig genom att hoppa från en bro. Som så ofta verkar vara fallet när unga män tar självmord var det ingen som anade hur dåligt han mådde. Den av kompisarna som sedan följs mest i filmen begår flera självmordsförsök under inspelningens gång. Samt åker in i fängelse och in på behandlingshem. Den scen som dröjt sig kvar mest hos mig är när han är påväg till sjukhuset efter att ha skurit upp armen och pratar med sin mamma i telefon: ”Jag kan inte förklara, det gör bara så ont inuti, mamma”. Det verkar inte finnas andra ord att uttrycka det med, något mer målande eller utförligt sätt att berätta: det gör så ont inuti mamma. I Still är målet med varje dag att slippa känna någonting, att andas in röken och tänka aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah och allra helst ta några tabletter också så att ”insidan försvinner”.

Både boken och filmen skildrar en tillvaro som verkar ha rensats på varje form av innehåll. När någon har dött säger man kanske: Han levde ett rikt liv. De liv som skildras här tycks istället krympa för varje år, och levas i en värld som är allt trängre, allt gråare, allt tristare. Det finns något med de lägenheter där personerna i filmen bor som jag tycker är så ofantligt sorgligt och faktiskt skräckinjagande: en tv med tv-spel och en pizzakartong. Inga böcker, inga skivor, inga tavlor, inga matvaror.

I en annan scen i filmen berättar en av killarna det handlar om om sina framtidsplaner: ”Det vore kul att starta någon egen firma, något med bilar. Men då måste man ju ha en idé först, någon idé som säljer. Det är ju svårt förstås.”

Denna totala understimulans. Det är så rysligt.

det kallas reklam, tror jag

Med Görlitzer Park på sin ena sida, och de stalinistiska monumenten i Treptower Park på den andra, nästan precis där Landwehrkanal möter Spree, ligger Club der Visionäre. Åh club der Visionäre!

Stället ser på håll inte mycket ut för världen. Eller det ser åtminstone inte ut som ”Världens Bästa Bar!”. Jag har varit på flashiga skybars i Tokyo och i Hongkong, med utsikter man inte tror är på riktigt. Inget av detta finns förstås på Club de Visionäre (eh nej just det). Där finns bara ett litet oansenligt hus vid kanalen, byggt i tegel och trä, en uteservering på en veranda, och några bryggor med bord och stolar och en och annan soffa, som flyter på pontoner i vattnet. Ganska lätt att missa om man inte varit där förut. Ett pilträd står mitt på verandan. På kvällen är det upplyst och ser artificiellt ut mot natthimlen.

Det är förstås dumt att jämföra Visionäre med japanska skyskrapsbarer. Min poäng är dock att om jag skulle ha besökare i Berlin (vilket jag har ganska ofta) och innan pratat om att jag skulle ta med dom till min favoritbar (i hela världen), så hade dom kanske blivit besvikna. En bar högst uppe i en japansk skyskrapa ger förstås ett mer direkt och överväldigande intryck. Men man kan även jämföra CDV med andra berömda ställen i Berlin (bland svenska technoturister, that is):

När man är på Berghain skriker varje hörn av klubben VÄRLDENS BÄSTA KLUBB – från ljudsystemet till hur smidigt det alltid är i garderoben till kaffebaren och Wolfgang Tillmanns konstverk. Detta är väl i och för sig trevligt förstås. När man är på Bar 25 är allt tokigt och festligt och lite kokko och man tänker att man aldrig varit på ett ställe som är så mycket anything goes. Inget av detta finns på Visionäre. Visionäre är inte mäktigt och det är inte galet, det är något mycket mer subtilt – det är trevligt! Eller ett bättre ord är förresten sympatiskt. Det är det mest sympatiska stället jag vet.

På både Berghain och Bar 25 måste man ta sig in genom något av ett nålsöga. Särskilt på Bar 25 förstås där man blir hårt granskad men väl bakom dörren får göra precis vad man vill i fyra dygn (om man nu känner för att vara där så länge). På Visionäre går man bara in, jag har aldrig sett någon vakt och det finns inget inträde. Ändå är det aldrig fel folk där (om uttrycket ursäktas, men tänk typ såna som knuffas alternativt är heterosexuella och vältränade samtidigt haha). Man kan gå dit på en onsdag. Eller en tisdag eller en måndag eller en torsdag eller en fredag eller en lördag. Kanske allra helst på en söndagseftermiddag när solen skiner.

Trots att Club der Visionäre är extremt opretentiöst på detta sätt spelar alltid kända dj:s där. Nyss när jag var där spelade exempelvis Vera. Någon dag tidigare var det Sammy Dee. Man sitter vid bordet bredvid Seth Troxler, och han som står en bit bort är tydligen Zip. Ibland spelar Ricardo Villalobos, ”superstjärnan”, för ett dansgolv som är mindre än det ena av våra två vardagsrum på Flughafenstrasse.Första ölen kostar en euro extra, vilket ger en stämpel till besökaren och lite pengar till Dj:n. Dj-båset består av ett litet golvfast bord där det står två technics och en urei-mixer, det är allt. Om man undrar vilken låt som spelas är det bara att gå fram och titta på skivan. Visionäre är ett ställe där berömda Dj:s inte är berömda Dj:s utan bara musikentusiaster som spelar skivor, och ingenting skiljer dem från de personer som står en halvmeter bort och dansar, dessa är ju också musikentusiaster.

Ofta är det såhär när man ska gå på klubb: Man kan gå på en klubb som är väldigt ”bra” – och då måste man vara beredd att betala för sig (12 euro för Berghain är kanske inte dyrt med tanke på vad man får, men det är ändå mycket pengar med berlinmått mätt) alternativt krångla för att ta sig in (stå på gästlista alternativt köa, riskera att bli nekad i dörren för att man inte ser tillräckligt festlig ut osv). Eller så kan man gå på en klubb som är opretto men ”dålig” bara för att umgås och dricka öl – Palermo i Uppsala är kanske det bäste exemplet på detta för min egen del. Visionäre är dock den klubb i världen där det är störst skillnad på mängden hassle (betala, köa och så vidare), som ju är obefintligt, och graden av kvalitet, som ju med någon form av objektiva mätinstrument (exmepelivs hur berömda dj:s som spelar) är slående hög. Jag tycker att detta är så fantastiskt.

Man kan ta en eftermiddagsöl och prata, man kan dansa lite, man kan äta en väldigt god pizza, man kan sitta i en fåtölj och sola. Man kan ha det trevligt i ordets allra bästa bemärkelse.

sammanfattning av en måndag via mina surfvanor

www.facebook.com
www.decks.de
www.studentportalen.uu.se
www.facebook.com
www.residentadvisor.net
www.youtube.com
www.dn.se
www.svd.se/kultur
lellylol.blogspot.com
www.facebook.com
www.decks.de
www.facebook.com
www.surfthechannel.com
www.google.se
www.sr.se/p1
www.facebook.com
www.dt.se/insandare
www.littlewhitearbuds.com
www.decks.de
www.facebook.com

Nu vet ni det!

jag såg en kille som hade en t-shirt där det stod "i love my hood"

Flughafenstrasse heter gatan där jag bor. Det är ju en alldeles särskild gata. Den börjar uppe vid Hasenheide, vid Hermannstrasse, och sluttar ner mot Karl Marx-strasse, där den slutar i en T-korsning vid Rathaus Neukölln. Om man cyklar nedför Flughafenstrasse behöver man inte trampa, man rullar i ett behagligt tempo nedför gatan.

Det finns mycket att se längs med Flughafenstrasse. Många platser i Berlin skulle lika gärna kunna ligga i Stockholm eller i Paris eller wherever, men Flughafenstrasse är svår att tänka sig utanför Neukölln. Det allra mest klyschiga man kan säga om Neukölln är att stadsdelen är en smältdegel.

Nummer sju, där jag bor, ligger nästan allra längst ner på gatan. Tvärsöver gatan från mig ligger Neukölln Arcaden och skymmer utsikten från vår balkong. I Arcaden finns bland annat den stora mataffären Kaufland, och klädaffärer med hiskeliga kläder, och ett Mc Donald’s jag aldrig besökt, och en bio och en frisörsalgong där dom alltid spelar vansinnigt enerverande electrohouse vansinnigt högt och där alla frisörer har helt sanslöst spexiga frisyrer. I Arcaden finns också ett bibliotek, högst upp i huset. När jag upptäckte det trodde jag att detta skulle bli platsen där min c-uppsats skulle tillkomma, men jag har bara varit där och skrivit två gånger, trots att det även är fin utsikt från studieplatserna, över tegeltaken och skorsterna i Neukölln och Kreuzberg.

Ett par portar till vänster upp för backen sett från vår port ligger vår närmaste Spätkauf. Spätkauf betyder bokstavligen senköp. Det händer inte sällan att jag går ner till spätin (som vi säger) och köper några flaskor Pilsator eller Club Mate. Han som jobbar där oftast skojar med oss ibland. Det finns även ett internetcafé på spätin, längst in i lokalen. Där sitter ofta unga killar och spelar dataspel. Namnet på den lilla kiosken är ”Tele Welt Café”. Skylten är orange med lila text. Längs med Flughafenstrasse finns sedan en späti i var tredje port. Om jag ska gå hem till Anders och Andreas, som bor i andra änden av gatan, och dom ber mig köpa med öl, väntar jag tills jag är ända framme hos dom med att köpa den, för att slippa bära.

Anders och Andreas (Ivarsson och Jonsson, men det står Konsson på dörrklockan) bor i ett hus som är målat i en skarp orange färg och som av någon anledning har en stor propeller ovanför porten. För att komma till deras lägenhet går man över en innergård genom en passage som är målad i taffligt utförda psykedeliska mönster. I bottenvåningen finns en muslimsk begravningsbyrå. I skyltfönstret till byrån står ett stort inramat foto av pilgrimerna i Mekka, med sprucken glasskiva.

Snett över gatan från begravningsbyrån ligger även en liten moské. Den är liten och av tegel och inte särskilt ståtlig. På kvällarna lyser blå neonlampor runt moskéns konturer. Huset ovanför moskén är mycket stort och liknar en rymdbas. Moskén ger intryck av att vara inklämd mellan rymdbasen och huset nedanför. Ibland är det massor av folk vid moskén. Vid dessa tillfällen föreställer jag mig att det är fredagsbön, men egentligen har jag ju ingen aning om vad en fredagsbön är.

Pubar har vi också på Flughafenstrasse. Ett ställe heter Jugendtreff, jag trodde först att detta var någon form av ungdomsgård, men där sitter alltid äldre män och röker och spelar backgammon och där är aldrig några ungdomar. Ett ställe som heter Korner verkar locka stora byggarbetare som ser farliga ut. Jag tror att dom visar sport där. Favoriten är annars Endstation. Ingen jag känner har varit där, men det är så fint att det heter Endstation. Det känns just så, att om man sitter på Endstation på Flughafenstrasse och dricker bort sina kvällar har man faktiskt nått någon form av ändhållplats i livet. En bekant som bor på granngatan Boddinstrasse berättade om att han en gång varit på ett ställe som heter Café Bulgari, och att folk där satt och drog linor helt öppet. Alla ställen som verkar ha polacker och turkar och östeuropéer i allmänhet som målgrupp jobbar mycket med mörk inredning i skinnklädsel och uv-ljus i baren. Samt dessa ständiga neonljusslingor runt allting. Det finns även flera bettingställen som alla ser ut som de mest tröstlösa platserna på jorden. Oavsett vilken tid på dygnet man går förbi är lysrören påslagna och lokalerna fyllda av sorgsna män.

En annan viktig del av gatubilden på Flughafenstrasse är alla Trödelmarkts, det vill säga prylbutiker. Det finns ett par olika nivåer: Ett par ställen säljer verkligen skit. Allt möjligt skräp man kan tänka sig totalt huller om buller: gamla möbler, några böcker, en porslinskatt, ett gäng galgar, glödlampor, skridskor och trasiga tidningar, helt osorterat liggandes i högar. Dock finns även två butiker som är åtminstone något mer amibitiösa, med prylar som inte lika enkelt kan avfärdas som skräp och som främst är inriktade på lampor och gamla dockor. Skyltfönstren i dessa butiker är oändligt dammiga och ser ut som en blandning av skräckkabinetter och antikhandlare från sextiotalet.

Är man hungrig längs med Flughafenstrasse är det inga problem! Dock är utbudet ganska begränsat – man får hålla sig till falafel eller döner kebab. Ett ställe säljer pizza också. Mitt favoritställe är Imren Grill, som väl egentligen ligger på Karl Marx-strasse. Där brukar jag köpa grillad Halloumi i bröd för 2,50 Euro. Uppe vid andra änden av gatan, nära tunnelbanestationen Boddinstrasse, kan man få bra falafel av en glad man som alltid försöker skämta litegrann. De personer som jobbar på dessa matställen, som alltid tycks vara öppna, verkar ha arbetsdagar som är ungefär lika långa som ett dygn.

I allmänhet ser allt på Flughafenstrasse ut som att det kommer från en annan tid, rent estetiskt. Alla skyltar på affärer och matställen ser ut som att de skapades ungefär år 1992. Det finns absolut ingenting smakfullt eller minimalistiskt, och ingenting hänger ihop med något annat. Husen är fina dock, det är som att gå runt i ett orenoverat Stockholm där alla fasader ser ut att skrika efter färg och puts. Längs med trottoarerna växer små träd, men jag vet inte av vilken sort. Detta är Flughafenstrasse, en alldeles särskild gata!

litterär upplevelse hemma på soffan

"He seemed never to be quite sure whether he was really enjoying himself, whether what we were doing was really fun. He had constantly to be reassured. Was this the genuine article? Was this the real guaranteed height of a Good Time? It was? Yes, yes, of course - it was marvellous! It was great! Ha, ha, ha!"

- Christopher Isherwood Goodbye to Berlin

högstadiet, etc

På nittiotalet (du avlägsna decennium) gick jag i högstadiet. Jag slutade högstadiet under nittiotalets sista år. Ibland fick man gå in i datasalen när det var håltimme. Det hände att man använde sig av Aftonbladets chatt-funktion, man bara gick in och började chatta med helt okända människor. Jag har länge tänkt skriva på bloggen om mina känslor för Mora, där jag bodde under precis hela nittiotalet. När jag började högstadiet i Mora fanns fortfarande den där obehagliga stämningen kvar i Sverige som följde på Lasermannen och Ny Demokrati, i alla fall som jag minns det. Att folk gick runt och kallade sig nationalister till exempel: Jag är inte rasist, jag är nationalist, sa dom. Att det fanns stora killar, som slutat högstadiet för länge sedan, som var nynazister och att dessa personer präglade Mora. Senare misshandlade samma personer Mark Levengood (stampade på hans huvud bland annat) som var i stan för att ta körkort, jag har läst tingsrättsdomen. Dom ville visa honom att i Mora går vi inte runt och bögar oss. Deras flickvänner ropade till dom att sluta misshandeln, men dom lyssnade inte, dom var så uppspelta.

När jag gick på högstadiet fanns det två rivaliserande gäng, bland oss killar. Dessa var raggare och skejtare. Jag vet inte om just denna polarisering var unik för Mora, men åtminstone för landsbygden i norra delen av Sverige (tror jag). Vissa höll på med datorer också, eller sport, men dessa personer var aldrig riktigt närvarande i vad jag tänker på som min högstadietid.

Till exempel fanns det något som kallades för raggartejp – det var svartvitrutig tejp, som målflaggan vid formel 1-lopp. Raggarna tejpade sina saker med raggartejp. Det svartrutiga mönstret var ett raggarmönster. När jag tänker tillbaka på detta med raggartejp förstår jag inte riktigt vad som var grejen. Raggarna kom ofta från byarna utanför Mora och var uppenbarligen intresserade av bilar. Dom snusade och gillade Eddie Meduza samt sin egen hembygd. När jag tänker på min egen identitet idag känns det så självklart att jag främst är intresserad av musik, men på den tiden var jag faktiskt främst intresserad av att åka snowboard. När jag fick pengar i julklapp åkte jag till One Off i Stockholm och köpte en Toy Machine-tröja. Snowboard och skateboard var samma sak, i det val av sida mellan raggare och skejtare som vi tvingades göra. Vid ett tillfälle kastade han som senare skulle göra sig känd (i åtminstone Dalarna) som den folklige trubaduren Billy Opel en Panpizza över skolcaféterian så att den landade på min tröja. Vi hade tidigare varit med i samma grupp i musiken, jag spelade gitarr. De spåniga raggarna vid caféteriabordet en bit bort skrattade tomt. De hade kepsar som gjorde reklam för olika bilmärken, skärmarna var absurt böjda.

Detta är nu många år sen, som det brukar heta. Jag känner fortfarande att sporten skateboard bär på politiska undertoner. I Mora är han som slängde pizzan mäkta populär. Vilket leder oss fram till det egentliga ämnet. Det egentliga ämnet är möjligen att den folklige trubaduren Billy Opel är populär. Han gjorde en låt som handlade om skejtare och hur dumma i huvet dom är. Den folklige trubaduren Billy Opel var så att säga raggarsidans hovpoet. När jag vid några tillfällen under senare år varit på förfest i Mora med gamla kompisar, som givetvis stod på skejtarsidan i konflikten (jag har aldrig haft någon vän som var raggare, det hade varit fullständigt otänkbart) har det hänt att dom velat lyssna på den folklige trubaduren Billy Opel där på förfesten. Även jag själv har tyckt att detta varit roligt vid något tillfälle. Vad hemskt ändå. Jag tittade för en tid sedan på ett youtube-klipp med låten om skejtare. Jag började må illa och kände mig snurrig av upplevelsen.

Många som flyttar från den ort där de växt upp, och särskilt verkar detta gälla människor som växt upp i den självtillräckliga och förmätna del av Sverige som kallas Dalarna, verkar romantisera sin hembygd. För mig är det tvärtom. För varje år som går, desto sämre tycker jag om Mora. Att beskriva Mora som en liten skithåla är att vara blasfemisk. Det är att säga att man är bättre än Mora och att Mora är för litet för ens eget ego. Tycker jag att det verkar som.

På ett vis är jag glad att jag växte upp i Mora, att mina föräldrar flyttade dit så att jag kunde springa i skogen och åka snowboard på vintern. Däremot verkar jag vara den enda person uppväxt i Mora som tycker att det även hade varit bra att växa upp exempelvis på Södermalm. Om jag hade växt upp på Södermalm hade jag inte sprungit i skogen men hade redan i unga dagar kunnat ägna mig åt kultur. Jag hade kanske varit omgiven av hiphop istället för folkliga trubadurer och Eddie Meduza. Jag tycker det finns en förväntan på att jag ska uppskatta Eddie Meduza, att detta skulle vara ett sätt att hedra mina rötter. Jag hatar verkligen Eddie Meduza.

Dessutom tycker jag att det finns en naturlig motsättning mellan att hedra sina rötter genom att uppskatta Eddie Meduza, Anders Zorn samt ett allmänt sportande, och att tycka om andra saker. Att det finns en besatthet just vid detta med ens rötter som gör att man väljer bort annat. Till exempel så är det omöjligt för mig att tänka mig kombinationen deephouse och Mora. Mora är sådant som skoteråkning, gammal hederlig rockenroll, sport, trubadurer och älgjakt.

Att ägna sig åt detta är att inte ägna sig åt annat. Att ägna sig åt sport, trubadurer och älgjakt är inte att ägna sig åt detta tillsammans med något annat. Jag upplever att dessa saker, som jag känner mig fullständigt främmande inför och egentligen alltid har känt mig fullständigt främmande inför, i min ungdom hindrade mig från att utveckla intressen som jag lyckats utveckla först senare, sedan jag skapat min egen tillvaro utanför Mora. Jag vet att det finns en elitism i detta resonemang. Jag förstår dock inte varför jag skulle tvingas intressera mig för älgjakt istället för exempelvis litteratur bara för att älgjakt eventuellt är mindre elitistiskt än litteratur. Det är fint att gilla älgjakt. Men alla måste inte göra det bara för att dom växer upp i just Mora.

Glesbygden betraktar alltid sig själv som underdog. I vissa avseenden är den också underdog. Att vara underdog ger en fördenskull inte rätt att vara inskränkt eller konservativ.

En klassisk episod från min ungdom utspelade sig på Hotell Siljan i Mora (som nu, har jag hört, förlorat utskänkningstillståndet). En person som (som av en händelse råkade vara ett fan av den folklige trubaduren Billy Opel) kom fram till mig och sa: ”Nog för att jag visste att det var inne att vara bög, men SÅ JÄVLA INNE visste jag då FAN inte att det var, hur FAN SER DU UT?!” Jag menar att detta uttalande inte kan ses för sig utan att det hänger ihop med den folklige trubaduren Billy Opel och en viss mentalitet.

För att ytterligare exemplifiera min poäng tänkte jag bjuda på en insändare från Mora Tidning:

Får inte svenskar ha bil?
Jag läste i tidningen att skulle en svensk söka försörjningsstöd skulle den först få sälja sommarstugan och bilen. Gäller inte samma sak för en invandrare? Jag vet flera som har detta bidrag och har bil.
JB

Jag kan väl få gilla andra saker än Mora, om jag vill? Till exempel Kreuzberg eller Hongkong eller Stockholm? Bara för att man växt upp i Dalarna behöver man väl inte fråga sig huruvida invandrare får ha bil? Det finns för mig en tydlig befrielse i att inte bry sig ett skit om den folklige trubaduren Billy Opel.

angående dagsljusets natur

Berlin är grönt. Ibland går jag på kvällspromenad längs med Landwehrkanal och tänker på lugnet som är där, längs med kanalen i skymningen – kontrasten gentemot Kotbusser Damm några kvarter bort. Det har varit försommar hela April och på förmiddagarna har jag suttit vid det stora fönstret i ett av våra vardagsrum och skrivit på min uppsats. Utanför på gården har träden fått knoppar som blivit till blad som gått från skiraste grönt till klargrönt på några få veckor. På eftermiddagen kan jag gå till Hasenheide, en jättestor park vars ena hörn ligger en bit upp på gatan. Där kan jag ligga på en filt och läsa. Jag har läst Sista resan till Pnom Phen, som handlar om revolutionen i Kambodja, och Jag sköt Paulo Coelho, som handlar om en ilska man kan känna. Detta skedde bland annat just i Hasenheide.

Men om jag går en kvällspromenad, kanske går jag just längs med Landwehrkanal, tänker jag på storstaden och de gamla husen, på världskrig och DDR och på punkarna och Berlins alla klyschor. Syrenerna blommar längs med kanalen, och pilträdens grenar doppar sig tyst i vattnet. Jag brukar säga att häggen är mitt favoritträd, men det finns inte så många längs med kanalen, jag har bara sett några stycken, med stora vita blommor. I Prenzlauer Berg, på andra sidan stan, blommar kastanjerna. Ända sen jag var liten har jag gått ensamma kvällspromenader, särskilt på försommaren. Träden och kullerstenarna i Berlin, syrenerna i Kråkberg och kvällshimlen över Orsasjön.

Max Richters stråkar, här ovan, berättar om dessa promenader på ett sätt jag själv inte klarar av.