angående dagsljusets natur

Berlin är grönt. Ibland går jag på kvällspromenad längs med Landwehrkanal och tänker på lugnet som är där, längs med kanalen i skymningen – kontrasten gentemot Kotbusser Damm några kvarter bort. Det har varit försommar hela April och på förmiddagarna har jag suttit vid det stora fönstret i ett av våra vardagsrum och skrivit på min uppsats. Utanför på gården har träden fått knoppar som blivit till blad som gått från skiraste grönt till klargrönt på några få veckor. På eftermiddagen kan jag gå till Hasenheide, en jättestor park vars ena hörn ligger en bit upp på gatan. Där kan jag ligga på en filt och läsa. Jag har läst Sista resan till Pnom Phen, som handlar om revolutionen i Kambodja, och Jag sköt Paulo Coelho, som handlar om en ilska man kan känna. Detta skedde bland annat just i Hasenheide.

Men om jag går en kvällspromenad, kanske går jag just längs med Landwehrkanal, tänker jag på storstaden och de gamla husen, på världskrig och DDR och på punkarna och Berlins alla klyschor. Syrenerna blommar längs med kanalen, och pilträdens grenar doppar sig tyst i vattnet. Jag brukar säga att häggen är mitt favoritträd, men det finns inte så många längs med kanalen, jag har bara sett några stycken, med stora vita blommor. I Prenzlauer Berg, på andra sidan stan, blommar kastanjerna. Ända sen jag var liten har jag gått ensamma kvällspromenader, särskilt på försommaren. Träden och kullerstenarna i Berlin, syrenerna i Kråkberg och kvällshimlen över Orsasjön.

Max Richters stråkar, här ovan, berättar om dessa promenader på ett sätt jag själv inte klarar av.