högstadiet, etc

På nittiotalet (du avlägsna decennium) gick jag i högstadiet. Jag slutade högstadiet under nittiotalets sista år. Ibland fick man gå in i datasalen när det var håltimme. Det hände att man använde sig av Aftonbladets chatt-funktion, man bara gick in och började chatta med helt okända människor. Jag har länge tänkt skriva på bloggen om mina känslor för Mora, där jag bodde under precis hela nittiotalet. När jag började högstadiet i Mora fanns fortfarande den där obehagliga stämningen kvar i Sverige som följde på Lasermannen och Ny Demokrati, i alla fall som jag minns det. Att folk gick runt och kallade sig nationalister till exempel: Jag är inte rasist, jag är nationalist, sa dom. Att det fanns stora killar, som slutat högstadiet för länge sedan, som var nynazister och att dessa personer präglade Mora. Senare misshandlade samma personer Mark Levengood (stampade på hans huvud bland annat) som var i stan för att ta körkort, jag har läst tingsrättsdomen. Dom ville visa honom att i Mora går vi inte runt och bögar oss. Deras flickvänner ropade till dom att sluta misshandeln, men dom lyssnade inte, dom var så uppspelta.

När jag gick på högstadiet fanns det två rivaliserande gäng, bland oss killar. Dessa var raggare och skejtare. Jag vet inte om just denna polarisering var unik för Mora, men åtminstone för landsbygden i norra delen av Sverige (tror jag). Vissa höll på med datorer också, eller sport, men dessa personer var aldrig riktigt närvarande i vad jag tänker på som min högstadietid.

Till exempel fanns det något som kallades för raggartejp – det var svartvitrutig tejp, som målflaggan vid formel 1-lopp. Raggarna tejpade sina saker med raggartejp. Det svartrutiga mönstret var ett raggarmönster. När jag tänker tillbaka på detta med raggartejp förstår jag inte riktigt vad som var grejen. Raggarna kom ofta från byarna utanför Mora och var uppenbarligen intresserade av bilar. Dom snusade och gillade Eddie Meduza samt sin egen hembygd. När jag tänker på min egen identitet idag känns det så självklart att jag främst är intresserad av musik, men på den tiden var jag faktiskt främst intresserad av att åka snowboard. När jag fick pengar i julklapp åkte jag till One Off i Stockholm och köpte en Toy Machine-tröja. Snowboard och skateboard var samma sak, i det val av sida mellan raggare och skejtare som vi tvingades göra. Vid ett tillfälle kastade han som senare skulle göra sig känd (i åtminstone Dalarna) som den folklige trubaduren Billy Opel en Panpizza över skolcaféterian så att den landade på min tröja. Vi hade tidigare varit med i samma grupp i musiken, jag spelade gitarr. De spåniga raggarna vid caféteriabordet en bit bort skrattade tomt. De hade kepsar som gjorde reklam för olika bilmärken, skärmarna var absurt böjda.

Detta är nu många år sen, som det brukar heta. Jag känner fortfarande att sporten skateboard bär på politiska undertoner. I Mora är han som slängde pizzan mäkta populär. Vilket leder oss fram till det egentliga ämnet. Det egentliga ämnet är möjligen att den folklige trubaduren Billy Opel är populär. Han gjorde en låt som handlade om skejtare och hur dumma i huvet dom är. Den folklige trubaduren Billy Opel var så att säga raggarsidans hovpoet. När jag vid några tillfällen under senare år varit på förfest i Mora med gamla kompisar, som givetvis stod på skejtarsidan i konflikten (jag har aldrig haft någon vän som var raggare, det hade varit fullständigt otänkbart) har det hänt att dom velat lyssna på den folklige trubaduren Billy Opel där på förfesten. Även jag själv har tyckt att detta varit roligt vid något tillfälle. Vad hemskt ändå. Jag tittade för en tid sedan på ett youtube-klipp med låten om skejtare. Jag började må illa och kände mig snurrig av upplevelsen.

Många som flyttar från den ort där de växt upp, och särskilt verkar detta gälla människor som växt upp i den självtillräckliga och förmätna del av Sverige som kallas Dalarna, verkar romantisera sin hembygd. För mig är det tvärtom. För varje år som går, desto sämre tycker jag om Mora. Att beskriva Mora som en liten skithåla är att vara blasfemisk. Det är att säga att man är bättre än Mora och att Mora är för litet för ens eget ego. Tycker jag att det verkar som.

På ett vis är jag glad att jag växte upp i Mora, att mina föräldrar flyttade dit så att jag kunde springa i skogen och åka snowboard på vintern. Däremot verkar jag vara den enda person uppväxt i Mora som tycker att det även hade varit bra att växa upp exempelvis på Södermalm. Om jag hade växt upp på Södermalm hade jag inte sprungit i skogen men hade redan i unga dagar kunnat ägna mig åt kultur. Jag hade kanske varit omgiven av hiphop istället för folkliga trubadurer och Eddie Meduza. Jag tycker det finns en förväntan på att jag ska uppskatta Eddie Meduza, att detta skulle vara ett sätt att hedra mina rötter. Jag hatar verkligen Eddie Meduza.

Dessutom tycker jag att det finns en naturlig motsättning mellan att hedra sina rötter genom att uppskatta Eddie Meduza, Anders Zorn samt ett allmänt sportande, och att tycka om andra saker. Att det finns en besatthet just vid detta med ens rötter som gör att man väljer bort annat. Till exempel så är det omöjligt för mig att tänka mig kombinationen deephouse och Mora. Mora är sådant som skoteråkning, gammal hederlig rockenroll, sport, trubadurer och älgjakt.

Att ägna sig åt detta är att inte ägna sig åt annat. Att ägna sig åt sport, trubadurer och älgjakt är inte att ägna sig åt detta tillsammans med något annat. Jag upplever att dessa saker, som jag känner mig fullständigt främmande inför och egentligen alltid har känt mig fullständigt främmande inför, i min ungdom hindrade mig från att utveckla intressen som jag lyckats utveckla först senare, sedan jag skapat min egen tillvaro utanför Mora. Jag vet att det finns en elitism i detta resonemang. Jag förstår dock inte varför jag skulle tvingas intressera mig för älgjakt istället för exempelvis litteratur bara för att älgjakt eventuellt är mindre elitistiskt än litteratur. Det är fint att gilla älgjakt. Men alla måste inte göra det bara för att dom växer upp i just Mora.

Glesbygden betraktar alltid sig själv som underdog. I vissa avseenden är den också underdog. Att vara underdog ger en fördenskull inte rätt att vara inskränkt eller konservativ.

En klassisk episod från min ungdom utspelade sig på Hotell Siljan i Mora (som nu, har jag hört, förlorat utskänkningstillståndet). En person som (som av en händelse råkade vara ett fan av den folklige trubaduren Billy Opel) kom fram till mig och sa: ”Nog för att jag visste att det var inne att vara bög, men SÅ JÄVLA INNE visste jag då FAN inte att det var, hur FAN SER DU UT?!” Jag menar att detta uttalande inte kan ses för sig utan att det hänger ihop med den folklige trubaduren Billy Opel och en viss mentalitet.

För att ytterligare exemplifiera min poäng tänkte jag bjuda på en insändare från Mora Tidning:

Får inte svenskar ha bil?
Jag läste i tidningen att skulle en svensk söka försörjningsstöd skulle den först få sälja sommarstugan och bilen. Gäller inte samma sak för en invandrare? Jag vet flera som har detta bidrag och har bil.
JB

Jag kan väl få gilla andra saker än Mora, om jag vill? Till exempel Kreuzberg eller Hongkong eller Stockholm? Bara för att man växt upp i Dalarna behöver man väl inte fråga sig huruvida invandrare får ha bil? Det finns för mig en tydlig befrielse i att inte bry sig ett skit om den folklige trubaduren Billy Opel.