stå still

Jag har läst en bok och sett en film som handlar om en känsla som jag är rädd för. Boken är Still av Hassan Loo Sattravandi. Den handlar om ett gammalt kompisgäng som bor i Hagalund och är arbetslösa. Filmen är Jag vill inte leva detta livet, en dokumentär av Renzo Aneröd som handlar om ett kompisgäng som bor i Partille och är arbetslösa. Båda är hemska och tragiska.

Det är svårt att citera ur Still eftersom den är skriven (och detta är en viktig anledning till bokens drabbande effekt) helt utan punkter utan istället består av långa täta textsjok. Typ såhär: ” . . . . men som vanligt hade jag inte tillräckligt med pengar för att ringa upp och var därför tvungen att vänta på att någon annan skulle ringa mig – vem som helst, tänkte jag och satte mig i sängen och stirrade upp i taket tills jag blev för rastlös för att bara ligga och stirra – när jag gått från sängen till panoramafönstret stod jag och stirrade på ungarna som lekte, de leker förmodligen kurragömma, tänkte jag och började röka upp fimparna som låg kvar i det överfulla askfatet, några timmar senare – efter att att jag gjort en hel del menlösa och totalt intetsägande saker – gick jag från första gården till en andra gården, från den andra gården till den tredje gården . . . ”

När jag läst en stund börjar jag må dåligt. Tristessen.

Både boken och filmen (särskilt filmen som marknadsförts som ”ghb-dokumentären”) fokuserar ganska mycket på droger: I Hagalund ägnar de sina dagar åt att röka på och i Partille åt att ta ghb. Fast egentligen handlar både boken och filmen givetvis i första hand om något annat än droger: Tristess är kanske ett ord som går att använda, men det låter futtigt för det handlar om något mer än så, en känsla av meningslöshet som egentligen inte kan kallas existentiell och inte har något att göra med vad som en gång kallades ”världssmärta” utan som är helt konkret. En känsla av att inte behövas.

Filmen börjar med att en i kompisgänget tar livet av sig genom att hoppa från en bro. Som så ofta verkar vara fallet när unga män tar självmord var det ingen som anade hur dåligt han mådde. Den av kompisarna som sedan följs mest i filmen begår flera självmordsförsök under inspelningens gång. Samt åker in i fängelse och in på behandlingshem. Den scen som dröjt sig kvar mest hos mig är när han är påväg till sjukhuset efter att ha skurit upp armen och pratar med sin mamma i telefon: ”Jag kan inte förklara, det gör bara så ont inuti, mamma”. Det verkar inte finnas andra ord att uttrycka det med, något mer målande eller utförligt sätt att berätta: det gör så ont inuti mamma. I Still är målet med varje dag att slippa känna någonting, att andas in röken och tänka aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah och allra helst ta några tabletter också så att ”insidan försvinner”.

Både boken och filmen skildrar en tillvaro som verkar ha rensats på varje form av innehåll. När någon har dött säger man kanske: Han levde ett rikt liv. De liv som skildras här tycks istället krympa för varje år, och levas i en värld som är allt trängre, allt gråare, allt tristare. Det finns något med de lägenheter där personerna i filmen bor som jag tycker är så ofantligt sorgligt och faktiskt skräckinjagande: en tv med tv-spel och en pizzakartong. Inga böcker, inga skivor, inga tavlor, inga matvaror.

I en annan scen i filmen berättar en av killarna det handlar om om sina framtidsplaner: ”Det vore kul att starta någon egen firma, något med bilar. Men då måste man ju ha en idé först, någon idé som säljer. Det är ju svårt förstås.”

Denna totala understimulans. Det är så rysligt.