ord

Ord som får orimligt stort utrymme i det allmänna medvetandet i Dalarna

- Cruising
- Sanna Kallur

Ordkombinationer som jag brukade använda i min dagliga vokabulär och som jag nu bara får tillfälle att yttra när jag pratar i telefon

- Har du hört nya . . .
- Jag tycker att kicken låter lite . . .
- Ska vi dricka öl ikväll?
- Ricardo Villalobos

några av mina dåliga sidor

- Falsk ödmjukhet
- Tror att jag själv är smart
- Anser att jag har rätt
- Lyssnar inte på argument jag inte håller med om
- Försöker vinna sympati genom att flasha med mina dåliga sidor

några rader som jag förmätet nog anser mig förstå

Jag har läst Carl Henning Wijkmarks "Stundande natten", som handlar om en man som ligger och dör. Såhär skriver Carl Henning Wiljkmark om barndomen (i förhållande till döden)

"Till min förvåning är det den delen av mitt försvinnande som stöter mig mest. Varför? Kanske för att barndomen är gratis, en gåva, inte hopsnickrad av egna syften och strävanden som man är ansvarig för. Där låg det! Det jag var ansvarig för kunde jag gärna mista, väck med det. Men chansen att ha fått finnas till i världen, gåvan som jag inte bett om och var oskyldig till, det var det blottställda och svårmistliga i mig, den jaglösa lilla varelse jag nu tänkte på med plötslig ömhet".

Spot on Carl Henning! Stundande natten är den bästa bok jag läst om döden sedan jag läste Camus Myten om Sisyfos för ganska många år sedan och det är ju en ganska mastig jämförelse.

Parallellt har jag hållit på med Göran Sonnevis över fyrahundra sidor långa diktsamling "Oceanen". Den är så jävla bra alltså, verkligen helt perfekt för mig just nu. Jag ska ta med den till Hong Kong. Bland annat innehåller den helt fantastiska naturskildringar från västkusten. Jag tycker mycket om att läsa om namn på blommor, havsfåglar och olika typer av gräs - men läsupplevelsen känns lite för personlig för att jag ska kunna skriva något beskäftigt om den. Ett citat bara

Minns mig, sa också Nausikaa till Odysseus
Det är den centrala människorepliken

Fatta att Göran Sonnevi pallar att skriva om "den centrala människorepliken" utan att låta som en idiot.

en sak om mitt jobb

På mitt jobb säljer vi ingenting, det är väldigt speciellt. Efter att jag tänkt på saken har jag insett att det är nästan unikt att inte sälja någonting. Det är så sjukt skönt att slippa. Om man till exempel är lärare säljer man kanske inte en vara till sina elever på ett direkt sätt men man måste sälja in sin personlighet hos eleverna för att dom ska tycka om en. På tingsrätten skiter vi totalt i vad folk tycker om oss. Om man jobbar på lager är man kanske inte heller försäljare men man måste anstränga sig för kundernas skull så att dom vill köpa varorna man lagrar och fraktar. Det är så sjukt skönt att inte ha några kunder. Ibland sägs det att kunden alltid har rätt, och det tycker jag har varit det värsta med alla jobb jag tidigare har haft, att kunden har rätt även när kunden är en jävla idiot. När jag jobbade på lager satt det en affisch i personalrummet med texten "kunden är aldrig ett problem i ditt jobb, kunden är anledningen till att du har ett". Det var sant där kanske. Hela arbetsmarknaden går ut på att tillfredsställa kunder på ett direkt eller indirekt sätt. Därför är alla jobb också förnedrande i varierande utsträckning, eftersom man måste sätta kundens åsikter framför sina egna, alldeles oavsett omständigheter. Man är mer eller mindre utlämnad till kundens godtycke.

Men inte på tingsrätten. Vi står helt utanför alla sådana hänsyn. Det finns ett annat syfte än att få någon att ge en ens pengar/förtroende/kärlek. Ett högre syfte, nämligen rättvisan. Det kan låta högtidligt men det är sant. Jag tycker det är radikalt. Marknaden (i dess vidaste mening) måste vika för "rättvisan". Det är kanske det enda marknaden måste vika för idag. Ibland ringer någon till tingsrätten och är arg. Då är det helt ointressant för bedömningen man gör huruvida personen är arg eller inte. Personen är inte kund, och vi har inget annat intresse än ett rent mänskilgt (om personen har fog för sin ilska) av att hjälpa till. Vi hjälper dom som har rättvisan på sin sida, inte dom som eventuellt skulle kunna ge oss pengar. Vi behöver aldrig vara oroliga för att den arga personen ska säga till alla han eller hon känner att Mora tingsrätt befolkas av ett gäng idioter. Tingsrätten är ju aldrig beroende av att personen skall komma tillbaka nästa gång för vi säljer ingenting. Man måste inte tillfredsställa idioter. Därför är det också första gången jag jobbar med någonting som jag tycker känns värdigt.

turn around bright eyes

Jag får sällan bakfylleångest. Ibland gör jag något dumt när jag är full och då får jag ångest men det är som sagt sällan. Jag tycker om att vara bakis, åtminstone sedan huvudvärk och eventuellt illamående släppt efter en ipren eller i värsta fall excedrin. Framförallt tycker jag om att vara bakis på en fredag eller lördag, när det är helt ok att börja dricka igen. Bakisöl, det är en god öl det. Eller att dricka söndagsöl på Pallet och sen sova så gott på den. Däremot brukar jag känna mig skör. Jag tycker inte direkt synd om mig själv - det är mest att jag är allmänt känslig. Typ har lätt för att bli rörd. Och att kroppen är känslig. Man kan bada bastu och känna det på ett annat sätt än när man badar bastu nykter, med ångan som kryper i skinnet. Eller knulla. Men det näst bästa är när jag kan ligga i min säng med min ipod kopplad till stereon i en sladd. När jag är bakis vill ha jag musik nästan utan bas. Jag vill att den ska vara lätt. Jag vill ha en akustisk gitarr kanske. Och ändå episkt. Jag har en speciell playlist som heter "bakis". Det är bara lätt musik. Och så vill jag höra sång, och det ska handla om livets snöplighet, och de ska sjungas med sprucken röst. Till exempel vill jag inte höra R Kelly-ballader, även om det är den lättaste och mest episka musik som finns (som ändå är bra). Det är för slickt vid dom tillfällena, och framförallt handlar det för mycket om framgång och för lite om misslyckanden.

Det finns en bakislåt som jag tycker är bäst - Bonnie Tylers "Total eclipse of the heart". Framförallt fram till första refrängen. Det handlar mycket om texten. Jag vill att min bakistext ska präglas av något man kan kalla eftertankens kranka blekhet. Det ska handla om att allt var så bra (igår kväll!) och nu sitter man och är sentimental och lite ledsen över det. Framförallt tycker jag om när Bonnie Tyler sjunger "turn around / every now and then I get a little bit nervous that the best of all the years have gone by". Det är något som är perfekt att tänkta på när man är bakis. Man kan älta det för sig själv och gömma sig i det, man kan använda den raden som en sval hand mot pannan. Jag tänker på senhösten 2007, det var en fin tid, jag hade min gröna parkas och böjde mig i regnet, såg löven på gatan mellan Luthagen och Fålhagen.

Framförallt handlar min kärlek till denna låt dock om hur Bonnie Tyler sjunger den. Hon låter bakfull. Bonnie Tyler är min vän i bakfyllan. Hon sjunger den som om det vore ett bröllop i Hollywood där hon är inhyrd som underhållning, och det är stelt i början, folk dansar och applåderar artigt men i takt med att alla blir fullare är det ingen som bryr sig om henne längre, hon börjar bli nervös, hon dricker drinkar som blir groggar och allt starkare, hon försöker och försöker men ingen bryr sig, hon har sett sina bästa år i karriären men har inte vett att sluta, och tillslut är det bara fyra gäster kvar, personalen börjar städa lite lätt, Bonnie börjar sakta nyktra till och det börjar bli ljust - och då spelar dom den här låten. Sen åker hon limo hem genom ett dimmigt och råkallt Beverly Hills och undrar vad som hände.

once upon a time there was light in my life
now there's only love in the dark

Det finaste som skrivits om att vakna och lukta gammal parfym och cigaretter!

vad har hänt med emmaboda?

jävla hipstermusik

Exempel på band jag tycker skulle kunna lägga ner:

klara band 080609
JUSTICE
RAISED FIST
SLAGSMÅLSKLUBBEN
MARCUS KRUNEGÅRD
BOYS NOIZE
KAVINSKY
ALICE IN VIDEOLAND
STEREO TOTAL
FAMILJEN
NICCOKICK
HÄSTPOJKEN
PERKELE
SOKO
MASKINEN
ELF POWER
THE WHITEST BOY ALIVE
NEVERSTORE
KRISTIAN ANTTILA
KAPTEN RÖD
DIVISION OF LAURA LEE
TOTALT JÄVLA MÖRKER
THERMOSTATIC
KULTIRATION
DETEKTIVBYRÅN
MISS LI
ZEIGEIST
ALMEDAL
HOFFMAESTRO & CHRAA
THOSE DANCING DAYS
BABIAN
KOCKY
CK
GENTLE TOUCH
MOTO BOY
KID DOWN
DREAMBOY
TIKKLE ME
BILLIE THE VISION & THE DANCERS
FIRST AID KIT
LACROSSE
PALPITATION
BLIND TERRY
MASSHYSTERI
JOEL ALME
EARLY TO BED
GATANS LAG
BORIS AND THE JELTSINS
COBRA CHARLIE
KALLE J
OFFERPRÄSTERS ORKESTER
LADYTRON

Möjligen med undantag för Raised Fist. Erik Svensson: så hipp att han hatar hipstermusik

ett lite onyanserat inlägg om det svenska klassamhället

Idag på jobbet lyssnade jag på Kjell-Albin Abrahamssons program i p1 när jag skrev rent ett protokoll. (Åh Kjell-Albin vilken hjälte). Kulturministern uttalade sig i programmet med anledning av att en prinsessa här i Sverige fyller år idag. Nu ikväll har jag ätit kyckling och tittat på Janne Josefssons program i svt. Det handlade om hur några A-lagare i Kortedala ("det är höst i göteborg/jag passerar kortedaaaala tooooorg") startade en förening 1989 och bland annat ordnade en konsert med Björn Afzelius (och vad som hände med personerna sen).

Josefssons reportage var ett fint exempel på den typ av socialrealism som man ser så lite av idag (ettan visade sommartorpet) och som jag kan längta efter. Alkisar med gott hjärta försöker göra något fint. Detta är något jag känner stor vördnad inför, hur lätt det än vore att fnysa cyniskt åt det och även om det kan se patetiskt ut i skrift.

Kulturministern var dock med i radio av en helt annan anledning; för att hålla ett hyllningstal till kronprinsessan Victoria. Först pratade hon (kulturministern) om hur det är att fylla år, att det inte handlar om att fira åren som går utan om att fira sin tacksamhet över att man lever. Man hörde ett tydligt eko av många andra tal man kan föreställa sig att hon (kulturministern!) hållit, säkert mycket trevliga (på trevliga tillställningar). Sen sa hon att Viktoria är ett sommarbarn och att "sommarbarn" är ett vackert ort. Det lät snuskigt när hon sa det. Jag tycker att kulturministern kan ta sina vackra ord och dra åt helvete. Och så slutsatsen - "därför" (alltså för att sommarbarn är ett vackert ord?) hyllar "min familj och jag" (hennes man är ju den kluriga gubben Ulf Adelsohn) "dig idag". Fan vad sjukt det är att vi har en kulturminister som ägnar sig att få orgasm över ordet sommarbarn och blandar in sin jävla familj. Jag antar att hon också njuter av det rika kulturutbudet på Solliden ikväll: Linda Bengtzing, Charlotte Perelli och E.M.D. Samt Brolle Jr. En gång sa Kristina Lugn att det vore bra om Sverige hade en kulturminister som "var lite mer kulturelit". Ja. Nu är hon bara en del av eliten i största allmänhet, helt frikopplad från varje kulturyttring som inte skulle passa på Sollidenscenen en sommardag "när Sverige är som vackrast". Alltså vi har en kulturminister som är konservativ, på riktigt konservativ liksom.

Jaha alkisreportaget då? Jo jag tyckte det var så bra. Jag tror det är dags att typ gå in för Björn Afzelius - jag har avskytt den musiken ganska länge, tyckt att den varit så mossig, tråkig och uppfylld av tron på sin egen förträfflighet (det vill säga just konservativ). Men när föreningen A-laget i Kortedala lyckades ordna en gratiskonsert passade den alldeles alldeles perfekt. I ett sommarfräscht sommartorpsverige är allt jag vill ha murriga tapeter, illasittande byxor och människor som tycker att "hjälpas åt" sådär i största allmänhet är det finaste som finns.

Jag jobbar ju på en domstol. Det finns en sak jag har lärt mig av att jobba i domstol (och att plugga juridik i stösta allmänhet). Det är att avståndet mellan rättens sida av bordet och den tilltalades är väldigt kort, och att det lika gärna, om bara några få detaljer hade varit annorlunda, hade kunnat vara jag, eller vem som helst av de andra på jobbet, som kunde dömas. Eller sitta och supa på torget i Kortedala varje dag i tio år. Avståndet mellan mig och kronprissesan Viktoria är dock oöverstigligt långt. Skulden till detta tillhör inte henne, men däremot den kulturminister som håller hyllningstal till hennes ära i radio.

två saker som jag tycker är hemskt bra

- Att kaffe finns, och att jag får dricka hur mycket jag vill, när jag vill
- Att det alltid, vad som än händer, kommer att släppas ny musik som jag tycker är bra

Och att detta gäller oavsett att det till exempel är måndag.

vackert, inte vackert?

Det har jag funderat på angående den här meningen:

"Det var fyra trappsteg kvar, men han fick ändå god tid att se på henne och det är ju så att när man ser på en kvinna ganska länge kan det hända att man börjar älska henne, åtminstone en smula".

(Från Stig Dagermans novell "En mindre tragedi")

Nu lyssnar jag på Postal Service-skivan (eller har de släppt flera?) för första gången på några år. Den låter så sjukt dåligt!

Tidigare idag jobbade jag fast det är söndag. "Vi" (eller alltså domaren som jag skrev protokoll för) häktade två personer med sorgliga liv. Det kändes sådär.

mer gnäll

Igår var jag ute för att roa mig i min hemstad Mora så jag måste skriva lite om det. Givetvis är det förfärligt att gå ut i Mora. På samma sätt som det är förfärligt att gå ut i Hudiksvall, vilket jag tror mig veta fastän jag aldrig har gjort det. För min del beror det inte på att dom spelar Basshunter, det är trots allt en del av paketet. Det är den otäcka stämningen som är problemet. Till exempel kan ens gamla gympalärares son skrika vafaaan tjeeena nu kommer ni och hälsar era jävlar! Hejhej. Och sen säga såhär: Jo vettu bor i Stockholm nu, så jävla fint alltså det finns så mycket saker som är bra (börjar räkna på fingrarna) det är bra betalt och mycket fitta, bra betalt och mycket fitta, vänta vad var det mer jo bra betalt och mycket fitta, öj fan vad säger du grabben bra betalt och mycket fitta vem fan kan önska sig nåt mer fyfan jag har knullat varje fredag i två månader.

Detta är vad glesbygden gör med sina barn!

I veckan har jag läst Per Hagmans debutroman Cigarett. Jag tänkte på hur det vore om den hade utspelat sig i Mora sommaren 2008. Det knarkas tydligen rätt mycket här i stan, fast jag typ aldrig har märkt av det. Cigarett går ut på att Per Hagman genom något slags isbergsteknik tar fram en överväldigande känsla av meningslöshet genom att kallt registrera när huvudpersonen tar kola och ligger med modeller på toaletter - en "The sun also rises" för svenska sjuttiotalister. Jag tycker instinktivt att det är värre om detta byts ut mot fultjack, öl och övervikt i fula kläder. Det borde jag antagligen inte tycka. Men jag tror att det skulle kunna vara spännande skildringar av Wasastugans lördagkvällar.

jag kommer från mora, och jag är liiite bättre än alla andra

I fredags var jag och tittade på Moras eget bygdespel, som givetvis handlar om Anders Zorn och följdaktligen heter Zornspelet. Sommaren 2000 sommarjobbade jag där som något slags alltiallo, det var ett soft jobb. Sen har jag sommarjobbat på Zorngården och Zornmuseet också. Därför är Anders Zorn lätt den konstnär som jag vet mest om. Anders Zorn har minst sagt satt sin prägel på Mora. Zornspelet är ganska bra tycker jag, åtminstone med tanke på att det är gjort helt av amatörer. Min kompis Danne har en ganska stor roll i årets uppsättning och jag tyckte han var lysande. Zornspelet handlar om Zorns liv. Uppgång och fall kan man säga men mest uppgång. På vissa sätt hatar jag Mora, och det blev tydligt när jag nu såg Zornspelet för första gången på åtta år. På många sätt representerar Anders Zorn hemskt tydligt just vad jag hatar med Mora. Kanske är det inte hans eget fel utan den besatthet med vilket hans minne bevaras.

Anders Zorn var en duktig konstnär som var en fena på att måla ljuseffekter och vatten. Han förstod sig aldrig på utan avskydde modernismen, som gjorde honom hjälplöst passé. Anders Zorn älskade Mora mer än något på jorden. Han älskade folkdräkter, gammeldags folkmusik, hantverk och myterna om Gustav Wasa. Han startade hemslöjden i Mora, och folkhögskolan, och utlyste tävlingar i vem som kunde blåsa horn bäst. Han samlade på gamla fäbodstugor. I Zornspelet framställs Mora som himmelriket på jorden där folk är otvugna och klarsynta, dygdiga och friska - till skillnad från de personer som Zorn möter i konstvärden och inte minst i det otäcka Stockholm. I Mora går det runt härligt mulliga kvinnor ("sunda" ideal) i folkdräkt och vill sälja vävar de gjort, och som Emma Zorn givetvis betalar ett överpris för. I Mora är konsten till för "vanligt folk" och alla besitter "sunt förnuft". Fan vad jag hatar den skiten alltså.

För hundra år sedan ogillade Anders Zorn den gryende modernismen. Idag hundra år senare är folkdräkter fortfarande det högsta på jorden. Det är fortfarande helt legitimt, eller alltså det är helt självklart, att tycka illa om "stockholmare". Allting utom Anders Zorn och kanske på sin höjd Carl Larsson, är konstigt och alltså dåligt. Den bästa musiken är folkmusik och gammal hederlig rockenroll. Det kommer det alltid att vara. I Mora är man nämligen "otvungen". Om man inte är otvungen är man konstlad och förmer, och enda anledningen till att man till exempel skulle uppskatta annan musik än gammal hederlig rockenroll är att man vill vara förmer. Det är otänkbart att uppskatta den för sin egen skull.

Anders Zorn var redan på sin tid extremt konservativ. Sen har den här stan sett till att vara exakt lika konservativ i hundra år till. Jag tycker det är så konstigt att många människors kulturhistoria når sin totala peak just i och med 1890-talet. Här i Mora verkar den helt ha tagit slut sen. Det finns inget efter Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Anders Zorn och Bruno Liljefors. Förutom Creedence Clearwater Revival då. För tillfället så vet jag få saker som jag upplever som mer överskattade än lantlig "enkelhet".

I lördags var jag i Göteborg. Då fick jag andas lite. På mitt jobb har vi förresten en zorntavla som är värderad till femton miljoner. Det tycker jag förvisso är fett.

steal from detroit - no one cares

Mnml Sssgs har en liten special om "myten" Detroit och vad den betyder för techno idag. Jag tycker det är fint att Mnml Ssgs har stora pretentioner, och att dom för det mesta inte lever upp till dessa pretentioner kan jag förlåta. Tesen som drivs är väl egentligen helt uppenbar: Techno ”uppstod” inte ur intet, Derrick May verkar osoft och Carl Craig är bra för att han alltid går vidare. Sen har man låtit Thomas ”Pipecock” Cox, ”a Detroit lover”, skriva en snutt utifrån dessa texter. Han skriver såhär:

"If you read mainstream dance music media, it will tell you that techno is about hedonistic Berlin nights, hyper-intellectual futurism, wild drug binges on Ibiza, glowing blue cubes, the newest production software, and a plethora of other scenarios. None of this is true in the least. Techno is DIY electronic punk soul music, nothing more and nothing less. It is made mostly by black people living inside the city of Detroit, people who have been influenced by the culture that exists in that forgotten void".

Jaha. Jag känner mig verkligen inte speciellt sugen på att lyssna på någonting som kallas “DIY electronic punk soul music”. Det är dock en fråga av sekundär betydelse. Det finns en underton av extremt hävdelsebehov i hela Pipecocks text (den är ganska lång). Han verkar arg på någonting. Han gillar techno från Detroit. Eftersom han verkar vara fjorton år gammal verkar han mycket svartsjuk på människor i Berlin och på Ibiza. Det kan jag förstå. Jag vet inte varför man ska ägna tankekraft åt vad techno ”är”, eller kanske framförallt åt vad det ”inte är”. Varför har någon ett behov av att säga till en annan att obs! det du nu ägnar dig åt är inte techno. Nehej. Jag som hade som enda önskan att få lyssna på techno, och så var musiken från Tyskland och inte från Detroit, vilken miss, hur kunde jag göra så fel.

Detta resonemang låter exakt som väldigt gamla män som sitter och pratar om vad som är ”the blues”. Och jag har nog inget estetiskt ideal som jag är så övertygad om som det som säger att när man sitter och berättar för andra vad som är ”the blues” – då har man hamnat så långt in i nattmössan man kan komma. Fuck art, let’’s dance, som det heter ibland.

En annan rolig sak är att man ”avslutar” hela grejen med en mix av Luke Hess, som är från Detroit. Det är han också, såvitt jag vet, alldeles ensam om av alla artister han spelar musik av.