turn around bright eyes

Jag får sällan bakfylleångest. Ibland gör jag något dumt när jag är full och då får jag ångest men det är som sagt sällan. Jag tycker om att vara bakis, åtminstone sedan huvudvärk och eventuellt illamående släppt efter en ipren eller i värsta fall excedrin. Framförallt tycker jag om att vara bakis på en fredag eller lördag, när det är helt ok att börja dricka igen. Bakisöl, det är en god öl det. Eller att dricka söndagsöl på Pallet och sen sova så gott på den. Däremot brukar jag känna mig skör. Jag tycker inte direkt synd om mig själv - det är mest att jag är allmänt känslig. Typ har lätt för att bli rörd. Och att kroppen är känslig. Man kan bada bastu och känna det på ett annat sätt än när man badar bastu nykter, med ångan som kryper i skinnet. Eller knulla. Men det näst bästa är när jag kan ligga i min säng med min ipod kopplad till stereon i en sladd. När jag är bakis vill ha jag musik nästan utan bas. Jag vill att den ska vara lätt. Jag vill ha en akustisk gitarr kanske. Och ändå episkt. Jag har en speciell playlist som heter "bakis". Det är bara lätt musik. Och så vill jag höra sång, och det ska handla om livets snöplighet, och de ska sjungas med sprucken röst. Till exempel vill jag inte höra R Kelly-ballader, även om det är den lättaste och mest episka musik som finns (som ändå är bra). Det är för slickt vid dom tillfällena, och framförallt handlar det för mycket om framgång och för lite om misslyckanden.

Det finns en bakislåt som jag tycker är bäst - Bonnie Tylers "Total eclipse of the heart". Framförallt fram till första refrängen. Det handlar mycket om texten. Jag vill att min bakistext ska präglas av något man kan kalla eftertankens kranka blekhet. Det ska handla om att allt var så bra (igår kväll!) och nu sitter man och är sentimental och lite ledsen över det. Framförallt tycker jag om när Bonnie Tyler sjunger "turn around / every now and then I get a little bit nervous that the best of all the years have gone by". Det är något som är perfekt att tänkta på när man är bakis. Man kan älta det för sig själv och gömma sig i det, man kan använda den raden som en sval hand mot pannan. Jag tänker på senhösten 2007, det var en fin tid, jag hade min gröna parkas och böjde mig i regnet, såg löven på gatan mellan Luthagen och Fålhagen.

Framförallt handlar min kärlek till denna låt dock om hur Bonnie Tyler sjunger den. Hon låter bakfull. Bonnie Tyler är min vän i bakfyllan. Hon sjunger den som om det vore ett bröllop i Hollywood där hon är inhyrd som underhållning, och det är stelt i början, folk dansar och applåderar artigt men i takt med att alla blir fullare är det ingen som bryr sig om henne längre, hon börjar bli nervös, hon dricker drinkar som blir groggar och allt starkare, hon försöker och försöker men ingen bryr sig, hon har sett sina bästa år i karriären men har inte vett att sluta, och tillslut är det bara fyra gäster kvar, personalen börjar städa lite lätt, Bonnie börjar sakta nyktra till och det börjar bli ljust - och då spelar dom den här låten. Sen åker hon limo hem genom ett dimmigt och råkallt Beverly Hills och undrar vad som hände.

once upon a time there was light in my life
now there's only love in the dark

Det finaste som skrivits om att vakna och lukta gammal parfym och cigaretter!