Mnml Sssgs har en liten special om "myten" Detroit och vad den betyder för techno idag. Jag tycker det är fint att Mnml Ssgs har stora pretentioner, och att dom för det mesta inte lever upp till dessa pretentioner kan jag förlåta. Tesen som drivs är väl egentligen helt uppenbar: Techno ”uppstod” inte ur intet, Derrick May verkar osoft och Carl Craig är bra för att han alltid går vidare. Sen har man låtit Thomas ”Pipecock” Cox, ”a Detroit lover”, skriva en snutt utifrån dessa texter. Han skriver såhär:"If you read mainstream dance music media, it will tell you that techno is about hedonistic Berlin nights, hyper-intellectual futurism, wild drug binges on Ibiza, glowing blue cubes, the newest production software, and a plethora of other scenarios. None of this is true in the least. Techno is DIY electronic punk soul music, nothing more and nothing less. It is made mostly by black people living inside the city of Detroit, people who have been influenced by the culture that exists in that forgotten void".
Jaha. Jag känner mig verkligen inte speciellt sugen på att lyssna på någonting som kallas “DIY electronic punk soul music”. Det är dock en fråga av sekundär betydelse. Det finns en underton av extremt hävdelsebehov i hela Pipecocks text (den är ganska lång). Han verkar arg på någonting. Han gillar techno från Detroit. Eftersom han verkar vara fjorton år gammal verkar han mycket svartsjuk på människor i Berlin och på Ibiza. Det kan jag förstå. Jag vet inte varför man ska ägna tankekraft åt vad techno ”är”, eller kanske framförallt åt vad det ”inte är”. Varför har någon ett behov av att säga till en annan att obs! det du nu ägnar dig åt är inte techno. Nehej. Jag som hade som enda önskan att få lyssna på techno, och så var musiken från Tyskland och inte från Detroit, vilken miss, hur kunde jag göra så fel.
Detta resonemang låter exakt som väldigt gamla män som sitter och pratar om vad som är ”the blues”. Och jag har nog inget estetiskt ideal som jag är så övertygad om som det som säger att när man sitter och berättar för andra vad som är ”the blues” – då har man hamnat så långt in i nattmössan man kan komma. Fuck art, let’’s dance, som det heter ibland.
En annan rolig sak är att man ”avslutar” hela grejen med en mix av Luke Hess, som är från Detroit. Det är han också, såvitt jag vet, alldeles ensam om av alla artister han spelar musik av.
2 kommentarer:
kära dj slinky, jag gillar din blog som fan. please don't stop!
och du vet att vi är d'accord angående det mesta. förutom manjala. den är trist. sätt dig ner och bara skaka av förväntan inför remix-tolvan på tantakatan istället. jag menar shed, boola och mr. g... jag tror jag just spräckte någon körtel i hjärnan.
är det sanning? ja det ända som hade kunnat slå nåt sånt vore väl om dessa personer skulle mixa k-maze istället! mr g alltså, det var som attan.
Skicka en kommentar