jag kommer från mora, och jag är liiite bättre än alla andra

I fredags var jag och tittade på Moras eget bygdespel, som givetvis handlar om Anders Zorn och följdaktligen heter Zornspelet. Sommaren 2000 sommarjobbade jag där som något slags alltiallo, det var ett soft jobb. Sen har jag sommarjobbat på Zorngården och Zornmuseet också. Därför är Anders Zorn lätt den konstnär som jag vet mest om. Anders Zorn har minst sagt satt sin prägel på Mora. Zornspelet är ganska bra tycker jag, åtminstone med tanke på att det är gjort helt av amatörer. Min kompis Danne har en ganska stor roll i årets uppsättning och jag tyckte han var lysande. Zornspelet handlar om Zorns liv. Uppgång och fall kan man säga men mest uppgång. På vissa sätt hatar jag Mora, och det blev tydligt när jag nu såg Zornspelet för första gången på åtta år. På många sätt representerar Anders Zorn hemskt tydligt just vad jag hatar med Mora. Kanske är det inte hans eget fel utan den besatthet med vilket hans minne bevaras.

Anders Zorn var en duktig konstnär som var en fena på att måla ljuseffekter och vatten. Han förstod sig aldrig på utan avskydde modernismen, som gjorde honom hjälplöst passé. Anders Zorn älskade Mora mer än något på jorden. Han älskade folkdräkter, gammeldags folkmusik, hantverk och myterna om Gustav Wasa. Han startade hemslöjden i Mora, och folkhögskolan, och utlyste tävlingar i vem som kunde blåsa horn bäst. Han samlade på gamla fäbodstugor. I Zornspelet framställs Mora som himmelriket på jorden där folk är otvugna och klarsynta, dygdiga och friska - till skillnad från de personer som Zorn möter i konstvärden och inte minst i det otäcka Stockholm. I Mora går det runt härligt mulliga kvinnor ("sunda" ideal) i folkdräkt och vill sälja vävar de gjort, och som Emma Zorn givetvis betalar ett överpris för. I Mora är konsten till för "vanligt folk" och alla besitter "sunt förnuft". Fan vad jag hatar den skiten alltså.

För hundra år sedan ogillade Anders Zorn den gryende modernismen. Idag hundra år senare är folkdräkter fortfarande det högsta på jorden. Det är fortfarande helt legitimt, eller alltså det är helt självklart, att tycka illa om "stockholmare". Allting utom Anders Zorn och kanske på sin höjd Carl Larsson, är konstigt och alltså dåligt. Den bästa musiken är folkmusik och gammal hederlig rockenroll. Det kommer det alltid att vara. I Mora är man nämligen "otvungen". Om man inte är otvungen är man konstlad och förmer, och enda anledningen till att man till exempel skulle uppskatta annan musik än gammal hederlig rockenroll är att man vill vara förmer. Det är otänkbart att uppskatta den för sin egen skull.

Anders Zorn var redan på sin tid extremt konservativ. Sen har den här stan sett till att vara exakt lika konservativ i hundra år till. Jag tycker det är så konstigt att många människors kulturhistoria når sin totala peak just i och med 1890-talet. Här i Mora verkar den helt ha tagit slut sen. Det finns inget efter Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Anders Zorn och Bruno Liljefors. Förutom Creedence Clearwater Revival då. För tillfället så vet jag få saker som jag upplever som mer överskattade än lantlig "enkelhet".

I lördags var jag i Göteborg. Då fick jag andas lite. På mitt jobb har vi förresten en zorntavla som är värderad till femton miljoner. Det tycker jag förvisso är fett.