Jag har läst Carl Henning Wijkmarks "Stundande natten", som handlar om en man som ligger och dör. Såhär skriver Carl Henning Wiljkmark om barndomen (i förhållande till döden)
"Till min förvåning är det den delen av mitt försvinnande som stöter mig mest. Varför? Kanske för att barndomen är gratis, en gåva, inte hopsnickrad av egna syften och strävanden som man är ansvarig för. Där låg det! Det jag var ansvarig för kunde jag gärna mista, väck med det. Men chansen att ha fått finnas till i världen, gåvan som jag inte bett om och var oskyldig till, det var det blottställda och svårmistliga i mig, den jaglösa lilla varelse jag nu tänkte på med plötslig ömhet".
Spot on Carl Henning! Stundande natten är den bästa bok jag läst om döden sedan jag läste Camus Myten om Sisyfos för ganska många år sedan och det är ju en ganska mastig jämförelse.
Parallellt har jag hållit på med Göran Sonnevis över fyrahundra sidor långa diktsamling "Oceanen". Den är så jävla bra alltså, verkligen helt perfekt för mig just nu. Jag ska ta med den till Hong Kong. Bland annat innehåller den helt fantastiska naturskildringar från västkusten. Jag tycker mycket om att läsa om namn på blommor, havsfåglar och olika typer av gräs - men läsupplevelsen känns lite för personlig för att jag ska kunna skriva något beskäftigt om den. Ett citat bara
Minns mig, sa också Nausikaa till Odysseus
Det är den centrala människorepliken
Fatta att Göran Sonnevi pallar att skriva om "den centrala människorepliken" utan att låta som en idiot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar