ja jag, jag hatar prins bertil och carl-gustaf

Imorrn lämnar jag Sverige igen. Ikväll ska jag och Matsson äta gubbröra på kavring till förrätt och strömming med potatismos till varmrätt och till det ska vi dricka Nils Oscar. Tidigare idag åkte vi långfärdsskridskor vid Fjällnora. Vi kallar det för att vi har svenskt tema.

Tre saker jag gillar med Sverige:

- Långfärdsskridskor vid Fjällnora
- Strömming

Detta var den positiva delen av detta inlägg. Nu: Ett (möjligen patetiskt men ärligt och en aning förtvivlat) utrop: Vad fan är det som händer med Sverige?!

Jag tänker på Olof Palme. Jag tänker på vad Olof Palme hade tyckt om den lilla video som Hosvtaten låtit publicera på youtube, som skildrar hur Kungen, Silvia, Viktoria och nån lantisstekare berättar om en förlovning med förestående bröllop. Såhär tänker i alla fall jag när jag tittar: "Snälla döda mig, jag vill inte leva längre".

Jag tänker på när jag gick i åttan, och även på några år efter det. Vilken frustration jag ibland kände när jag tänkte på politiska frågor. När jag idag tänker på politik kokar det inte i mig på samma sätt som det gjorde då, i vanliga fall. Jag blir sur varje dag men jag känner sällan att jag lika gärna skulle kunna dö. Eller att jag åtminstone borde ta till vapen. Den lilla youtube-filmen fick mig att känna en längtan efter att ta till vapen för första gången på flera år. Sen lyssnade Matsson och jag på den här låten, högt så det dånade i lägenheten:



Dom tål lite bly, i nackarna. Ja dom tål lite bly, i nackarna. Tralalala. Det hjälpte lite i alla fall.

Sverige är ett land där det startas Facebook-grupper som heter "Inga mer skattepengar till konstfack". Det är också ett land där det finns en Hovstat som publicerar en film på youtube i vilken en förvirrad man berättar om att han godkänt att hans mer än trettio år gamla dotter har tillåtelse att gifta sig, och denna dotter säger att det känns skönt att hon efter det kommer att kunna bilda familj. Kungens valspråk är "För Sverige i tiden". Kronprinsessans framtida gemål berättar i filmen att "friskvård, hälsa och entrepenörskap är saker jag brinner för". Om inte detta är ett tecken i tiden så vet jag inte vad det är.

Det finns alltså bara två alternativ för mig egentligen: Kula för pannan eller lämna landet. Turligt nog har jag åtminstone möjlighet att välja.

Länge leve republiken!

it was the most beautiful experience of my life

Det är nu typ en månad sen jag gjorde den här mixen, men jag kan väl publicera den på bloggen nu ändå. Det är bara några exempel på vad jag lyssnade på i januari 2009 - den kalla månad jag spenderade sovandes på madrasser i Berlin. Och dansandes på några dansgolv dessutom. De bästa set jag sett hittills i år är dels Deetron på Berghain och dels Anton Zap på Panorama Bar. Denna mix är löst inspirerad av de båda, men främst av Anton Zap. De låtar som annars mer än några andra präglade den tid i mitt liv som denna mix representerar - de båda floaters som återfinns på Kurbits 001 - har jag dock inte med eftersom jag tycker att den som vill lyssna på dom kan ta och köpa skivan.

Nu får det fan ta och bli vår snart alltså.


Shonky – Coco Feel & Love Shonk [Contexterrior]
+ Jill Scott – Interlude [Hidden Beach]
Anonymous – Untitled [unreleased]
Gorge – Garuna [8bit]
Dirt Crew – Soundwave (Quarion’s Drunken Wave mix) [Dirt Crew]
Anton Zap – Deeper [Quintessentials]
Marshall Jefferson & Noosa Heads – Mushrooms (Noosa Heads remake) [Plastic City History]
Langenberg – Traffic [Sthlmaudio]
Brother’s Vibe – Cuerco Para Mi Gente (Altered Vibe mix)
Ben Klock – Steady Puls [Klockworks]
+ Dakar – I’ve Got This Feeling [Get Physical]
Lan Peña – Keep – Movin [La Peña]
Masomenos – Turtle Is Back [Masomenos]

Ladda ner mixen genom att klicka här

ty vår övergivenhet är gränslös och det omänskliga blåser tvärs igenom oss såsom genom en trasig rock

Jag ska skriva C-uppsats om Willy Kyrklund. Vilken man ändå:

"I ett bottenlöst likgiltigt universum, som sträcker sig gränslöst åt alla håll, liknar människans moraliska uppträdande att tända en talgdank i en orkan. Människans moraliska värderingar är en av naturens anomalier, en vanvettig protest mot världsordningen, en maktlös oförsonlighet mot Gud. Detta är moralens lockelse"

("Tankar på en Tiberbro", BLM nr. 2 1957)

uppläxning

Sällan hörs uppmaningar till ” räfst och rättarting” i kulturdebatten nu för tiden. Kanske har detta saknats av någon? Turligt nog för dessa har i alla fall Mathias Sund – ordförande för Folkpartiet Östergötland – letat fram det gamla begreppet ur den garderob där det stilla ruvat sedan Hitler sköt sig, dammat av det, knattrat in det på sin dator och låtit publicera sig på Newsmill. Det är en högskola, Konstfack, som fått Sund att plocka fram dessa retoriska hårdhandskar. Vänster handske: ”räfst”, höger handske ”rättarting”. Pang pang i Konstfacks pösiga, otränade, mage. Kanske är det Sunds position som lokalpolitiker i landsorten, en plats som allt som oftast sägs utmärka sig för sin ”okomplicerade enkelhet och sunda inställning till livet”, som givit honom ett så glasklart perspektiv på omdebatterade frågor såsom ”konst” och ”högre utbildning”.

Han tycks även ha lyckats samla det som allt som oftast beskrivs som ”massorna” i detta sitt uppror mot 2009 års Åke-Greenska ”cancersvulst på samhällskroppen”: Konstfack. Såhär skriver Sund, utifrån, vad vi får anta, djupet av sin intellektuella kapacitet: ” Kritiken från vanliga, hederliga, arbetande skattebetalare är hård mot Konstfack och dess elever. Det är inte för att sådana snorungar ska leka bort pengarna som man går upp klockan sex varje dag och jobbar hårt.”

Jag tycker det är modigt av Sund att använda den på alla sätt halsbrytande retoriska figuren att sätta ett likhetstecken mellan den tid på morgonen vid vilken man stiger upp och den grad av vanlighet, hederlighet och arbetsamhet man samtidigt kan förmodas besitta. I enlighet med denna logik förutsätter jag givetvis att Sund själv aldrig stiger upp efter klockan fyra. Det är också intressant att notera den stora kännedom som Sund besitter om de åsikter som innehas just av gruppen ”vanliga, hederliga, arbetande skattebetalare”. Själv är jag student och antagligen inte en del av den grupp Sund påstår sig företräda. Inte heller kliver jag upp klockan sex.

Om vi har överseende med det syftningsfel som Sund olyckligen gör sig skyldig till när han påstår att såväl Konstfack i sig som skolans elever består av ”snorungar” (Konstfack är, vad jag själv har förstått, inte en snorunge utan en skola), är det även intressant att konstatera att Sund så djärvt använder begreppet ”snorungar”. Detta ord betyder enligt Wictionary ”oförskämt barn” och har en nedsättande, alternativt humoristisk klang. Sund ser, på den bild som publicerats på Newsmill i anslutning till hans artikel, själv ut att vara i ungefär samma ålder som de flesta av Konstfacks elever – någonstans mellan 20 och 30. Vad som skiljer Sund själv, om det nu inte är det faktum att inte heller han själv är ett barn, från de ”snorungar” som ”leker” (den barnsligaste av aktiviteter?) på Konstfack framgår tyvärr inte av nu citerade stycke. Lyckligtvis preciserar Sund dock i sin artikel ytterligare vilken typ av människor som är elever på Konstfack, nämligen ”vita medelklassungar med för stora tankar om sin egen betydelse”. Tyvärr framgår dock ej heller hur han fått fram dessa uppgifter om konstfackstudentens storvulna självbild.

I största allmänhet verkar Sund vara en person som ser det som sin politiska uppgift att verka för moralisk uppryckning. Åtminstone när det kommer till sådant som betalas via skattsedeln. En konstnärlig utbildning som inte uppfyller de av honom själv (tillsammans med den morgonpigga, hederliga, arbetande, skattebetalande delen av befolkningen) utarbetade moraliska renhetslagarna är man inte värd att stöttas av samhället, men får gärna fortsätta sin verksamhet annorstädes: ”Vill man bedriva anarkistskola så går det bra att göra med egna pengar”, utbrister Sund storsint i sin artikel. Detta är så klatschigt formulerat att åtminstone jag personligen är beredd att ha överseende med den bristande informationen vad gäller de uppenbarligen existerande distinktionerna mellan ”anarkistskola” och andra skolor.

Charlie Weimers, ordförande för Krisdemokratiska ungdomsförbundet, verkar vid en första läsning ligga nära Sund i sin syn på Konstfack. Detta framgår av en artikel Weimers skrivit, också den på Newsmill. I denna artikel gör Weimers den något, för åtminstone mig, svårförståeliga poängen att han själv, som enligt egen utsago saknar konstnärlig läggning, ändå bör söka sig till just Konstfack för att få utbildning.

Weimers: ”Personligen saknar jag mer eller mindre estetiska talanger men har i politiken sett många exempel på hur kreativitet kan användas för att blåsa medborgarna på skattemedel. Eftersom det är vad som verkar premieras av Konstfack i dessa dagar kan man ju inte låta bli att undra om man inte borde hoppa över till den konstnärliga banan.”

Om vi för en stund bortser just från det logiskt tveksamma i att en talanglös estet skulle ägna sig åt konst framgår dock något spektakulärt ur dessa två meningar, nämligen att Weimers helt utan vidare erkänner sin stora kreativitet vad gäller att blåsa medborgare på skattepengar. Detta är något politker i vanliga fall hymlar med, men Weimers är åtminstone bländande ärlig i sitt uppsåt (vilket jag förmodar hänger ihop med den kristna etik som man får anta är den kompass med vilken Weimers navigerar livets farvatten). Det är just att blåsa medborgare på skattemedel som premieras på Konstfack, säger sig Weimers ha upptäckt. Att utifrån dessa premisser dra slutsatsen att detta därför är en utbildning som passar likt handen i handsken för honom själv verkar gå med blixtens hastighet.

I andra delar av sin artikel uppvisar Weimer att han precis som Sund besitter en ovanlig förmåga att finna logiska sammanhang där övriga människor famlar i ett kausalt mörker. Först fastlås i artikeln att den konstsyn som företräds av Konstfack som institution är den följande: ”Rätt och fel finns inte och därför ska människors upplevda sociala och kulturella gränser genom konstnärens försorg flyttas eller kanske helst undanröjas.” I likhet med Sund är Weimer tyvärr synnerligen knapphändig med att ange sina källor, men jag är ändå beredd att köpa detta citat som verklighetsförankrat. Postmodernism och sånt ni vet. Denna utgångspunkt vill dock Weimer beteckna som ”sekteristisk kontext”. Man får alltså förmoda att en konstvärld där det fanns tydliga gränser för vad som anses vara rätt och fel, och ”människors upplevda sociala och kulturella gränser” inte fick utmanas genom konsten enligt Weimer skulle representera en mindre ”sekteristisk kontext” än den nuvarande. Detta tycks faktiskt vara just vad Weimer menar. Den konstsyn som, enligt Weimer själv (dock som sagt utan att ange någon som helst grund för detta), företrädes av Konstfack leder nämligen till att ”konstnärlig talang och kreativitet inte får goda uttrycksformer utan istället kanaliseras i form av meningslösheter”. Svagheterna i Weimers resonemang på denna punkt är väl främst två, men dessa är istället desto mer avgörande: Han berättar vare sig vad ”meningslösheter” är eller ger något exempel på vad som skulle kunna betecknas som ”meningsfull” konst.

Slutklämmen i Weimers artikel är att staten inte borde finansiera något så ”destruktivt” som Konstfack, som är en skola där ”talangfulla personer” istället för utveckla dessa sina talanger uppmuntras till ”samma introverta ansvarslöshet som sönerna till rika finansmän som slösar bort sin tid och sina tillgångar på att spruta champagne på Stureplan istället för att ta det ansvar deras bemedlade situation egentligen kräver av dem.” Ingen övrig förklaring ges i artikeln vad dessa likheter (”samma introverta ansvarslöshet som . . . ”) mellan konststudenter och unga stekare består i. Dock är det möjligen Weimers av honom själv omtalade förmåga att ”blåsa medborgarna” som får honom att, såhär i artikelns final, drämma till med en retorisk piruett där konstfackstudenter i allmänhet liknas vid någonting - inte så noga vad - som folk i allmänhet tycker illa om.

Man blir ju trött alltså!

Därför, Mathias Sundh och Charlie Weimer: Om ni tvunget ska uttala er i frågor ni uppenbarligen inte vet ett jävla skit om kan ni väl åtminstone, nästa gång ni tar på er boxningshandskar som ”räfst” och ”rättarting”, försöka gå upp mot motståndare som bättre passar er egen intellektuella viktklass? Mellanstadieelever eller så. Ska vi komma överens om det? Tack.

just another weekend in the life of the bourgois boheme

Kanske berodde det på att det var den för oss ensamma människor otäcka ”alla hjärtans dag”, men en troligare anledning till att jag i lördags spenderade natten med två andra homosexualister (gay i teorin, hetero i praktiken) i ett hus vid havet är att detta råkade vara Futtelurens 25-årsdag. Dagen innan hade vi haft fest i Göteborg. Vi kletade in våra ansikten med vaselin och glitter från Buko. Någon tyckte att jag överdrev (Jag försökte ”förstöra gränserna för min egen mun” genom att smeta glitter ungefär som Heath Ledgers Batman-joker använde läppstift). Sen var vi på en båt som jag tidigare här på bloggen beskrivit som västsveriges Club der Visionäre. Han som var dj – samma person som dagen efter fyllde tjugofem – la Omar S ”Day” över Je Davus ”I Zebra” och jag var glad för det. I Göteborg beskrivs allt som är bra som ”gött” och alla säger ”alltså serre” hela tiden.

Okej det här åt vi när vi var i skärgården dagen efter festen: Förrätt – Oyster Rockefeller (ostron gratinerade på ett särskilt vis) med Taittinger Champagne. Varmrätt – Havskatt med kronärtskockpuré, kokta rödbetor, buerre blanc och någon lyxvariant av Saint Clair Sauvignon Blanc. Så jävla borgerligt att man dog. Samt typ den godaste middag jag ätit i absolut hela mitt liv. Matsson var chef (i ordets svenska såväl som engelska betydelse), kan man säga. Sen drack vi kaffe och konjak tills vi nästan somnade. Brasa hade vi också, och panoramafönster mot Kyrkesund och havet. Vi sa inte konjak utan konjàck, såsom det uttalas i Olle Adolphsons visa ”Trubbel”. En liten stund av manlig vänskap.

narrativism

På ett tåg till Mora läste jag en uppsats av Lars-Åke Skalin som handlar om narratologi: ”Filosofer och psykologer, liksom antropologer och historiker, har mer och mer kommit att betona den viktiga roll berättelser spelar för oss, när det gäller att artikulera vår värld och förstå vår position i den. Vi narrativiserar våra liv, vilket skulle innebära att vi åtminstone vid vissa tillfällen föredrar att tänka på episoder vi varit med om som om de vore episoder i en roman.”

Jag har, åtminstone sen jag lärde mig läsa i någon utsträckning, betraktat mitt liv som en roman, med tydliga kapitelindelningar, vilka jag blir medveten om först i efterhand men även i viss mån planerar i förväg. Detta sätt att tänka faller sig numera så naturligt för mig att jag har mycket svårt att föreställa mig en annan livshållning.

Jag heter Erik och jag är narrativist! ”Dom stora berättelserna” är alltså döda? Så inte dom små.

det kallades för haschplanka

När jag var liten, eller alltså när jag var yngre, var snowboard min största hobby. Jag hade till och med snowboard som ett skolämne när jag gick i gymnasiet – istället för att gå i skolan åkte jag och några till snowboard en dag i veckan under vintersäsongen. Fatta soft det var. Mitt snowboardintresse hade antagligen sin peak runt år 1999, det år då jag började i ettan på gymnasiet. Det är snart tio år sedan.

Jag minns högtidsstunden som inträffade varje höst när årets Burton-katalog damp ner. Då cyklade jag hem till min kompis Tomas, som delade detta intresse för Burton-katalogen, och gick igenom säsongens nyheter. Framförallt har jag tydliga minnen av 1996, 1997, 1998 och 1999 års Burtonkataloger. 1997 var den exempelvis blå. Jag har också för mig att det var år 1998 som Terje Haakonsen (snowboardhjälten nummer ett i min generation, kallad ”kungen”) för första gången hade en hel serie med promodel-brädor, inte bara en. Vilka tider. För att inte tala om Terjes promodel för år 1995, med en terrier på. All kunskap som jag hade om snowboard på den tiden.

När det gäller snowboard är jag ungefär som en medelålders person som var intresserad av musik i sin ungdom och sedan slutat bry sig, men fortfarande gillar musik och kommer att lyssna på samma låtar resten av livet. Det känns ganska soft ändå. Terje Haakonsen kommer alltid att vara värdens bästa snowboardåkare i mitt liv, möjligen skulle den tragiskt bortgågne (lavin) Craig Kelly kunna vara med och slåss om detta omdöme, men det beror mest på att han var den stora hjälten för snowboardgenerationen ovanför mig. År 1995 visade svt programmet ”S-special: Snowboard”, jag gick i femte klass. Detta var innan jag kunde få tag på snowboardfilmer. Jag spelade in S och tvekar inte om att detta videoband är det jag återsett flest gånger. Ännu minns jag stora delar utantill. Särskilt minns jag inslaget från 1995 års snowboard-vm i Davos, där Terje givetvis vann. Han hade ljusa byxor och en gul tröja under nummerlappen, spräckliga Oakley-goggles och lugg. Innan han droppade in i en hörde man att han sa ”i’m going” för sig själv. Så brukade jag också säga innan jag droppade in i en halfpipe, även sedan jag blivit så stor att jag insåg att detta var ett löjligt beteende. När Terje, som enda superstjärna, tackade nej till OS i Nagano (första året snowboard var med) år 1998 var han just kungen i min värld. Vad avlägset det känns idag – en sportare.

Terje var framförallt bäst i världen på två saker: Att göra backside air och att göra mc twist. Annars tycker jag att världens finaste snowboardtrick, det slutgiltiga snowboardtricket, är fakie backside 540 (ett tecken på att jag tillhör en föråldrad snowboardgeneration – jag referar till saker som fakie backside och inte switch frontside, som egentligen är samma sak). Fakie backside 540, givetvis med en ordentligt tweakad indygrab, är något av det vackraste jag vet, fortfarande. Det är ett trick som är ganska svårt men inte så väldigt, och framförallt inte särskilt spektakulärt, och när det görs bra ser det fasligt lätt ut, som en fakie backside ollie bara. Det är också någonting med detta att åka in baklänges och landa framlänges som är lite outgrundligt, som att reda ut en knut, att få någonting att gå från krångligt till enkelt, att lösa ett problem. Det finns också stora möjligheter till en väldigt lång grab, att hålla i brädan i mer än 360 grader, trycka ut framfoten och ligga nästan horisontellt i luften. Om någon gör en 1080 till exempel ser det alltid ansträngt ut, det är för spektakulärt och showigt. Fakie backside 540 är som en perfekt tillagad rätt med enkla ingridienser som alla har hemma. Någonting som är mer än vad det utger sig för att vara.

Annars minns jag förstås Ingemar Backman när han i maj år 1996 gjorde ”världens högsta air” vid King of the Hill-tävlingen i Riksgränsen. Eller snarare – jag minns omslaget på tidningen Fun Sport Snowbard där denna skyhöga backside air avbildades. Den var så mycket högre än allt annat man tidigare sett. Det känns konstigt att tänka på att både Terje 1995 och Backman 1996 var betydligt yngre än vad jag själv är nu. Och att det som dom presterade egentligen känns helt likgiltigt för mig nu – oj en snubbe har hoppat högt med snowboard liksom, vem bryr sig. Som jag brydde mig då, det fanns, allvarligt, en religiös dimension av hur den trettonårige Erik tittade på den där bilden. För att inte tala om Backmans del i filmen the Melt Down Project (som alltid kommer att vara världens bästa snowboardfilm i mitt liv), som också visades i programmet S, dock med orginalets soundtrack (Moon Over Marine med Dead Kennedys) utbytt. Det finns en air to fakie av Daniel Franck i den filmen som också är något av ett ideal för mig. Ett väldigt enkelt trick. Daniel Franck och Backman var teamkamrater på Atlantis. Senare bytte Daniel Franck till Salomon, som börjat göra snowboards. Detta förlät jag honom aldrig, Salomon var fienden – ett skidföretag som ville profitera på den heliga snowboardsporten.

Jag åkte snowboard igår. Jag trodde inte jag skulle hinna med några åk den här vintern, men en dag blev det i alla fall. I Sälen. Jag passerade den barnbacke där jag lärt mig att åka både skidor och snowboard. Det hade snöat intensivt och överallt var det mjukt och i skogen hittade jag små orörda ytor där jag kunde spreja snö. Det är små backar där i Sälen, och ganska tråkiga. Fast när man bara åker en dag om året är det roligt ändå, fast det inte ens är sol och även är väldigt kallt. Men jag bryr mig inte längre, jag hade egentligen lika gärna kunnat låta bli, det var liksom bara skoj. Inte så dumt med skoj.

borgerligt?

Tack för tipset Acid Andy:

realpolitik

Alf Svensson - borgerligast i hela världen


Som ett led i den dagliga kamp på barrikaderna vilken jag till vardags kallar mitt liv har jag gått med i en Facebook-grupp som heter ”Det är borgerligt att . . . ”. Känns fantastiskt. Vilken fras för att avfärda tillvarons hemskheter kan vara bättre? Tonåriga, meningslösa positioneringar är något av det finaste jag vet. När argumenten tar slut tar nävarna vid, sa någon kampanj när jag gick i skolan. Men vad ska en svag mes göra när argumenten tar slut – jo säga att någonting visst är borgerligt. Att vara borgerlig är det värsta man kan vara. Exempelvis är det värre att vara borgerlig än att vara nazist. Det beror på att ingen kommer att missta mig för nazist men att det nog förekommer att jag misstas för borgerlig. Genom att plugga juridik, vara uppväxt inom medelklassen samt beklä min kropp i Ralph Lauren-skjortor, för att ta några uppenbara exempel. Det är svårt att hävda annat än att det är borgerligt att ha Ralph Lauren-skjorta. Jag har en på mig i detta nu. Därför känner jag en mot min skjorta motsvarande ambivalens inför min egen person. (Den möjlighet, som trots allt existerar, att bära en Ralph Lauren-skjorta på ett sätt som inte är borgerligt tänker jag inte avhandla i just detta inlägg.)

Ett stycke kvasifilosofisk sidoutläggning: Alla minns väl scenen i filmen Tillsammans där Olle Sarris karaktär utropar att det är borgerligt att diska (vilket det ju förstås är). Ett sådant utrop kan man välja att se som ett uttryck för samma sak som Camus är ute efter att beskriva i Myten om Sisyfos: När Sisyfos släpat upp sin stenbumling för kullen och den återigen ramlar ner (vilket den kommer att göra nästa gång också, och nästa, i oändlighet), men Sisyfos ändå går ner igen och börjar om utan att förtvivla så innebär detta en protest. Detta ser Camus som en metafor för den ateistiska människans möjlighet att göra uppror mot döden genom att leva som om döden inte finns, att leva på ”ändå”. Det handlar alltså om att envetet vägra att finna sig i nödvändigheter: att gå ner och hämta stenbumling, leva fast man ska dö, avfärda diskande som borgerligt. Kanske måste man diska när man ätit, man kommer inte ifrån det, men oavsett hur det är med den saken kan man åtminstone avfärda det som borgerligt och det kan ingen ta ifrån en!

Därför tycker jag att alla borde ösa på med att kalla saker för borgerliga. Några av mina favoriter från Facebook-gruppen:

- Det är borgerligt att vara saker med ”måtta”.
- Det är borgerligt att säga ”ett öl”
- Det är borgerligt att tycka att "rätt ska vara rätt"
- Det är borgerligt att ha pengar i slutet av månaden
- Det är borgerligt med alla typer av fordon förutom flakmoppe, Saab 900 samt spårvagn
- Det är borgerligt att förverkliga sig själv genom sitt arbete
- Det är borgerligt att planera sin tid
- Det är borgerligt att fråga om praktiska detaljer när man är ett större sällskap
- Det är borgerligt att vara förkyld men inte vilja snyta sig bland folk för att det är äckligt

Detta blir sedan till en lång lista med levnadsregler. Någonting att hålla sig i när man känner sig förvirrad, eller att sträva mot när man känner sig svag. Annars nämnde Fabian det som kanske är det allra borgerligaste, och således enligt presenterad logik värsta, som finns: Det är borgerligt att rent mjöl i påsen. Så sant. Det är framförallt barnen vi måste se till att skydda mot sådana människor.

exempel på kultur som gjorde min dag

en snutt Sonja Åkesson:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.
Jag ser en likhet mellan mig
och potatis.
Vida minsta källarljus dessa famlande stänglar.
Men aktas för stötar.
Aktas för kyla.

en snutt till:

Jag har legat sömnlös i en liten stad
där träden bara suckade och suckade.


och så en snutt Circlesquare: