det kallades för haschplanka

När jag var liten, eller alltså när jag var yngre, var snowboard min största hobby. Jag hade till och med snowboard som ett skolämne när jag gick i gymnasiet – istället för att gå i skolan åkte jag och några till snowboard en dag i veckan under vintersäsongen. Fatta soft det var. Mitt snowboardintresse hade antagligen sin peak runt år 1999, det år då jag började i ettan på gymnasiet. Det är snart tio år sedan.

Jag minns högtidsstunden som inträffade varje höst när årets Burton-katalog damp ner. Då cyklade jag hem till min kompis Tomas, som delade detta intresse för Burton-katalogen, och gick igenom säsongens nyheter. Framförallt har jag tydliga minnen av 1996, 1997, 1998 och 1999 års Burtonkataloger. 1997 var den exempelvis blå. Jag har också för mig att det var år 1998 som Terje Haakonsen (snowboardhjälten nummer ett i min generation, kallad ”kungen”) för första gången hade en hel serie med promodel-brädor, inte bara en. Vilka tider. För att inte tala om Terjes promodel för år 1995, med en terrier på. All kunskap som jag hade om snowboard på den tiden.

När det gäller snowboard är jag ungefär som en medelålders person som var intresserad av musik i sin ungdom och sedan slutat bry sig, men fortfarande gillar musik och kommer att lyssna på samma låtar resten av livet. Det känns ganska soft ändå. Terje Haakonsen kommer alltid att vara värdens bästa snowboardåkare i mitt liv, möjligen skulle den tragiskt bortgågne (lavin) Craig Kelly kunna vara med och slåss om detta omdöme, men det beror mest på att han var den stora hjälten för snowboardgenerationen ovanför mig. År 1995 visade svt programmet ”S-special: Snowboard”, jag gick i femte klass. Detta var innan jag kunde få tag på snowboardfilmer. Jag spelade in S och tvekar inte om att detta videoband är det jag återsett flest gånger. Ännu minns jag stora delar utantill. Särskilt minns jag inslaget från 1995 års snowboard-vm i Davos, där Terje givetvis vann. Han hade ljusa byxor och en gul tröja under nummerlappen, spräckliga Oakley-goggles och lugg. Innan han droppade in i en hörde man att han sa ”i’m going” för sig själv. Så brukade jag också säga innan jag droppade in i en halfpipe, även sedan jag blivit så stor att jag insåg att detta var ett löjligt beteende. När Terje, som enda superstjärna, tackade nej till OS i Nagano (första året snowboard var med) år 1998 var han just kungen i min värld. Vad avlägset det känns idag – en sportare.

Terje var framförallt bäst i världen på två saker: Att göra backside air och att göra mc twist. Annars tycker jag att världens finaste snowboardtrick, det slutgiltiga snowboardtricket, är fakie backside 540 (ett tecken på att jag tillhör en föråldrad snowboardgeneration – jag referar till saker som fakie backside och inte switch frontside, som egentligen är samma sak). Fakie backside 540, givetvis med en ordentligt tweakad indygrab, är något av det vackraste jag vet, fortfarande. Det är ett trick som är ganska svårt men inte så väldigt, och framförallt inte särskilt spektakulärt, och när det görs bra ser det fasligt lätt ut, som en fakie backside ollie bara. Det är också någonting med detta att åka in baklänges och landa framlänges som är lite outgrundligt, som att reda ut en knut, att få någonting att gå från krångligt till enkelt, att lösa ett problem. Det finns också stora möjligheter till en väldigt lång grab, att hålla i brädan i mer än 360 grader, trycka ut framfoten och ligga nästan horisontellt i luften. Om någon gör en 1080 till exempel ser det alltid ansträngt ut, det är för spektakulärt och showigt. Fakie backside 540 är som en perfekt tillagad rätt med enkla ingridienser som alla har hemma. Någonting som är mer än vad det utger sig för att vara.

Annars minns jag förstås Ingemar Backman när han i maj år 1996 gjorde ”världens högsta air” vid King of the Hill-tävlingen i Riksgränsen. Eller snarare – jag minns omslaget på tidningen Fun Sport Snowbard där denna skyhöga backside air avbildades. Den var så mycket högre än allt annat man tidigare sett. Det känns konstigt att tänka på att både Terje 1995 och Backman 1996 var betydligt yngre än vad jag själv är nu. Och att det som dom presterade egentligen känns helt likgiltigt för mig nu – oj en snubbe har hoppat högt med snowboard liksom, vem bryr sig. Som jag brydde mig då, det fanns, allvarligt, en religiös dimension av hur den trettonårige Erik tittade på den där bilden. För att inte tala om Backmans del i filmen the Melt Down Project (som alltid kommer att vara världens bästa snowboardfilm i mitt liv), som också visades i programmet S, dock med orginalets soundtrack (Moon Over Marine med Dead Kennedys) utbytt. Det finns en air to fakie av Daniel Franck i den filmen som också är något av ett ideal för mig. Ett väldigt enkelt trick. Daniel Franck och Backman var teamkamrater på Atlantis. Senare bytte Daniel Franck till Salomon, som börjat göra snowboards. Detta förlät jag honom aldrig, Salomon var fienden – ett skidföretag som ville profitera på den heliga snowboardsporten.

Jag åkte snowboard igår. Jag trodde inte jag skulle hinna med några åk den här vintern, men en dag blev det i alla fall. I Sälen. Jag passerade den barnbacke där jag lärt mig att åka både skidor och snowboard. Det hade snöat intensivt och överallt var det mjukt och i skogen hittade jag små orörda ytor där jag kunde spreja snö. Det är små backar där i Sälen, och ganska tråkiga. Fast när man bara åker en dag om året är det roligt ändå, fast det inte ens är sol och även är väldigt kallt. Men jag bryr mig inte längre, jag hade egentligen lika gärna kunnat låta bli, det var liksom bara skoj. Inte så dumt med skoj.