jaha annars då?

Vissa läser Facebook, andra läser blogg - För dom som läser blogg: Jag spenderade mina pengar på rödbetor idag; 2,50 euro för två knippen av dom största rödbetor jag någonsin sett, blasten liknade vinbärsbuskar. Kvinnan jag köpte dom av (på turkiska marknaden förstås, var skulle jag annars köpa rödbetor yo?) frågade om jag verkligen ville ha blasten kvar, så jag sa ja. Innan nu beskrivna shoppingfrenzy kollade Olof och jag in porten där Ricardo Villalobos bor, jag borde inte säga var det är och ska därför låta bli, men det står Villalobos på porttelefonen, fyfan vad coolt. Vi är "fans".

Jag håller på att läsa De vilda detektiverna. Jag är inte lika knäckt som vissa andra i min bekantskapskrets, men den är änna rättså go. Hursomhelst, mottot i denna bok är taget från Malcom Lowrys Under vulkanen, en bok jag i sanning är knäckt på, och det lyder "- Vill ni se Mexiko räddas? Vill ni se Kristus som vår konung? -Nej." - ett bra motto förstås. Jaja det är fuktigt i Berlin, fuktigt som i södra Mexiko (jag var där 2004), och jag har ikväll varit på Club der Visionäre iklädd shorts och ett linne och ett par malplacerade Clark's. Det var kändistätt och jag fick en öl som betalades av Mobilee (oder so). En kompis till Matthew Dear (mmm, men jag vet inte vad kompisen heter, MD höll sig i bakgrunden), spelade Arm Around You, den näst finaste Arthur Russell-låt som finns, och jag torkade svetten från pannan. Det blixtrade utanför CDV, men jag hörde aldrig någon åska. Det var Andreas som betalade taxin. Gonatt med er!

Arm around you finns tydligen inte på youtube, men jag kan väl isåfall bjuda på den här istället:

om en husgud

Jag är ledsen för att Willy Kyrklund är död. Jag har ju ägnat våren åt att skriva en uppsats om honom, och tycker mig ha kommit honom (hans texter) ganska nära genom detta. Nu är han död, precis som Michael Jackson. Föga förvånande skrevs den, i mitt tycke, bästa minnestexten om Kyrklund av Jonas Thente. Han fokuserar i sin text mycket på att Kyrklund skrev vackert. En annan fin text är skriven Magnus Florin (som precis som Thentes text publicerades i DN) där han beskriver hur Kyrklund mot slutet av sitt liv satt i sitt radhus utanför Uppsala och läste Euripides i original. Detta ger en bild av WK som jag tycker om - en man som personifierar själva antitesen till, exempelvis, ordet "iphoneapplikation".

En dag som denna vill jag dock passa mig noga för att använda Kyrklund som ett sätt att positionera mig, eller än värre reducera honom till en accessoar för en livsstil. Istället vill jag gärna, precis som Jonas Thente, tänka på hur vackert Kyrklund kunde skriva.

Det finns många citat jag ofta återvänder till - vackra, vackra - alltid en liten aning ironiska och alltid beredda att rycka undan benen på den som tror sig ha kommit fram till ett slutgiltigt svar gällande någonting alls. En annan sak jag tycker fantastisk mycket om är en så enkel detalj som Kyrklunds användande av ordet "fördenskull".

Allra bäst tycker jag dock om vissa, ganska sällsynta, tillfällen i Kyrklunds (sett till antalet sidor) ganska lilla produktion där de "tankemodeller" han sade sig vilja skapa upphör att vara tankemodeller, där något annat visar sig, något man eventuellt skulle kunna kalla litteraturens helande kraft. Eller det är förresten fel att skriva så, men tillfällen där lekfullheten och textens många nivåer, dess motsättningar och ironier, ändå bottnar i någonting; där författaren når fram till någon form av kärna. Där jag tycker mig finna något som jag föreställer mig har saker gemensamt med vad Kyrklund själv letade efter i Euripides.

Jag vill här nämna ett exempel på detta, taget från Kyrklunds tredje roman (och fjärde bok) Mästaren Ma. Denna roman, som utspelar sig i det kejserliga Kina, består av tydligt åtskilda repliker, där "Mästaren" yttrar något som sedan kommenteras av två andra gestalter. Det nu aktuella citatet är från slutet av boken, när Mästaren bestämt sig för att lämna den eländiga jorden till förmån för månen, i en egenhändigt tillverkad raket (humor!). Ingenstans i romanen har de olika figurerna vänt sig direkt till varandra. Gestalten YAO har ofta ironiserat över mästarens visdomsord, vilket gjort att dessa, på ett för Kyrklund mycket typiskt sätt, tappat luften. Och så blir det så vackert som litteratur kan bli:

"Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, att vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem.

YAO: Jag skulle ha nöjt mig med litet.

MA: Just därför ville jag ge dig allt. Att jag icke kunde ge dig allt, vart till en sten i mitt bröst och till en olidlig plåga. Ty dig ville jag giva allt."

mera dans

Swift as a shadow, short as any dream; / Brief as the lightning in the collied night, skrev som sagt Shakespeareilurn. Don’t let me go / don’t cry tonight, sjöng Savage nästan fyra hundra år senare. Eventuellt är Savage mer beroende av hur texten framförs än vad Shakespeare är – ”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt”, inleder Gustaf Adolf Ekdahl sitt tal i slutet av Fanny och Alexander. But we were never being boring, sjöng Neil Tennant en gång. Dessa citat hänger eventuellt ihop. . . världen är en rövarkula, det mörknar mot natt, clownen är ledsen men försöker åtminstone. Livet är kort och döden är lång. This world is too rough and I’m too delicate.

Därför: Man måste ta vara på stunder med musik och blinkande lampor, stunder när saker stämmer – när solen går ner eller upp, korta tillfällen när världen inte är en rövarkula – sällsamma tillfällen när det slutar bullra och saker är fina och världen är ett ackord. Det finns musik och blinkande lampor, en gemenskap i stunden, en möjlighet att åtminstone inte vara tråkig.

göteborg, det är staden på g!

Förra veckan var jag sjuk, så sjuk. I tre dagar låg jag på mitt rum och yrade för mig själv. Trots att jag var sjuk kände jag mig tvingad att gå till skolan på eftermiddagarna, eftersom jag planerade att skolka halva veckan för att åka till Göteborg (staden på g). Jag blev antagligen sjuk på grund av att jag dansat för mycket och sovit för lite (och oregelbundet), förra helgen. Den hade några höjdpunkter som eventuellt gjorde det värt att vara sjuk: Våran (min och Anders och Olofs) Augen Weit Auf-fest på Valentinstüberl, som blev en större tillställng än någon av oss planerat. Levon Vincents set på Berghain, som helt allvarligt var ett av dom bästa set jag någonsin sett, åtminstone det bästa jag sett just på Berghaingolvet. Det var nedstrippat och rått som hos en Marcel Dettmann (som spelade innan Vincent) men housigare och inte hårt, och ÅH vad bra det var. Senare, när söndagmorgonen var påväg att övergå i förmiddag, spelade Soundstream ”Day” uppe på Panorama, en låt jag drömt om att få höra just där på den platsen, just vid den tidpunkten, sedan jag var på Panorama för första gången. Benen vek sig litegrann.

Aja iallafall så åkte Anna och jag på samma buss till Göteborg – hon för att flytta dit för ett tag och jag för att hälsa på Futtelurn och spela på ENFANTS-festen. Det gick ganska bra att åka så långt men jag hade en liten breakdown typ vid Halmstad. Jag hade feber och var omväxlande svettig och iskall, så jag tog av och på mig tröjan hela tiden. Anna började också känna sig krasslig. Jag ville att bussen skulle komma fram så snart som möjligt. Tillslut gjorde den ju det också. Då var det natt. Nästa dag kämpade jag med ett paket sushi under ett par timmar och låg i övrigt och flämtade på soffan i lägenheten vid Kapellplatsen.

På fredagen var det midsommar och fest. Jag åt många tyska Ipren. Vi åt inte färskpotatis som andra människor utan släpade ut en massa högtalare och ett bensinaggregat i skogen istället, till ett fint ställe vid en sjö (vi åt Burger King till lunch och pizza till middag, living the dj-lifestyle). Mitt i skogen mötte vi en ridande polis som frågade om vi skulle ha fest, så vi sa ”ja”. Vad är oddsen?! Tydligen ligger det ett stall i närheten, där poliserna har sina hästar. Senare på kvällen kom polisen förbi igen och tittade till festen, men det var hur lugnt som helst, verkade det som. Tillslut blev vi klara med allt fix, och det började skymma litegrann. I de instruktioner inför festen som vi skickat ut (typ var det låg och sådär) hade vi citerat lite Shakespeare: Swift as a shadow, short as any dream; / Brief as the lightning in the collied night. Sommarnatten.

Det var kul att spela. Det var längesen som Fabian och jag spelade back 2 back, allt för längesen. Solen gick upp och det ångade om sjön. Vi spelade ganska housigt. Vad ska man säga om det annars, jag pallar inte att beskriva så mycket. Några låtar som jag hoppades skulle funka bra funkade bra. Det var en fin publik. Jag började känna mig frisk igen (jag drack Trocadero med Vodka – ”turbotrocca”). Simon och Hampus spelade också bra. Svisch sa det i baren. Till slut stängde vi av musiken. Då var det bara ihopplockandet som var kvar, och jag var, som alla andra, väldigt trött. På ”vagnen” hem mötte vi några tyska turister. Jag sa till dom: Mein Name ist Erik, ich komme aus Schweden.

Sen hängde jag runt med Björn och Fabian några dagar till i Götet. Nu var jag frisk. Vi fikade och sådär. Sen åkte jag nattbussen tillbaka till Berlin. Morgonen var ljus, så som svenska sommarmornar är.

mina nya skola

Jag har börjat skolan för att lära mig tyska, det vackra tyska språket. Ich heisse Erik, ich komme aus Schweden. Jag går i nybörjarklassen, skolan heter BSI och ligger på Kottbusser Damm. Läraren presenterade sig som Anja Meyer. Jag trodde hon skulle softa med tyskan i början och förklara sig på engelska men så var det ju inte, hon drog på med tyska direkt. Vi i klassen stirrade dumt. Anja Meyer är 27 år gammal, förstod jag också.

Jag har en internationell klass, jaja. Min klass får mig att tänka på en bild jag såg när jag var liten, med barn som höll varandra i handen och bildade en kedja runt hela jorden. Läraren sa inte: Tänk va, om alla gick i samma klass hade det inte funnits några krig. Hon bad oss inte heller att fatta varandras händer. Men hon kunde ju ha gjort det. Vi är kanske femton i klassen. Vi kommer från dom här länderna:

Sverige (det är alltså jag)
Kamerun (två stycken)
Egypten
Algeriet
Israel
USA
Paraguay
Venezuela
Chile
Kina

När jag såg att det var en kines i klassen tänkte jag förstås: OH YES. Han ser ut exakt som alla kineser i HK - svartbågade glasögon, poppig frisyr, kortärmad skjorta med t-shirt över och sneakers med kardborre. Igår var det ytterligare en kines i klassen, den första kinesens kompis. Han skulle berätta sitt namn för klassen, och alla hade givetvis stora problem med att uttala det rätt. Detta fick dock inte kinesen att ge upp, utan han upprepade envist sitt namn om och om igen tills klassen fick det någorlunda rätt. Tsüng-TscHIEN!!!! skrek han över klassen, som skrattande försökte upprepa den särskilda kinesiska melodin. TSÜNg-TSCHIIIIIIEEEEEENNNNNN!!!! skrek kinesen ännu en gång, och sen en gång till. "TSÜNG mearrrns re Sky" viskade den första kinesen till mig, för att hjälpa till.

Båda kineserna är musiker och sjutton år gamla, dom ska studera musik i Tyskland i fem år. I övrigt är det bara jag och en tjej från Israel som är under trettio. Dom flesta är ungefär trettiotre. En presenterade sig själv som professionell DJ, men jag vet inte vem hon är, trots att hon ska spela på Visionäre på fredag så hon borde väl ha koll. Hon gav mig en cd-skiva som jag ska lyssna på nån dag, jag har inte pallat än. De båda från Kamerun studerar "rural development" på Humboldt, oväntat liksom. Ja ba: sluta, ni reproducerar fördomar som afrikaner! Amerikanen är konstnär, oväntat liksom. Kvinnan från Egypten överraskade dock med att vara någon form av korrespondent för en nyhetskanal (det faktum att vi typ inte får prata engelska gjorde det en aning svårt att hänga med alla gånger). Hon ser också mycket tv-mässig ut i sin välsydda dräkt och nyklippta hår.

Vi har skolböcker (som bär den märliga titeln "Delfin") som får mig att minnas hur det var på gymnasiet: Detta med att "jobbar på i boken" som jag sedan jag började på universitetet ofta har tänkt på som något jättekonstigt. Första sidan i boken var en fånigt målad akvarellbild på Hauptbanhof, med människor som säger saker som "Guten Tag, frau Noll". Tills idag har vi fått i läxa att slå upp olika substantiv som syns på bilden i ett lexikon och placera dem i en tabell utifrån om de är maskulinum, femininum eller neutrum. Det ska jag göra nu, så att jag inte kommer försent. Jag har en "läxa". Tillbaks till ruta ett, som Patrik Isaksson sjöng en gång.

lugn stund på ett museum

Häromdagen, jag tror det var i fredags, var Lukas och jag på Berlinische Galerie. Det är ett museum för modern/samtida konst som ligger i Kreuzberg. Konst är något jag ser på ibland (ibland, ibland, ibland), ett intresse jag har som jag till skillnad från tex musik (eller för all del litteratur) tycker det känns helt ok att vara nybörjare inom. Mitt bildningskomplex har ännu inte nått mitt konstintresse, och jag måste inte hävda mig eller ha bra smak eller något. Konst är ännu förutsättningslöst kul - jag är en glad amatör med betoning på såväl amatör som glad.

På Berlinischer Galerie visas nu en utställning som heter As Time Goes By - Artworks concerning time. Jag tycker att den var väldigt bra. Exempelvis hade någon fotograferat samma ställe av ett vattendrag (i närbild) en gång i minuten och satt upp mängder av dessa bilder bredvid varandra, där skuggorna över vattnet var samma men bilderna ändå väldigt olika, på grund av vattnets rörelser. En banal idé, eller åtminstone väldigt enkel, som ändå fungerade mycket bra enligt en glad amatör som jag.

Min favorit var dock ett par tavlor av en konstnär som heter Johannes Gecelli (som också har gjort målningen som pryder detta inlägg men denna målning var inte med i den nuvarande utställningen). Det var två tavlor bredvid varandra, en brunaktig (min färgblindhet gör att jag har svårt att minnas färger) och en vit. Enfärgade men med en ljusare nyans i mitten. Jag satt länge framför dessa tavlor och funderade på varför de var så fascinerande. För drygt ett år sedan var jag på Tate Modern i London och hade en liknande upplevelse framför ett par stora målningar av Mark Rothko (en konstnär som jag innan inte fattat ett dugg av). På grund av att jag kan så lite om konst tycker jag att det känns svårt att skriva om det utan att känna mig fånig. Men det är något med såna där målningar som är nästan enfärgade men med små små nyanskillnader som jag verkligen tycker om. Jag tror att man kan beskriva det som en slags rytm, att tavlan pulserar och att detta ligger nära en musikalisk rytm. Det finns något outgrundligt där i färgen.

Jag har i vår skrivit en uppsats som handlar om hur skönlitterär form och skönlitterärt innehåll förhåller sig till varandra. I samband med detta har jag läst mycket om att det inte går att "säga vad ett konstverk säger" eftersom konstverket alltid "själv säger vad det säger" och att aktiviteten "prata om konst" är någon fundamentalt annat än "konst" i sig. Jag tänkte lite på det nu när jag satt och tittade på den vita och den mörka tavlan. Jag verkar i allmänhet uppskatta konst där det är extra svårt att "säga vad konstverket säger" i den meningen att det inte refererar till någonting utanför sig själv (så som föreställande konst i någon mening ändå kan sägas göra i större utsträckning än abstrakt).

Jag tycker i allmänhet inte om science fiction och fantasy, jag tycker att det är tråkigt och även töntigt. Däremot tycker jag om att få en paus från omvärlden, eller kanske "verkligheten", genom att se någonting som är frikopplat från en bullrig tillvaro. Någonting som inte pockar på min uppmärksamhet, som inte blinkar eller surrar eller består av mängder av färger. Tomma tavlor där det finns utrymme - och där man kan finna en särskild form av ro. Man kanske kan kalla det för meditativt. Målningar som inte lovar något eller tvingar på mig en berättelse, utan i stället lämnar mig en stund ifred.

and at weekends, we go dancing . . .

Två saker som jag tycker är konstiga när man ska gå ut och klubba (eller, och förlåt mig, ”klubba”) i Uppsala: Att klubben stänger klockan ett, eller ibland klockan två. Samt, vilket är viktigare, att om klubben stänger klockan två går folk ändå hem typ kvart över ett. Det är såhär: Fyrahundra personer mellan tjugo och tjugoåtta, snygga och friska, första riktiga sommarkvällen, natten är ljum och ljusblå, man får göra vad man vill och ingen har en tid att passa. Då tänker folk såhär: Nu går jag hem. Detta beror på det chockerande fylleriet, tror jag. Till viss del beror det kanske även på det man brukar kalla ”Luther” (ett begrepp som är behändigt att ta till i en mängd olika sammanhang för att förklara nästan vad som helst). Förut trodde jag mer på Luther men nu tror jag mer på fylleriet ändå. Att klubbandet (”klubbandet”) inte är roligt i sig (?!), att man är där för att glömma var man är (?!). Det är ju inte SUNT.

Kanske är det även på grund av detta som många svenskar tycker att det är så konstigt med de sena tiderna, och långa nätterna, i Berlins nattliv. Denna koppling mellan uteliv och (totalt) fylleri som verkar fullständigt självklar för förbluffande många. Att exempelvis en aktivitet som dans är är meningslös om man inte är full, samt att dans egentligen har till enda syfte att hitta någon att ligga med. Få saker är väl också ovärdigare än den spritdrivna heterostämning som kan råda på ett ställe som (säg) Birger Jarl i Uppsala – men som är närvarande, i mindre skala, även på civiliserade klubbar både i Sverige och i andra länder (förstås). Utelivet som en ursäkt för något annat: att bli packad, att slåss. Eller, om jag ska vara mindre raljerande, att umgås. Någon kanske säger Det är sällskapet som är viktigast. Eller när klockan är kvart över ett i Uppsala och folk tänker: Nu är jag färdig, nu får jag inte ut något mer av den här kvällen. Som att man måste ”få ut något” så fort man ska gå på klubb. Om man går och fikar tänker man inte, nu går jag hem, nu får jag inte ut mer av den här fikan. Man fikar för att ha det nice.

Igår var jag på fest i en källarlokal vid Schlessiches Tor (svårt att uttala!), jag vet inte om det var ett engångsställe eller om det ska bli en permanent klubb där. Det fanns en terass som flöt på Spree, ungefär som på Watergate. Morgonen var disig och grå, vattnet såg kallt ut och de höga miljonprogramshusen borta vid Janowitzbrücke såg spöklika ut. Det var labeln 8-bit som hade fest och musiken var toppen. Såhär vill ja ha min house för tillfället: rak, drivig och funktionell. Så var det också, särskilt när Nick Curly spelade (spelade gjorde även Gorge och Peace Division). Det var inte det gamla vanliga Oslo-, Cécille-, 8-bit-köret, som jag börjar känna mig sjukt trött på (tillsammans med alla andra?) utan rakare och punchigare, ungefär som a-sidan på nya Cécille Numbers, och det känns som rätt riktning att gå ju. Fast det var inte semi-deep techouse från Frankfurt-trakten det här inlägget skulle handla om, var det tänkt. Inte heller om Uppsala. Nu blev det ju så ändå, fan också.

Om detta med att gå på klubb för att dansa och tänka på en längtan man har i sitt bröst. Alltså en längtan som ligger på ett annat, mer grundläggande, plan än en längtan efter sex och fylla. Det tänker jag ofta på att jag ska skriva om. Det känns så svårt att förklara det i text. Ska prova igen nån annan gång.

personliga listan

Topp två, saker som är dåliga:

2. Saker som är borgerliga.
1. Saker som är hetero.

en fest att åka till berlin för

Slinky
Olof Dohnhammar
St. Farazano

Välkomna!

eine woche in schweden

På fler än ett sätt (snarare kanske på tio sätt) var min vistelse i Sverige en repris av hela år 2007, fast under en enda vecka. Lustigt detta, men 2007 var på det stora hela ett bra år så det var ju lugnt. Uppsala liksom – det är fint där på våren med alla syrener. Jag var hög på livet när jag landade och tyckte att det kändes underbart att vara i Sverige (åh fosterland) i en vecka. Allt kändes nytt men likadant som förut, och solen sken. Alla som såg mig (som jag känner) blev jätteglada för det och jag var ju förstås lika glad för att se dom. Jag ba: mmmmmmmmmmm –

Det första som slår en när man varit borta från Sverige ett tag är förstås att alla ser så extremt välmående ut. Alla har sprillans nya kläder och solglasögon som ser ut att kosta mer än min månadshyra. I Uppsala har alla studenter välstrukna Acnekläder fast dom inte tjänar några pengar. Samt att alla är så snygga förstås. Det är helt sjukt hur snygga alla är i Sverige. Det är typ inte sant. Tänk om man var uppväxt i Tyskland och typ gick Götgatan fram för första gången i sitt liv – man hade ju dött. I Neukölln är det lätt att gå runt och känna sig som en skönhet, en vacker pojke med guld i håret, men nu kände jag mig så gammal och passé i mina gamla sunkiga trasor. Det var lite obehagligt faktiskt. Gymkort har jag heller inget.

En annan sak jag hade glömt, som hänger ihop lite med det jag skrev ovan: att det finns så kallade stekare. I Kreuzberg och Neukölln finns det inte några sådana människor. Jag blev lite rädd när jag kom på att det i Sverige finns tjugotvååriga killar som går runt i kostym på universitetet och pratar om vilka restauranger som är ”trevliga” och har dykarklockor på sig. Om tv-programmet Landet Runt är det bästa med Sverige så är denna typ av killar det allra sämsta. I Uppsala hade alla uteserveringar plockat bort sina gamla cafébord och ersatt dem med låga soffor tillverkade av flätad halm (eller alltså en halmimitation gjord av plast). Där satt dom stekiga killarna och skrämdes. De låga sofforna såg idiotiska ut och jag frågade mig själv vad grejen var. Men ååååh vad KONTINENTALT med låga soffor istället för bord, så jääääääääääävla skönt. Det var inte bara ett ställe som hade dessa soffor (och medföljande stekare) utan alla. Jag funderade ett tag på om jag befann mig i Uppsala eller i Blondinbellas bloggserver.

Saker jag gjorde i Uppsala:

- Ölade på Palermo (två ggr), dom har fått utskänkningstillståndet tillbaka! Som ett trollslag från ovan.
- Badade bastu i källaren på Rundelsgränd 6A (två ggr), och drack en tvååtta. Jag uppskattar verkligen tvååttor.
- Fikade. Fast jag glömde att jag skulle fika på ett ställe med gratis påtår (som är något jag saknar ofta). Det var soligt och roligare att fika vid ån.
- Satt vid ån ja. Åh vad fint det var. Jag åt potatissallad.
- Ventilerade uppsatsen. Det gick ju bra. Jag kände mig inte värdig den fina kritiken. Det var trevligt att vandra runt på Engelska Parken. Juriststudenter satt i grupper och diskuterade sina kommande tentor. Jag mindes t2, t4 och t6, beroende på vilken termin som studenterna vid bordet jag gick förbi satt och tänkte på.
- Gick ut på ÖG. Det kanske jag ska skriva ett eget inläg om. Var på efterfest på Nedre Fjellet sen. Det är ju vad jag brukat göra på mina fredagar i Uppsala.
- Jag gick förbi JB. Lite otäckt var det.
- När jag var i Uppsala gick jag upp jättetidigt på morgonen. Det är så man gör där.

Saker jag gjorde utanför Uppsala:

- Träffade mina syskon och kusiner (och ingifta och kusinbarn) i Stockholm. Det var toppen.
- Träffade den person som är min bästa och flitigaste kommenterare samt Oskar. Drack en folköl på Långholmen. Tänkte att det kanske är Stockholm jag ska flytta till trots allt.
- Var i Västerås och sa hej till farmor och farfar.

Detta var en vecka i Sverige.