Två saker som jag tycker är konstiga när man ska gå ut och klubba (eller, och förlåt mig, ”klubba”) i Uppsala: Att klubben stänger klockan ett, eller ibland klockan två. Samt, vilket är viktigare, att om klubben stänger klockan två går folk ändå hem typ kvart över ett. Det är såhär: Fyrahundra personer mellan tjugo och tjugoåtta, snygga och friska, första riktiga sommarkvällen, natten är ljum och ljusblå, man får göra vad man vill och ingen har en tid att passa. Då tänker folk såhär: Nu går jag hem. Detta beror på det chockerande fylleriet, tror jag. Till viss del beror det kanske även på det man brukar kalla ”Luther” (ett begrepp som är behändigt att ta till i en mängd olika sammanhang för att förklara nästan vad som helst). Förut trodde jag mer på Luther men nu tror jag mer på fylleriet ändå. Att klubbandet (”klubbandet”) inte är roligt i sig (?!), att man är där för att glömma var man är (?!). Det är ju inte SUNT.
Kanske är det även på grund av detta som många svenskar tycker att det är så konstigt med de sena tiderna, och långa nätterna, i Berlins nattliv. Denna koppling mellan uteliv och (totalt) fylleri som verkar fullständigt självklar för förbluffande många. Att exempelvis en aktivitet som dans är är meningslös om man inte är full, samt att dans egentligen har till enda syfte att hitta någon att ligga med. Få saker är väl också ovärdigare än den spritdrivna heterostämning som kan råda på ett ställe som (säg) Birger Jarl i Uppsala – men som är närvarande, i mindre skala, även på civiliserade klubbar både i Sverige och i andra länder (förstås). Utelivet som en ursäkt för något annat: att bli packad, att slåss. Eller, om jag ska vara mindre raljerande, att umgås. Någon kanske säger Det är sällskapet som är viktigast. Eller när klockan är kvart över ett i Uppsala och folk tänker: Nu är jag färdig, nu får jag inte ut något mer av den här kvällen. Som att man måste ”få ut något” så fort man ska gå på klubb. Om man går och fikar tänker man inte, nu går jag hem, nu får jag inte ut mer av den här fikan. Man fikar för att ha det nice.
Igår var jag på fest i en källarlokal vid Schlessiches Tor (svårt att uttala!), jag vet inte om det var ett engångsställe eller om det ska bli en permanent klubb där. Det fanns en terass som flöt på Spree, ungefär som på Watergate. Morgonen var disig och grå, vattnet såg kallt ut och de höga miljonprogramshusen borta vid Janowitzbrücke såg spöklika ut. Det var labeln 8-bit som hade fest och musiken var toppen. Såhär vill ja ha min house för tillfället: rak, drivig och funktionell. Så var det också, särskilt när Nick Curly spelade (spelade gjorde även Gorge och Peace Division). Det var inte det gamla vanliga Oslo-, Cécille-, 8-bit-köret, som jag börjar känna mig sjukt trött på (tillsammans med alla andra?) utan rakare och punchigare, ungefär som a-sidan på nya Cécille Numbers, och det känns som rätt riktning att gå ju. Fast det var inte semi-deep techouse från Frankfurt-trakten det här inlägget skulle handla om, var det tänkt. Inte heller om Uppsala. Nu blev det ju så ändå, fan också.
Om detta med att gå på klubb för att dansa och tänka på en längtan man har i sitt bröst. Alltså en längtan som ligger på ett annat, mer grundläggande, plan än en längtan efter sex och fylla. Det tänker jag ofta på att jag ska skriva om. Det känns så svårt att förklara det i text. Ska prova igen nån annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar