om en husgud

Jag är ledsen för att Willy Kyrklund är död. Jag har ju ägnat våren åt att skriva en uppsats om honom, och tycker mig ha kommit honom (hans texter) ganska nära genom detta. Nu är han död, precis som Michael Jackson. Föga förvånande skrevs den, i mitt tycke, bästa minnestexten om Kyrklund av Jonas Thente. Han fokuserar i sin text mycket på att Kyrklund skrev vackert. En annan fin text är skriven Magnus Florin (som precis som Thentes text publicerades i DN) där han beskriver hur Kyrklund mot slutet av sitt liv satt i sitt radhus utanför Uppsala och läste Euripides i original. Detta ger en bild av WK som jag tycker om - en man som personifierar själva antitesen till, exempelvis, ordet "iphoneapplikation".

En dag som denna vill jag dock passa mig noga för att använda Kyrklund som ett sätt att positionera mig, eller än värre reducera honom till en accessoar för en livsstil. Istället vill jag gärna, precis som Jonas Thente, tänka på hur vackert Kyrklund kunde skriva.

Det finns många citat jag ofta återvänder till - vackra, vackra - alltid en liten aning ironiska och alltid beredda att rycka undan benen på den som tror sig ha kommit fram till ett slutgiltigt svar gällande någonting alls. En annan sak jag tycker fantastisk mycket om är en så enkel detalj som Kyrklunds användande av ordet "fördenskull".

Allra bäst tycker jag dock om vissa, ganska sällsynta, tillfällen i Kyrklunds (sett till antalet sidor) ganska lilla produktion där de "tankemodeller" han sade sig vilja skapa upphör att vara tankemodeller, där något annat visar sig, något man eventuellt skulle kunna kalla litteraturens helande kraft. Eller det är förresten fel att skriva så, men tillfällen där lekfullheten och textens många nivåer, dess motsättningar och ironier, ändå bottnar i någonting; där författaren når fram till någon form av kärna. Där jag tycker mig finna något som jag föreställer mig har saker gemensamt med vad Kyrklund själv letade efter i Euripides.

Jag vill här nämna ett exempel på detta, taget från Kyrklunds tredje roman (och fjärde bok) Mästaren Ma. Denna roman, som utspelar sig i det kejserliga Kina, består av tydligt åtskilda repliker, där "Mästaren" yttrar något som sedan kommenteras av två andra gestalter. Det nu aktuella citatet är från slutet av boken, när Mästaren bestämt sig för att lämna den eländiga jorden till förmån för månen, i en egenhändigt tillverkad raket (humor!). Ingenstans i romanen har de olika figurerna vänt sig direkt till varandra. Gestalten YAO har ofta ironiserat över mästarens visdomsord, vilket gjort att dessa, på ett för Kyrklund mycket typiskt sätt, tappat luften. Och så blir det så vackert som litteratur kan bli:

"Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, att vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem.

YAO: Jag skulle ha nöjt mig med litet.

MA: Just därför ville jag ge dig allt. Att jag icke kunde ge dig allt, vart till en sten i mitt bröst och till en olidlig plåga. Ty dig ville jag giva allt."