Häromdagen, jag tror det var i fredags, var Lukas och jag på Berlinische Galerie. Det är ett museum för modern/samtida konst som ligger i Kreuzberg. Konst är något jag ser på ibland (ibland, ibland, ibland), ett intresse jag har som jag till skillnad från tex musik (eller för all del litteratur) tycker det känns helt ok att vara nybörjare inom. Mitt bildningskomplex har ännu inte nått mitt konstintresse, och jag måste inte hävda mig eller ha bra smak eller något. Konst är ännu förutsättningslöst kul - jag är en glad amatör med betoning på såväl amatör som glad.
På Berlinischer Galerie visas nu en utställning som heter As Time Goes By - Artworks concerning time. Jag tycker att den var väldigt bra. Exempelvis hade någon fotograferat samma ställe av ett vattendrag (i närbild) en gång i minuten och satt upp mängder av dessa bilder bredvid varandra, där skuggorna över vattnet var samma men bilderna ändå väldigt olika, på grund av vattnets rörelser. En banal idé, eller åtminstone väldigt enkel, som ändå fungerade mycket bra enligt en glad amatör som jag.
Min favorit var dock ett par tavlor av en konstnär som heter Johannes Gecelli (som också har gjort målningen som pryder detta inlägg men denna målning var inte med i den nuvarande utställningen). Det var två tavlor bredvid varandra, en brunaktig (min färgblindhet gör att jag har svårt att minnas färger) och en vit. Enfärgade men med en ljusare nyans i mitten. Jag satt länge framför dessa tavlor och funderade på varför de var så fascinerande. För drygt ett år sedan var jag på Tate Modern i London och hade en liknande upplevelse framför ett par stora målningar av Mark Rothko (en konstnär som jag innan inte fattat ett dugg av). På grund av att jag kan så lite om konst tycker jag att det känns svårt att skriva om det utan att känna mig fånig. Men det är något med såna där målningar som är nästan enfärgade men med små små nyanskillnader som jag verkligen tycker om. Jag tror att man kan beskriva det som en slags rytm, att tavlan pulserar och att detta ligger nära en musikalisk rytm. Det finns något outgrundligt där i färgen.
Jag har i vår skrivit en uppsats som handlar om hur skönlitterär form och skönlitterärt innehåll förhåller sig till varandra. I samband med detta har jag läst mycket om att det inte går att "säga vad ett konstverk säger" eftersom konstverket alltid "själv säger vad det säger" och att aktiviteten "prata om konst" är någon fundamentalt annat än "konst" i sig. Jag tänkte lite på det nu när jag satt och tittade på den vita och den mörka tavlan. Jag verkar i allmänhet uppskatta konst där det är extra svårt att "säga vad konstverket säger" i den meningen att det inte refererar till någonting utanför sig själv (så som föreställande konst i någon mening ändå kan sägas göra i större utsträckning än abstrakt).
Jag tycker i allmänhet inte om science fiction och fantasy, jag tycker att det är tråkigt och även töntigt. Däremot tycker jag om att få en paus från omvärlden, eller kanske "verkligheten", genom att se någonting som är frikopplat från en bullrig tillvaro. Någonting som inte pockar på min uppmärksamhet, som inte blinkar eller surrar eller består av mängder av färger. Tomma tavlor där det finns utrymme - och där man kan finna en särskild form av ro. Man kanske kan kalla det för meditativt. Målningar som inte lovar något eller tvingar på mig en berättelse, utan i stället lämnar mig en stund ifred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar