lite bilder på vad jag skrev om igår

Först lite skyskrapsporr. Detta är taget från The Peak, berget bakom Hong Kong. Man kan åka dit på en skraltig spårvagn och det gjorde förstås vi. På toppen var det en sju våningar hög galleria med en terrass högst upp. Typiskt Hong Kong att bygga en galleria däruppe. På ett litet torg fanns en enorm tv-skärm. Ganska många satt och kollade på den istället för utsikten. Angående gruppbilden; ja vi är intisar, är det någon som har problem med det!!?







Otto har nästan lika fin utsikt från sitt fönster dock. Det här är taget på takterrassen en våning ovanför hans rum. Där har de spänt upp tvättlinor framför utsikten som Otto på bilden pressar ner med armen.



I Kowloon, särskilt i de delar av denna halvö som heter Mong Kok där vi är på bilden, är det som sagt hektiskt på ett annat sätt än i Central



Det här är taget på båten påväg till Lamma. En otäck packad britt tog kortet. Tjejen på bilden är alltså Maria



Såhär fint var det på stranden




På kvällen slog vi till och åt lite hummer och drack vitt vin. Det var inte så dyrt. Dom hade humrar i akvarium så det var änna ganska färskt. Restaurangen var tapetserad med reklamskyltar, bland annat en från OBH Nordica, det var mycket märkligt. Detta är fortfarande på Lamma.



Idag har vi varit och badat på en annan strand på södra sidan av Hong Kong Island. Jag, något av en badkruka, yttrade repliken, "åh vad skönt, här är vattnet mycket kallare än på Lamma". Imorrn börjar skolan.

en del av vad jag sysslat med de senaste dagarna

Jag insåg just att det är lördag idag och att jag kom hit i tisdags och att jag inte har varit här i ens en vecka. Det känns som att jag varit här en väldigt mycket längre tid, det känns som att jag vet allting om Hong Kong nu och att allt är färdigt. Alla intryck! Därför känns det också som att jag inte skrivit något på bloggen på typ en månad och jag skäms lite för det. Det är mycket som händer på dagarna, och mycket att fixa med.

De andra svenskarna från Uppsala som ska gå på mitt universitet, Otto och Maria, kom till stan på onsdag eftermiddag. Jag mötte upp med dom och sen gick vi från universitetet in till Central som är den stadsdel i Hong Kong där alla banker, Chanels flagshipstore och de högsta och flashigaste skyskraporna ligger. Vi åt en ganska dyr middag (ca: 75 kr, att jämföra med 30 kr på ett kinesställe och 17 kr på skolan) som smakade exakt som hemma (spaghetti). Efteråt gick vi vidare till ett område med många barer som kallas Soho (South of Hollywood Road) där vi mötte upp med ett annat svenskgäng som befinner sig i stan och spenderade kvällen tillsammans med dom genom att dricka öl i barerna. Det var "ladies night" vilket innebar att det bara var Otto och jag som var tvugna att betala för att dricka. Det var ganska dyrt, typ samma priser som i Sverige, och nästan inga asiater alls i närheten förutom de tjejer som på en av barerna turades om om att gnida sina kroppar mot en strippstång av aluminium som var fäst mot bardisken. Alla blev generade. Jämställdheten i "asias world city" verkar inte vara i världsklass. Tydligen har vissa barer "boys night" på torsdagar (böglördag!) och då ska Otto och jag ta igen vad vi missade. Det var ändå roligt att ramla runt bland barerna, det var inget inträde någonstans.

Sen på torsdagen var vi och badade. Det finns en ö som heter Lamma som ligger ungefär en halvtimmes båtfärd från Hong Kong Central. Att åka taxi hemifrån till den pir där båten har sin avgång kostar trettio kronor och båten i sig kostar sjutton. Vi var nästan ensamma på den mycket vackra stranden, trots att jag läst i Lonely Planet att det oftast var "crowded" på Lamma (kanske bara på helgerna?) Vattnet var så varmt att man typ inte ens blev svalkad, trots att det i luften var över trettio grader varmt i skuggan och trots att luften här är den fuktigaste jag känt. Givetivs tyckte jag att det hela var "oförskämt" fint vilket jag dock inte lät inverka negativt på den goda stämningen. Båten vi tog till Lamma rörde sig smidigt längs med Victoria Harbour, och jag kunde beundra skyskraporna från vattnet ännu en gång. Inför mig själv har jag svårt att inse att jag faktiskt bor här.

På kvällen gick vi omkring i Kowloon, på andra sidan hamnen sett från universitetet, och där är det väldigt annorlunda jämfört med Central. Om central är dyra bilar, banker och Starbucks där kaffet kostar lika mycket som hemma påminner Kowloon mer om andra sydostasiatiska städer, med massor av folk på gatorna, marknadsstånd där dom säljer piratkopierade kläder och små serveringar där folk sitter på plaststolar direkt på gatan. Inte alls olikt Ho Chi Minh City i Vietnam. Jag köpte billiga solglasögon, tunna tygskor och strumpor som slutar under fotknölen. Jag tycker det är hemskt bra att man kan åka till Kowloon och sen åka därifrån, till det relativa lugnet på campusområdet. Hong Kong är väldigt mycket "både och" och ni förstår vad jag menar.

Igår fredag var det "Orientaion day" på universitetet för alla internationella studenter. Man är verkligen en äkta intis här, med allt vad det innebär. Jag undrar om det milda förakt som alla i Uppsala verkar känna gentemot intisar också finns här, antagligen gör det väl det. Orientation day gick ut på att olika personer hälsade oss välkomna till Universitetet i aulan. Alla, exempelvis jag, fick dock inte plats i aulan vilket gjorde att jag fick följa arrangemanget via en tv-skärm från ett angränsande rum istället! Arrangemanget var ganska bra men också töntigt på det där speciella asiatiska sättet: aldrig det minsta spår av ironi och ganska barnsligt. Vi fick mappar med information om allt möjligt. Det finns en kurs i kinesiska för utlänningar som går på eftermiddagarna två timmar i veckan och jag tänkte att jag ska registrera mig för den. Det känns mer respektfullt att kunna säga till taxichaufförer och andra vad man vill på deras språk, jag ska ju ändå vara här under så lång tid.

Under orientation day träffade vi (med "vi" menar jag mig själv och de andra uppsalaborna) några andra svenskar och lite annat folk som vi pratade med. Om man ser en svensk betyder det att man är vänner och ska byta nummer, den minsta gemensamma nämnaren är väldigt liten, men det tycker jag bara är bra. På källen var vi ute tillsammans med två lundensare och en amerikansk tjej. Vi åt middag på ett nudelställe som en kille i min korridor tipsat om och det var ett toppenställe om man vill uppleva det "genuina" Hong Kong och det vill man väl ibland. Dom sålde inte öl men det var helt ok att gå till 7-11 och köpa och sen dricka den inne på restaurangen. Senare tog vi en runda på ett område som heter Lan Kwai Fon som är några gator där det bara finns barer och alla är rika eller från väst eftersom ölen kostar som hemma. Det var verkligen massor av folk överallt. Det bästa sättet att festa på Lan Kwai Fon ska tydligen vara att köpa ölen på 7-11 och sen bara hänga runt ute på gatan. Det sämsta man kan säga om stället är att det är som en svensk stadsfestival fast med barer istället för öltält, och det bästa man kan säga är att det är ett bar 25 för svennar. Fast kul hade vi. Det finns klubbar också men dom har inträden, och vi dansade inget igår. Jag har läst om ett par klubbar som verkar bra dock och som jag hoppas ska uppfylla mina förväntningar. Vi var också uppe i en sky bar med en utsikt över hamnen och skyskraporna som uppfyllde alla mina drömmar om den ultimata urbana miljön.

Jomen det var väl ungefär det. Idag ska vi nog åka upp till The Peak, berget bakom Hong Kong, för det är tydligen läckert.

resa till hong kong

När man flyger med Cathay Pacifics stora jumbojet från London till Hong Kong finns det åttio filmer, mängder av tv-program och trettio tv-spel att ägna sig åt. Alla stolsryggar har en liten tv som den som sitter i stolen bakom kan titta in i, och det tycker jag är bra. Det finns också en meny där man kan välja mat själv, man får inte bara någon gammal rätt som ingen tycker är god. Därför var det gött att flyga den långa sträckan, trots att det tog över tolv timmar. Personalen ombord var som ett under av service, och om jag sa mig vara lite sugen på en gin & tonic så fick jag ett leende till svar och hade en minut senare en drink på det fällbara flygplansbordet. Jag kunde behöva en drink för att lugna mig lite, jag var ganska nervös, både inför flygresan i sig och inför vad som kommer att hända under den tid jag föresatt mig att spendera i den stora stad jag aldrig sett och där jag inte känner en människa. Johanna hade skjutsat mig till Arlanda på morgonen och sett till att jag kom iväg. Det blev det sista av en lång rad avsked.



Det var häftigt att titta ut genom fönstret när vi började gå in för landning, det är det väl alltid när man kommer till platser långt borta, men det var ändå speciellt den här gången. Massor av stora fraktfartyg rörde sig in mot hamnen, havet var blått och de kuperade öarna runtomkring var gröna. Under flygresanresan hade jag känt en spirande entusiasm för hela detta Hong Kong-projekt och nu kändes det bra att nästan vara framme. Flygplatsen var enorm och alldeles nybyggd, något man kan säga om mycket i den här staden. Jag tog ut pengar (dom ser givetvis ut som monopolpengar, HSBC:s logotyp är tryckt på sedlarna, tiorna är delvis gjorda av genomskinlig plast) och hoppade på expresståget in til stan. Jag såg typ ett hus som hade mindre än tio våningar. Sen åkte jag taxi till min "Hall", alltså där min korridor ligger, och checkade in och fick nycklarna. Allt gick väldigt smidigt och lätt faktiskt. Skyskraporna tornar upp sig runtomkring mig, dom är så smala och höga att jag känner en förvisso irrationell rädsla för att dom ska välta omkull och krossa mig.


utsikten från porten


jag bor i det rödvita huset till höger

Hong Kong, på den sida av Victoria Harbour där jag bor - Hong Kong Island - är vädigt avlångt, med hamnen i norr och branta kullar i söder. Universitetet ligger i den västra delen av staden, och campusområdet klättrar upp för kullen bakom i en brant backe, vilket gör att det är trappor överallt. Jag kommer nog bli ganska vältränad av alla dessa trappor. Min Hall ligger i nedre delen av området, vilket är bra när man ska gå ner till Central men dåligt när man ska gå och handla eller äta mat för då måste man klättra. Jag gick en sväng runt området för att orientera mig och var helt blöt av svett när jag nått de övre delarna. Utsikten är mycket vacker från vissa platser, dock inte från mitt fönster som ligger åt fel håll vilket gör att jag bara ser träd och en bit av ett hus. Området är väldigt grönt och mycket vackert. Jag uppfattar skogen högre upp som djungel.

Enda besvikelsen under gårdagen var det rum där jag ska bo, och då hade jag ändå låga förväntningar. På ena sidan är det två väggfasta sängar, ställda med huvudändarna mot varandra, och på andra sidan väggfasta skrivbord med väggfasta hyllor ovanför. Det är kala betongväggar och ganska skabbigt, inte alls olikt en cell på häktet. Dessutom delade toaletter, det är bås som på en flygplats. Min room-mate är arton år och verkar vara väldigt snäll. Han är typ aldrig hemma för han håller på med någon form av nollning varje dag där de marscherar omkring i likadana t-shirts och spexar på kinesiska. Trots detta känns det faktum att han närsomhelst kan kliva in genom dörren ungefär som att han vore här hela tiden och jag tycker det är väldigt påfrestande faktiskt, och oroar mig lite för hur det kommer att vara att aldrig någonsin kunna bestämma själv när man vill vara ensam och när man inte vill vara det. Kanske får jag ta in på hotell då och då.



åh vad mysigt

När allt var klart hade jag inte sovit på tjugofyra timmar så jag la mig och vilade litegrann. I kvällningen vaknade jag och gick en vända på byn. Jag tog båten över hamnen till Kowloon-sidan, det finns tunnelbana men för en nyanländ turist är ju båten roligare. Vyn från Kowloon mot Hong Kong Island är vad som på engelska kallas för stunning, med sykskraporna precis vid vattnet och bergen bakom. Jag har varit i många storstäder men aldrig i någon som gör skäl för namnet på det sätt Hong Kong gör det. Det ser ut som städerna i Sim City ser ut. Europa känns extremt avlägset här, Hong Kong har uppmärksamheten riktad åt annat håll, det är ett annat centrum.



Jag gick en vända på gatorna i Kowloon, indiska män frågade mig ropande om jag behövde en "great tailor". Om jag mötte en annan västerlänning spanade vi avvaktande på varandra och jag insåg att jag är någon form av minoritet bland alla asiater. Jag såg nästan inte en enda asiatisk person med ens det minsta övervikt, vilket är märkligt med tanke på den fettdrypande mat som serverades på den restaurang där jag tidigare ätit kyckling med ris. Jag gick in i en galleria som var stor som en flygplats och gick nästan vilse på riktigt. Efter att jag hittat ut gick jag förbi 7-11 och köpte ett par öl som jag njöt av från utkiksplatsen vid vattnet. Ensamheten kändes totalt överväldigande men inte skrämmande. Lamporna var tända i alla hus på Hong Kong Island och det var fortfarande mycket varmt ute. En kille satt och tittade på mig och jag tänkte att han väntade på ett tillfälle att snatta min väska. Efter ett tag presenterade han sig och vi började prata. Jag var fortfarande lite misstänksam, särskilt sedan jag var i Beijing och trodde jag träffat en kompis när jag i själva verket blivit lurad av en bedragare. Men det var trevligt och vi gick och köpte mer öl och sen till en bar som han visade. Han pluggar i England och ska snart åka dit igen. Jag var väldigt trött när jag gick hem, och idag vaknade jag klockan tre lokal tid, jag är ganska jetlaggad.

Idag kommer de andra Uppsalaborna till stan och det känns skönt.

något att göra när jag på grund av min resfeber inte kan sova

Vad jag har med mig till Hong Kong

- Kalsonger och strumpor, ca: 10 par
- Wifebeaters, två st.
- T-Shirts i olika färger och mönster, ca: 10 st
- Prickig huvtröja
- Grå stickad tröja
- Brun stickad tröja
- Vit collegetröja med tryck
- Brun stickad kofta
- Rutiga skjortor, fyra st.
- Mellanblå jeans
- Beige jeans
- Grå kostymbyxor
- Blå jacka av vindtygsmodell
- Beige kavaj
- Grå knälång rock
- Solglasögon av pilotmodell
- Scarfs, tre st.
- Ipod med laddare
- Mobiltelefon med laddare
- Bärbar dator med sladd
- Neccessär innehållande det vanliga
- Pocketböcker, tre st (Göran Sonnevi - Oceanen; Naomi Klein - Chockdoktrinen; Martina Lowden - Allt)
- Mapp med viktiga papper som tex. biljetten
- Kamera med laddare
- Pass
- Plånbok

Undrar om jag skrivit upp allt nu. Packningen väger 18,3 kilo.

hejdårå mora, nu flyttar jag hit:

Men först ska jag förbi Västerås för att säga hejdå till släkten och till Uppsala/Stockholm för att säga hejdå till mina vänner. Familjen har jag sagt hejdå till nu. Det är inte så lätt med alla hejdå. Jag kommer att sakna er.

navelskåderi

I tried living in the real world instead of in a shell
but I was bored before I even began

Shoplifters of the world unite, The Smiths 1987


Jag har lyssnat på the Smiths ikväll, i bilen, när jag åkte för att hämta min syster i Orsa. Jag har lyssnat mycket på gamla skivor den här sommaren eftersom jag har haft mina cd-skivor hemma, vilket jag inte haft innan på ett tag. Mina cd-skivor ligger nerpackade i kartonger och jag har plockat upp en då och då. Ikväll har jag lyssnat på samlingen Louder Than Bombs, som jag tycker är den bästa cd-utgåvan med Smiths-material, oräknat The Queen Is Dead-albumet.

När jag var yngre lyssnade jag i perioder hemskt mycket på Louder Than Bombs, speciellt i tvåan och trean på gymnasiet, om höstarna, det är en höstskiva. Jag upptäckte Smiths i ettan på gymnasiet och på hösten det året hade jag nått fram till det finsmakar-Smiths som jag upplever att Louder Than Bombs presenterar. Jag hade skivan i mina hörlurar när jag cyklade till skolan iklädd min gymnasieintellektuella second hand-jacka, eller när jag var på väg till filmstudion, eller när jag kommit hem från en fest. Jag läste Elizabeth Smart och Graham Greenes Brighton Rock eftersom det var Morrisseylitteratur. Plus att jag skrev poesi på den tiden, men bara för mig själv förstås. Det var självklart för mig att jag skulle läsa humaniora vid universitet och doktorera i det.

Sen var det dom där raderna: I tried living in the real world instead of in a shell / but I was bored before I even began. Jag hoppade till litegrann i bilstolen nu ikväll när jag hörde dom igen: jag hade glömt bort dom! I tvåan på gymnasiet tänkte jag på dom raderna säkert varje dag, i alla fall om hösten. Dom betydde så mycket för mig, jag använde dom som skydd och som id-kort och som rättesnöre. Det mindes jag ikväll. En madeleinekaka.

När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv tänker jag på att jag cyklade. Bilder av att jag sitter på cykeln och susar fram genom ett kvällsmörkt Mora. Jag minns någon fest jag varit på, att jag inte tyckte att fest var särskilt kul på den tiden, att jag kände mig utanför. Jag tror att jag upplevde mig som mer utanför än vad jag var, jag tror att jag använde det som en image, mest inför mig själv, eftersom jag gärna ville betrakta mig själv som en outsider. Bruno K Öijer var också något jag läste mycket, särskilt hans dikt Hey Ängel som jag tyckte var väldigt cool "Hey ängel / jag är som dig / jag röker tio Pall Mall innan frukost".

But don't forget the songs that made you cry
and the songs that saved your life
Yes you're older now, you're a clever swine
but they were the only ones that ever stood by you

Rubber Ring, The Smiths 1985

Är den person, alltså jag själv, som lyssnade på Shoplifters of the world unite och tänkte att den handlade om just mig någon jag borde sakna? Att jag har förlorat något på vägen kanske, blivit "older now" och "a clever swine" som tycker att Bruno K Öijers dikt "Hey Ängel" är ganska patetisk. Någon tycker kanske det, att jag drabbats av en tilltagande "ytlighet". Men idag i bilen kändes det skönt att konstatera att raderna om att leva i ett skal eftersom verkligheten tråkar ut mig så förfärligt inte gäller längre. Jag känner inte så, jag har förändrats och blivit äldre. Jag är inte längre en gymnasieintellektuell indiepopare som är missförstådd av hela världen - kanske har jag aldrig varit det. Jag tycker mycket om världen, the real world. Jag kan bekämpa min egocentrism och ta del av tillvaron som den är och jag måste inte skydda mig så mycket. Ett enkelt konstaterande som känns väldigt betydelsefullt.

hemma igen och som vanligt beskriver stockholmsnatt bäst hur det är att leva det hårda hipsterlivet

det kallas techno, har jag hört

Idéer från en söndag på Bar 25:

När jag kommer hem från Kina ska vi starta en klubb som ska heta Ableton Live, där ingenting är true. Det ska vara typ hundra olika loopar som mixas auotmatiskt av en dator. Alla måste ha glitter i ansiktet, annars får man göra precis vad man vill utan att det väcker uppseende. Keta-Kobra och DJ Tjacksnoken ska vara resident ableton live-skötare. Det ska vara svårt att komma in och folk ska avvisas helt godtyckligt, varför alla kommer gå dit dagen innan och skaffa stämpel. Enda problemet nu är väl att den svenska lagen inte tillåter att vi har öppet från fredag kväll till måndag kväll, men vi kanske kan muta någon. Sen är det som en jättestor urspårad villafest som bara fortsätter utan att någon ringer polisen eller skriker att alla måste gå hem.

pointing fingers

Jag borde kanske skriva om den omsusade adbustersartikeln om hipsters men jag orkar inte ens bli provocerad av sånt längre, jag är för gammal. Gamla män som tror att postmodernismen är något som aldrig hänt och som längtar efter ”songs of rebellion”, kom igen alltså. I alla fall så är jag i Berlin, och här regnar det lika mycket som det gjorde i Göteborg. Min semester har utvecklat sig till en turné mellan olika lägenheter där killar bor trångt tillsammans och spenderar sina dagar med att titta på skakiga youtube-klipp föreställande berömda dj:s som uppträder i Rumänien. Det tycker jag är toppen. Klockan åtta på kvällen sätter Olof på sig tröjan och borstar tänderna och då är det fest. Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

Igår var jag på klubben Weekend för första gången, för att se Dinky och Matthew Styles. Weekend ligger högst upp i ett höghus vid Alexanderplatz och har en fantastisk takterass med utsikt över den stora staden. Man åker hiss upp. Weekend har fantastiskt ljud och väldigt uppstryrd och flashig inredning med blinkande väggar och tak och projektioner och baren är jättestor och dansgolvet perfekt. Att gå på Weekend fick mig att fundera på vad som är en bra klubb. Jag tycker utan tvekan att Berghain/Panorama Bar är världens bästa klubb. Ibizas DC-10 in it’s prime verkar också ganska häftigt men där har jag aldrig varit. Det finns i detta avseende ett stort problem med Weekend och det var klubbens publik. Det var killar med nedstoppade Dolce & Gabbana-skjortor och bälten med guldspännen och det var piffiga partytjejer. Weekend är det säkra alternativet för alla turister som vill ta del av ”Berlins hedonistiska nattliv” i en hemtrevlig lightversion. Tyvärr inverkade detta negativt på dansgolvet. Om man puttar till någon av misstag på Panorama Bar får man typ en kram. Här var det mer som hemma, med tuffa killar som står på dansgolvet och nästan inte dansar, bara spanar på rumpor och är i vägen, som pelare med lystna blickar. Matthew Styles spelade Afefe Ikus Mirror Dance och hade den kommit vid samma tidpunkt på Panorama Bar hade hela det jättestora dansgolvet flygit i taket av total lycka, men svennarna på Weekend sket väl i vilket slags dunka dunka som spelades, de hade bara hört att det är häftigt med techno och att man ska åka till Berlin. Om Sveriges kristdemokratiske socialminister Göran Hägglund hade tagit sin trevliga frisyr och sina chinos och trampat in på Berghain hade han chockats av vad som pågick bakom den lilla dörren, tagit första flyg hem till mexitegelvillan och skrivit arga insändare om dekandensen och djävulens musik. Om han hade tagit hissen upp till Weekend hade han tänkt, ”nejmen oj vad de dansar ungdomarna, kanske är det inte min musik men det är ju ett härligt sväng, typiskt att dom har öppet så sent bara”.

Jag tycker det känns viktigt att, i alla kulturella frågor, tänka på vad Göran Hägglund skulle tycka och sen försöka omfamna det som är tvärtom. Jag tycker att Berghain är kulturellt viktigt, att det finns något där som är alldeles unikt. Det är ett hus som rymmer en egen värld, en fristad för den som tar sig igenom nålsögat där ingen tycker någonting är konstigt. Och för övrigt tycker jag att ingenting av det som pågår bakom Berghains stängda dörr är i närheten av att vara så moraliskt beklagligt som, till exempel, Göran Hägglunds tveksamhet inför att låta homosexuella ingå äktenskap.

Det känns fint att dom bästa klubbarna inte handlar ett dugg om inredning. Det handlar helt uteslutande om publiken, ljudsystemet och musiken. Allt annat är bara tingeltangel som är trevligt ibland men helt onödigt. Detta tycker jag är bra för det betyder att de bästa klubbarna bara till viss del handlar om pengar (köpa ljud är ju inte gratis). Min andra favortiklubb är Club der Visionäre (dock av helt andra anledningar (lättillgängligheten, den familjära stämningen) som inte heller är ens det minsta flashig utan bara passionerad.

Vi hade ändå en bra kväll på Weekend. Både Matthew Styles och Dinky spelade jättebra. Det kanske bästa ögonblicket var när Matthew Styles droppade nya Radio Slave, ”Eyes wide open”, en sån jävla dänga.

och jag tänkte på livet jag levde

Oh my god jag ska flytta till Kina. Ikväll har jag dansat på ett berg, rökt cigaretter på klipporna i duggregnet.

vara i göteborg

Det viktigaste här i Göteborg är att vi äter och dricker gott sa Matsson, och att det är vad den här semestern handlar om. På dagarna har vi inte gjort så mycket, vandrat omkring. Var på en utställning med unga nordiska konstnärer som heter Tomorrow always belongs to us, fin titel, och den var änna sevärd. Sen vid fyra varje dag går vi till Feskekörka (det verkar heta så på riktigt) och köper fisk. Vi har ätit hälleflundra, blåmusslor, torsk, lax, kummel, rödspätta, ostron, druckit olika typer av Chablis och olika sorters Nya Zeeländskt Sauvignon Blanc. Unna sig! Det är rockfestival i stan men det är inte för oss. Men Göteborg har fina klubbar, i torsdags var vi på det här Styrbord Barbord och jag kunde inte sluta säga att det var västsveriges Club der Visionäre. Vi bor fem personer i Fabians rum. Igår var det Trickski på the Eye. Vi var på efterfest på ett jättestort kontor där dom antagligen jobbade med något så kallat kreativt och spelade rundpingis med kartongbitar. Dagens höjdpunkt på semestern är maten och kvällens höjdpunkt är technon. I måndags var jag på ett utkiksberg och tittade på Göteborg, som känns mindre för varje gång jag är här. Jag låtsas inte om att jag ska flytta till Kina om två veckor och därför inte se mina vänner på nästan ett år. Vi har en themesong och det är Rekid med Next Stop Chicago. Den är som all bra disco som gjorts i en låt.

här ska jag bo i hong kong:

Liten bild men det var den bästa jag kunde hitta som gick att använda. Jag hoppas på att mitt rum ligger så högt upp som möjligt. Läget verkar väldigt bra, precis på campus, men tyvärr verkar det som att jag kommer att få ett "shared room", dvs två personer på tretton kvadrat american style. Valspråket för mitt hus är "Unity and Sincerity"! Kina verkar vara sig likt från när jag var där sist.

Annars verkar det vara ganska mycket konfirmationsläger över det hela. Killar och tjejer bor på olika våningar, och har till och med olika tvättutrymmen. Vem vet vad som hännder om man skulle få syn på ett par trosor liksom. Jag har fått ett mail med bland annat reglerna som gäller i huset. Några exempel:

7) Residents and visitors of the opposite sex are not allowed on residential floors between 10:30 p.m. - 8:30 a.m. unless with permission from the Warden.

8) Male residents must not enter the female laundry terrace on 11/F.

11) Students must attend all the High Table Dinners unless prior approval of absence has been obtained from the Warden. Evidence may be required. No refunds will be granted under any circumstances. Application for absence should be applied normally 2 weeks before the scheduled date unless there is emergency event.

13) Mahjong playing is forbidden.

Jag kommer nog inte att vara the rebel without a cause som spelar Mahjong med tjejerna hela natten och skiter i allt. Man måste ju ta det lugnt och lyssna på de vuxna, jag är ju ändå bara tjugofem.

berlin - havsstensund: a techno alliance

Schwedenparty - techno i två dygn på en liten ö Bohusläns skärgård - vill visa upp ett alternativt sätt att leva. Som Anders påpekade är det med tanke på detta väldigt sunkigt att man inte lyckats ordna fram en enda kvinnlig bokning av de ungefär trettio dj:s som spelade under helgen. Det är alternativt leverne på samma sätt som Woodstock var det - rätten för sköna killar att få knarka och ligga med tjejer ifred, utan att en jävel lägger sig i. Fast Woodstock var väldigt länge sen och det är därför ännu sorgligare att "alternativt leverne" fortfarande betyder samma sak. Never trust a hippie.

Med detta sagt var det ändå väldigt bra på många sätt! Jag var bara där under lördagen eftersom tåget från Mora inte hann i tid för sista bussen mot skärgården. Alltså all logistik som folket bakom Schwedenparty har styrt upp med enda syfte att en massa människor ska få ha det kul en helg. Det fanns speciella bussar från Berlin, dom hade fraktat enorma mängder utrustning till en öde ö utan el i ett land långt borta, och man blev hämtad med båt och skjutsad till den "hemliga" ön. Det är inte direkt så att dom tjänar pengar på sitt arbete. Till detta kommer risken för att polisen ska sätta stopp för hela kalaset.

Det var så vackert på ön, och solen sken ända fram till femtiden på lördag morgon då alla tvingades krypa in i sina tält. Det var fint att dansa omgiven av klipporna och havet.
Enfants höll i spakarna nere vid stranden, där det fanns ytterligare ett dansgolv, och det gick bra. Annars var det två framträdanden som stack ut. Dels dOP som spelade live, iklädda mantlar och med mjukisdjur på sina huvuden. dOP lyckades hela tiden hålla musiken vädigt drivig och framåt, trots att det egentligen är den form av halvstolliga house som följt i spåren av Villalobos stora framgångar med barnkörer och annat och som börjar stå mig lite upp i halsen. Det fanns hela tiden ett grundläggande groove som var väldigt effektivt. Jake the Rapper och okänd vokalissa var med på varsin mikrofon och de höll sig så mycket i bakgrunden som de skulle. Det andra som var riktigt bra var Franklin da Costa som spelade ett extremt tight och välbalanserat houseset. Han hade oss så mycket i sin hand att han kunde spela Cirez D (alias för Eric Prydz liksom!!!) med låten The Journey, som när man lyssnar på den hemma låter helt vansinnig, och det blev ett fantastiskt crescendo.

det var det

Nu har jag jobbat färdigt för den här sommaren. Det har varit så intressant att se domstolsvärlden inifrån! Jag tror faktiskt att dom uppskattade mig på jobbet, på riktigt. Alla hade skramlat pengar för att köpa en väldigt fin bok om Kina till mig, som jag fick på fikat i fredags. I torsdags var alla notarier, en gammal notarie, rådmannen och jag på Mora Hotell och söp ner oss på vin för att fira av mig. Bara en sån sak - och att det var väldigt kul. Domare och professor måste vara dom bästa jobb man kan ha. Eller advokat på en liten ort där man får göra allting.

Reflektioner från domstolsvärlden inifrån:

- Det verkar ganska lätt att bli dömd. Självklart har äldre domare en känsla för när en person är skyldig, men i vissa fall upplever jag det som att "ställt utom rimligt tvivel" egentligen är en omskrivning av överviktsprincipen, oavsett vad det står i den samlade processrättsliga litteraturen. Detta bekräftades också av en rådman (som jag har mycket stort förtroende för) som sa att han var bekymrad över utvecklingen och att han sett en trend under de senaste åren mot att man dömer på allt svagare bevisning. Framför allt var jag med om ett fall där jag helt klart tycker att personen borde blivit friad på vissa åtalspunkter, det fanns ingen bevisning alls utan bara ord mot ord. Givetvis var personen antagligen skyldig, jag tror absolut att han var det, men nog fanns det rimliga tvivel. Det blir karaktärsbevisning, där personer som verkar skumma döms just på grund av detta. Samtidigt präglas jag förstås av att vara en inte ens färdig student med huvudet proppfullt av Per-Olof Ekelöf, och ska kanske inte uttrycka mig allt för drastiskt om en fråga där en domare med trettio års erfarenhet har en intuitiv känsla. Men alltså rättssäkerheten.

- Det som är märkligt med att jobba på en liten domstol i den ort jag växt upp är hur mycket jag får reda på om folk. Man vet liksom allting. Jag har varit med på ganska många muntliga förberedelser i vårdnadsmål, där vi ska avgöra interimistiskt var barnen ska bo. Då får man veta precis allt om en familj när man sitter och läser på i akten innan. Jag frågar mig vad jag har med det att göra, men det behövs ju för att fatta beslut. Om jag vill kan jag söka på namn i datasystemet Vera och då kommer det upp alla domar och beslut som rör den personen. Jag kände att jag var tvungen att hålla mig ifrån den lockelsen.

- Tyvärr blev typ alla mina fördomar jag nånsin haft bekräftade i rättssalen; frustrerade män som såg ut exakt som hustrumisshandlare som vi dömde för grov kvinnofridskränkning osv. Alla brott utom ett som jag var med i handl'äggningen av skedde under alkholpåverkan. De personer som förekom under många avsnitt i belastningsregistret var nästan uteslutande, vid åtminstone något tillfälle, dömda för narkotikabrott, olovlig körning och misshandel.

- Det finns många tokiga rätsshaverister som tar upp helt orimligt stor del av arbetsbördan. Det är synd om dom för man kan inte hjälpa dom. Om man själv har ett problem kan man vända sig till en myndighet och få hjälp, men om man har ett inbillat problem, som man själv tror är alldeles verkligt, kan man inte få någon hjälp eftersom verkigheten ju inte är anpassad efter enskilda personers vanföreställningar. Det tar över deras liv och det är tragiskt. Alla dessa haverister verkar se JK som en hjälte och de hotar alltid med JK, typ gör som jag säger annars skickar jag det till JK. Fatta vad mycket galningar de som jobbar där måste hantera.

Nu är jag på semester i Göteborg hemma hos Fabian. Det känns skönt att andas lite stadsluft. Det jag framförallt har känt den här sommaren är att jag faktiskt kan någonting och det har varit otroligt tillfredsställande. Jag har växt litegrann.