pointing fingers

Jag borde kanske skriva om den omsusade adbustersartikeln om hipsters men jag orkar inte ens bli provocerad av sånt längre, jag är för gammal. Gamla män som tror att postmodernismen är något som aldrig hänt och som längtar efter ”songs of rebellion”, kom igen alltså. I alla fall så är jag i Berlin, och här regnar det lika mycket som det gjorde i Göteborg. Min semester har utvecklat sig till en turné mellan olika lägenheter där killar bor trångt tillsammans och spenderar sina dagar med att titta på skakiga youtube-klipp föreställande berömda dj:s som uppträder i Rumänien. Det tycker jag är toppen. Klockan åtta på kvällen sätter Olof på sig tröjan och borstar tänderna och då är det fest. Men det var ju inte det jag skulle skriva om.

Igår var jag på klubben Weekend för första gången, för att se Dinky och Matthew Styles. Weekend ligger högst upp i ett höghus vid Alexanderplatz och har en fantastisk takterass med utsikt över den stora staden. Man åker hiss upp. Weekend har fantastiskt ljud och väldigt uppstryrd och flashig inredning med blinkande väggar och tak och projektioner och baren är jättestor och dansgolvet perfekt. Att gå på Weekend fick mig att fundera på vad som är en bra klubb. Jag tycker utan tvekan att Berghain/Panorama Bar är världens bästa klubb. Ibizas DC-10 in it’s prime verkar också ganska häftigt men där har jag aldrig varit. Det finns i detta avseende ett stort problem med Weekend och det var klubbens publik. Det var killar med nedstoppade Dolce & Gabbana-skjortor och bälten med guldspännen och det var piffiga partytjejer. Weekend är det säkra alternativet för alla turister som vill ta del av ”Berlins hedonistiska nattliv” i en hemtrevlig lightversion. Tyvärr inverkade detta negativt på dansgolvet. Om man puttar till någon av misstag på Panorama Bar får man typ en kram. Här var det mer som hemma, med tuffa killar som står på dansgolvet och nästan inte dansar, bara spanar på rumpor och är i vägen, som pelare med lystna blickar. Matthew Styles spelade Afefe Ikus Mirror Dance och hade den kommit vid samma tidpunkt på Panorama Bar hade hela det jättestora dansgolvet flygit i taket av total lycka, men svennarna på Weekend sket väl i vilket slags dunka dunka som spelades, de hade bara hört att det är häftigt med techno och att man ska åka till Berlin. Om Sveriges kristdemokratiske socialminister Göran Hägglund hade tagit sin trevliga frisyr och sina chinos och trampat in på Berghain hade han chockats av vad som pågick bakom den lilla dörren, tagit första flyg hem till mexitegelvillan och skrivit arga insändare om dekandensen och djävulens musik. Om han hade tagit hissen upp till Weekend hade han tänkt, ”nejmen oj vad de dansar ungdomarna, kanske är det inte min musik men det är ju ett härligt sväng, typiskt att dom har öppet så sent bara”.

Jag tycker det känns viktigt att, i alla kulturella frågor, tänka på vad Göran Hägglund skulle tycka och sen försöka omfamna det som är tvärtom. Jag tycker att Berghain är kulturellt viktigt, att det finns något där som är alldeles unikt. Det är ett hus som rymmer en egen värld, en fristad för den som tar sig igenom nålsögat där ingen tycker någonting är konstigt. Och för övrigt tycker jag att ingenting av det som pågår bakom Berghains stängda dörr är i närheten av att vara så moraliskt beklagligt som, till exempel, Göran Hägglunds tveksamhet inför att låta homosexuella ingå äktenskap.

Det känns fint att dom bästa klubbarna inte handlar ett dugg om inredning. Det handlar helt uteslutande om publiken, ljudsystemet och musiken. Allt annat är bara tingeltangel som är trevligt ibland men helt onödigt. Detta tycker jag är bra för det betyder att de bästa klubbarna bara till viss del handlar om pengar (köpa ljud är ju inte gratis). Min andra favortiklubb är Club der Visionäre (dock av helt andra anledningar (lättillgängligheten, den familjära stämningen) som inte heller är ens det minsta flashig utan bara passionerad.

Vi hade ändå en bra kväll på Weekend. Både Matthew Styles och Dinky spelade jättebra. Det kanske bästa ögonblicket var när Matthew Styles droppade nya Radio Slave, ”Eyes wide open”, en sån jävla dänga.