resa till hong kong

När man flyger med Cathay Pacifics stora jumbojet från London till Hong Kong finns det åttio filmer, mängder av tv-program och trettio tv-spel att ägna sig åt. Alla stolsryggar har en liten tv som den som sitter i stolen bakom kan titta in i, och det tycker jag är bra. Det finns också en meny där man kan välja mat själv, man får inte bara någon gammal rätt som ingen tycker är god. Därför var det gött att flyga den långa sträckan, trots att det tog över tolv timmar. Personalen ombord var som ett under av service, och om jag sa mig vara lite sugen på en gin & tonic så fick jag ett leende till svar och hade en minut senare en drink på det fällbara flygplansbordet. Jag kunde behöva en drink för att lugna mig lite, jag var ganska nervös, både inför flygresan i sig och inför vad som kommer att hända under den tid jag föresatt mig att spendera i den stora stad jag aldrig sett och där jag inte känner en människa. Johanna hade skjutsat mig till Arlanda på morgonen och sett till att jag kom iväg. Det blev det sista av en lång rad avsked.



Det var häftigt att titta ut genom fönstret när vi började gå in för landning, det är det väl alltid när man kommer till platser långt borta, men det var ändå speciellt den här gången. Massor av stora fraktfartyg rörde sig in mot hamnen, havet var blått och de kuperade öarna runtomkring var gröna. Under flygresanresan hade jag känt en spirande entusiasm för hela detta Hong Kong-projekt och nu kändes det bra att nästan vara framme. Flygplatsen var enorm och alldeles nybyggd, något man kan säga om mycket i den här staden. Jag tog ut pengar (dom ser givetvis ut som monopolpengar, HSBC:s logotyp är tryckt på sedlarna, tiorna är delvis gjorda av genomskinlig plast) och hoppade på expresståget in til stan. Jag såg typ ett hus som hade mindre än tio våningar. Sen åkte jag taxi till min "Hall", alltså där min korridor ligger, och checkade in och fick nycklarna. Allt gick väldigt smidigt och lätt faktiskt. Skyskraporna tornar upp sig runtomkring mig, dom är så smala och höga att jag känner en förvisso irrationell rädsla för att dom ska välta omkull och krossa mig.


utsikten från porten


jag bor i det rödvita huset till höger

Hong Kong, på den sida av Victoria Harbour där jag bor - Hong Kong Island - är vädigt avlångt, med hamnen i norr och branta kullar i söder. Universitetet ligger i den västra delen av staden, och campusområdet klättrar upp för kullen bakom i en brant backe, vilket gör att det är trappor överallt. Jag kommer nog bli ganska vältränad av alla dessa trappor. Min Hall ligger i nedre delen av området, vilket är bra när man ska gå ner till Central men dåligt när man ska gå och handla eller äta mat för då måste man klättra. Jag gick en sväng runt området för att orientera mig och var helt blöt av svett när jag nått de övre delarna. Utsikten är mycket vacker från vissa platser, dock inte från mitt fönster som ligger åt fel håll vilket gör att jag bara ser träd och en bit av ett hus. Området är väldigt grönt och mycket vackert. Jag uppfattar skogen högre upp som djungel.

Enda besvikelsen under gårdagen var det rum där jag ska bo, och då hade jag ändå låga förväntningar. På ena sidan är det två väggfasta sängar, ställda med huvudändarna mot varandra, och på andra sidan väggfasta skrivbord med väggfasta hyllor ovanför. Det är kala betongväggar och ganska skabbigt, inte alls olikt en cell på häktet. Dessutom delade toaletter, det är bås som på en flygplats. Min room-mate är arton år och verkar vara väldigt snäll. Han är typ aldrig hemma för han håller på med någon form av nollning varje dag där de marscherar omkring i likadana t-shirts och spexar på kinesiska. Trots detta känns det faktum att han närsomhelst kan kliva in genom dörren ungefär som att han vore här hela tiden och jag tycker det är väldigt påfrestande faktiskt, och oroar mig lite för hur det kommer att vara att aldrig någonsin kunna bestämma själv när man vill vara ensam och när man inte vill vara det. Kanske får jag ta in på hotell då och då.



åh vad mysigt

När allt var klart hade jag inte sovit på tjugofyra timmar så jag la mig och vilade litegrann. I kvällningen vaknade jag och gick en vända på byn. Jag tog båten över hamnen till Kowloon-sidan, det finns tunnelbana men för en nyanländ turist är ju båten roligare. Vyn från Kowloon mot Hong Kong Island är vad som på engelska kallas för stunning, med sykskraporna precis vid vattnet och bergen bakom. Jag har varit i många storstäder men aldrig i någon som gör skäl för namnet på det sätt Hong Kong gör det. Det ser ut som städerna i Sim City ser ut. Europa känns extremt avlägset här, Hong Kong har uppmärksamheten riktad åt annat håll, det är ett annat centrum.



Jag gick en vända på gatorna i Kowloon, indiska män frågade mig ropande om jag behövde en "great tailor". Om jag mötte en annan västerlänning spanade vi avvaktande på varandra och jag insåg att jag är någon form av minoritet bland alla asiater. Jag såg nästan inte en enda asiatisk person med ens det minsta övervikt, vilket är märkligt med tanke på den fettdrypande mat som serverades på den restaurang där jag tidigare ätit kyckling med ris. Jag gick in i en galleria som var stor som en flygplats och gick nästan vilse på riktigt. Efter att jag hittat ut gick jag förbi 7-11 och köpte ett par öl som jag njöt av från utkiksplatsen vid vattnet. Ensamheten kändes totalt överväldigande men inte skrämmande. Lamporna var tända i alla hus på Hong Kong Island och det var fortfarande mycket varmt ute. En kille satt och tittade på mig och jag tänkte att han väntade på ett tillfälle att snatta min väska. Efter ett tag presenterade han sig och vi började prata. Jag var fortfarande lite misstänksam, särskilt sedan jag var i Beijing och trodde jag träffat en kompis när jag i själva verket blivit lurad av en bedragare. Men det var trevligt och vi gick och köpte mer öl och sen till en bar som han visade. Han pluggar i England och ska snart åka dit igen. Jag var väldigt trött när jag gick hem, och idag vaknade jag klockan tre lokal tid, jag är ganska jetlaggad.

Idag kommer de andra Uppsalaborna till stan och det känns skönt.