navelskåderi

I tried living in the real world instead of in a shell
but I was bored before I even began

Shoplifters of the world unite, The Smiths 1987


Jag har lyssnat på the Smiths ikväll, i bilen, när jag åkte för att hämta min syster i Orsa. Jag har lyssnat mycket på gamla skivor den här sommaren eftersom jag har haft mina cd-skivor hemma, vilket jag inte haft innan på ett tag. Mina cd-skivor ligger nerpackade i kartonger och jag har plockat upp en då och då. Ikväll har jag lyssnat på samlingen Louder Than Bombs, som jag tycker är den bästa cd-utgåvan med Smiths-material, oräknat The Queen Is Dead-albumet.

När jag var yngre lyssnade jag i perioder hemskt mycket på Louder Than Bombs, speciellt i tvåan och trean på gymnasiet, om höstarna, det är en höstskiva. Jag upptäckte Smiths i ettan på gymnasiet och på hösten det året hade jag nått fram till det finsmakar-Smiths som jag upplever att Louder Than Bombs presenterar. Jag hade skivan i mina hörlurar när jag cyklade till skolan iklädd min gymnasieintellektuella second hand-jacka, eller när jag var på väg till filmstudion, eller när jag kommit hem från en fest. Jag läste Elizabeth Smart och Graham Greenes Brighton Rock eftersom det var Morrisseylitteratur. Plus att jag skrev poesi på den tiden, men bara för mig själv förstås. Det var självklart för mig att jag skulle läsa humaniora vid universitet och doktorera i det.

Sen var det dom där raderna: I tried living in the real world instead of in a shell / but I was bored before I even began. Jag hoppade till litegrann i bilstolen nu ikväll när jag hörde dom igen: jag hade glömt bort dom! I tvåan på gymnasiet tänkte jag på dom raderna säkert varje dag, i alla fall om hösten. Dom betydde så mycket för mig, jag använde dom som skydd och som id-kort och som rättesnöre. Det mindes jag ikväll. En madeleinekaka.

När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv tänker jag på att jag cyklade. Bilder av att jag sitter på cykeln och susar fram genom ett kvällsmörkt Mora. Jag minns någon fest jag varit på, att jag inte tyckte att fest var särskilt kul på den tiden, att jag kände mig utanför. Jag tror att jag upplevde mig som mer utanför än vad jag var, jag tror att jag använde det som en image, mest inför mig själv, eftersom jag gärna ville betrakta mig själv som en outsider. Bruno K Öijer var också något jag läste mycket, särskilt hans dikt Hey Ängel som jag tyckte var väldigt cool "Hey ängel / jag är som dig / jag röker tio Pall Mall innan frukost".

But don't forget the songs that made you cry
and the songs that saved your life
Yes you're older now, you're a clever swine
but they were the only ones that ever stood by you

Rubber Ring, The Smiths 1985

Är den person, alltså jag själv, som lyssnade på Shoplifters of the world unite och tänkte att den handlade om just mig någon jag borde sakna? Att jag har förlorat något på vägen kanske, blivit "older now" och "a clever swine" som tycker att Bruno K Öijers dikt "Hey Ängel" är ganska patetisk. Någon tycker kanske det, att jag drabbats av en tilltagande "ytlighet". Men idag i bilen kändes det skönt att konstatera att raderna om att leva i ett skal eftersom verkligheten tråkar ut mig så förfärligt inte gäller längre. Jag känner inte så, jag har förändrats och blivit äldre. Jag är inte längre en gymnasieintellektuell indiepopare som är missförstådd av hela världen - kanske har jag aldrig varit det. Jag tycker mycket om världen, the real world. Jag kan bekämpa min egocentrism och ta del av tillvaron som den är och jag måste inte skydda mig så mycket. Ett enkelt konstaterande som känns väldigt betydelsefullt.