berlin - havsstensund: a techno alliance

Schwedenparty - techno i två dygn på en liten ö Bohusläns skärgård - vill visa upp ett alternativt sätt att leva. Som Anders påpekade är det med tanke på detta väldigt sunkigt att man inte lyckats ordna fram en enda kvinnlig bokning av de ungefär trettio dj:s som spelade under helgen. Det är alternativt leverne på samma sätt som Woodstock var det - rätten för sköna killar att få knarka och ligga med tjejer ifred, utan att en jävel lägger sig i. Fast Woodstock var väldigt länge sen och det är därför ännu sorgligare att "alternativt leverne" fortfarande betyder samma sak. Never trust a hippie.

Med detta sagt var det ändå väldigt bra på många sätt! Jag var bara där under lördagen eftersom tåget från Mora inte hann i tid för sista bussen mot skärgården. Alltså all logistik som folket bakom Schwedenparty har styrt upp med enda syfte att en massa människor ska få ha det kul en helg. Det fanns speciella bussar från Berlin, dom hade fraktat enorma mängder utrustning till en öde ö utan el i ett land långt borta, och man blev hämtad med båt och skjutsad till den "hemliga" ön. Det är inte direkt så att dom tjänar pengar på sitt arbete. Till detta kommer risken för att polisen ska sätta stopp för hela kalaset.

Det var så vackert på ön, och solen sken ända fram till femtiden på lördag morgon då alla tvingades krypa in i sina tält. Det var fint att dansa omgiven av klipporna och havet.
Enfants höll i spakarna nere vid stranden, där det fanns ytterligare ett dansgolv, och det gick bra. Annars var det två framträdanden som stack ut. Dels dOP som spelade live, iklädda mantlar och med mjukisdjur på sina huvuden. dOP lyckades hela tiden hålla musiken vädigt drivig och framåt, trots att det egentligen är den form av halvstolliga house som följt i spåren av Villalobos stora framgångar med barnkörer och annat och som börjar stå mig lite upp i halsen. Det fanns hela tiden ett grundläggande groove som var väldigt effektivt. Jake the Rapper och okänd vokalissa var med på varsin mikrofon och de höll sig så mycket i bakgrunden som de skulle. Det andra som var riktigt bra var Franklin da Costa som spelade ett extremt tight och välbalanserat houseset. Han hade oss så mycket i sin hand att han kunde spela Cirez D (alias för Eric Prydz liksom!!!) med låten The Journey, som när man lyssnar på den hemma låter helt vansinnig, och det blev ett fantastiskt crescendo.