mode: vuxen kulturman

Don DeLillo - snygg

Det finns en exakt tidpunkt för när jag tappade min entusiasm för att köpa kläder – det var samma dag som moderaterna vann valet år 2006 och skapade en regering med det obehagliga namnet Allians för Sverige. I en offentighet bestående av socialdemokratiska kommunalpolitiker från Arboga kändes det roligt att ha fina och dyra kläder. Efter valet ville jag bara göra allt jag kunde för att distansera mig från det vidriga platt-TV- och stadsjeepsverige som den nya regeringen representerade (och fortfarande representerar) för mig. Nina Björk – min idol – formulerade känslan tidigt 2007 när hon skrev i sin månadskrönika i DN att ”det sista jag vill, denna Aliiansens första vår, är att se fräsch ut”. Det har känts som en politisk handling att inte vara fräsch. Att ha det lite smutsigt hemma och lägga sina pengar på böcker istället för en ny tröja.

Jag verkar ha fastnat lite i det här tänkandet. Det handlar om ekonomi också; vad vill du ha helst, ett par nya byxor eller en weekend i Berlin? Det kostar ju lika mycket! Givetvis väljer jag Berlin. Att jag kommmit av mig med mina klädinköp beror också på att jag fortfarande tycker att dom kläder jag köpte för typ fyra år sedan, en period i mitt liv då jag var ganska modeintresserad, är snygga. När jag var yngre köpte jag nya kläder för att dom gamla hade blivit fula i mina ögon, typ att jag ändrat ”stil”, men jag antar att det kommer med åldern att man inte ändrar sig lika fort i sin klädsmak. Jag har köpt några plagg här och där sedan dess, men helt utan entusiasm.

När jag kom hem från Tokyo kändes det som att det var dags att säga stopp. Alla mina kläder kändes så gamla! Nya kläder fyller funktionen att man känner sig ny, att vissa plagg kan representera en era. Åh det var sommaren 1999 när jag hade min svarta t-shirt med Roy Lichtenstein-tryck, typ. Jag kände mig så gammal, jag kände mig likadan som våren 2005! Jag insåg att jag fortfarande betraktar plagg jag köpte för ett år sedan som ”nya”. Det var dags att shoppa. Jag kollade mitt bankkonto och jag hade mer pengar kvar än jag trodde dessutom.

Det här köpte jag: Tre skjortor beställda hos skräddare, levereras på fredag, fint ska det va. Ett par mellanbruna desertboots i skinn. Två tröjor. Det var ganska kul att shoppa. Jag gjorde det i en skjorta som jag köpte hösten 2004, som förvisso fortfarande är snygg. Det här är mitt stilideal: Vuxen kulturman. Typ sextioårig amerikansk universitetslärare i engelska. Det är lätt hänt att använda mode för att positionera sig mot någonting som är i ropet och som man inte gillar, eller ännu hellre slutat att gilla. Mitt mål är därför att försöka se ut så lite som möjligt som en fransk blogghouse-dj med blinkande myspace-sida. Jag vill försöka undvika allt som blinkar eller surrar. Jag vill ha lugn och ro, tjocka romaner, naturen och deephouse. Allt ska vara hemtrevligt. Jag ska försöka satsa på en look som är så hemtrevlig som möjligt. Det är kläder i vilka jag kan se min ungdom ruttna framför mig.