vad jag tänker på när jag skriver filosofiuppsats istället för det trista käbblet mellan locke och berkeley

[När jag skrivit klart detta inlägg och läst igenom det kände jag en mycket stark impuls att på något sätt ursäkta eller skoja bort dess stora pretentioner. Det känns förfärligt att jag får denna typ av impulser, något måste göras!]


När Riche Hawtin blir intervjuad i DN-På Stan berättar han att den musik han vill producera och ge ut inte skriver folk på näsan: ”Det får popmusiken ta hand om, vi gör något mer modernt och intelligent.” Jag håller med honom om det. Varför tycker Riche Hawtin och jag att minimalistisk techno är mer modern och intelligent musik än vad till exempel rockmusik är? Detta är väl en så kallat filosofisk fråga.

En början i en annan ände:

Oftast tycker och tänker jag att allting (vad vi kan veta, hur vi tänker, vår moral osv) är en produkt av ett socialt sammanhang och att allt har en historia och att man inte kan säga att något är rätt och fel ”egentligen”. Till exempel när Foucault skriver att sanning inte är något annat än det som sägs av de personer som givits privilegiet att säga vad vi anser vara sant håller jag med honom. Historien är det enda som ”finns” och idealismen är givetvis död.

Lite då och då tänker jag annorlunda. Nu när jag bor här långt borta lyssnar jag ibland på svensk radio, webradio alltså, för det känns hemtamt, till exempel när jag pluggar. Jag har lyssnat på alla Erik Schüldts program i P1, via P1:s hemsida. Jag tycker att programmen har varit jättebra. Dom går ut på att en person får prata om någonting som är löst relaterat till musik och djupt relaterat till ”livet”. En intressant person pratar allvar och Erik Schüldt spelar Max Richter, jag tycker det är ett perfekt koncept. För ett tag sedan var det en astronomiprofessor från Uppsala som bland annat översatt ljuset från avlägsna galaxer till musik (och lyckades berätta om det på ett mycket intressant och inte alls stolligt sätt). En annan vecka var det den där kulstötaren som gjorde skandal när han söp sig full i landslagströja efter en misslyckad EM-tävling för några år sedan, som nu pratade om sin stora kärlek till Neil Young och hur det kan vara att gilla musik i den pennalistiska idrottsvärlden.

Och så var det en fysikprofessor som på ett mycket pedagogiskt sätt berättade om ”fysikens yttersta gränser”, teorier som är i ropet idag men som är på gränsen till fria fantasier. I alla fall, jag kan inte riktigt återge detta, men han berättade väldigt övertygande om en teori som går ut på att längst ner på allra minsta nivå, mycket mindre än atomerna, finns det som enligt en teori kallas för strängar. Dom är som egna världar med naturlagar som inte funkar som dom i den stora världen. Fan jag kan verkligen ingenting om fysik, men hursomhelst, poängen var något i stil med att de, ”strängarna” , kommunicerar och att detta skulle likna sättet på vilket vårt medvetande kommunicerar, och att ”universum” skulle kunna ha ett ”medvetande”. Ett eget liksom. Att vi människor, på allra allra minsta partikelnivå, kanske på något sätt ”kommunicerar” med universum. Det lät inte helt kocko när han sa det. Jag tycker att det var en så vacker tanke.

Det ligger förstås nära till hands att koppla detta till idealism i Platons mening, eller till religiösa upplevelser (som ju förstås är uttryck för samma idealism). Det finns något större, något bortom historien. Ni vet det finns tillfällen när man känner sig hel, korta stunder där man tycker sig ”förstå” något eller ana något. Detta kan jag känna trots att jag oftast bara tror på sociala strukturer. Vid mina lyckligaste tillfällen i livet, om vi säger att jag kanske upplevt fem-tio sådana stunder, har jag känt mig som en del av världsalltet, att det inte funnits något tydlig gräns mellan mig och till exempel en sten som ligger på marken. När fysikprofessorn pratade lät det som att det inte var omöjligt att tänka sig en idealismens comeback.

Denna känsla av att det inte är någon större skillnad mellan mig och stenen på marken kan man kalla för det sublima. Det sublima är när man måste sätta sig ner och vara tyst för att det är så vackert och storslaget. Att leta efter det sublima i kulturella upplevelser kan sägas vara en strävan efter religiösa upplevelser. Ibland kan man ana universum när man läser de sista sidorna i en roman, man kan plötsligt höra universum sucka. För en ateist som jag själv är detta kanske gränsen för hur långt in i detta man kan nå. Ibland pratar religiösa människor om att ”sväva i guds hand”. Jag förstår ändå vad dom menar med detta, tror jag. Det sublima verkar ha litet utrymme i dagens kultur. Kanske gjorde modernismen att det sublima blev fjantigt och artonhundratalsmässigt. Vem vill längre se en tavla av en person som står på en bergstopp? Konsten tjänar inte längre idealistiska värden, och bör kanske inte heller göra det.

Vad tog Richie Hawtin vägen? Jo alltså jag tänker att det sublima på nittonhundratalet och tjugohundratalet istället ligger i att slippa bli skriven på näsan. Nej inte det sublima i klassisk mening men en känsla av att konsten är större än själva konstverket, att konstverket, låten, berättar om någonting ogripbart bortom sig själv. Detta gäller Matisse inom konsten på samma sätt som det gäller Phillip Glass inom musiken. Det finns utrymme i dessa verk. Jag tycker att rockmusiken är bäst när den handlar om sprit och sex, det är den del av livet som jag tycker att rockmusiken är till för att beskriva. Ofta berättar den hur det är, vilket är vad jag inte gillar. Mot bakgrund av det jag skrivit ovan tycker jag inte att det är meningsfullt att tala om för andra ”hur det är.” Inte om man vill uppnå något ”bortom” det som är helt uppenbart. Om man tittar på en Matissetavla är den inte färdig, man måste fylla i lite själv. Detta gör också att alla tavlor med mera detaljer än Matisse blir en aning vulgära. Man kan titta på dom och tänka låt mig vara, stör inte min upplevelse.

Det jag egentligen ville säga: Det handlar om tomhet. Universums tomhet och att det kanske finns ett sätt att kommunicera där som vi ännu inte vet något om, det är bara fysikprofessorer som sitter och spekulerar. Musikens tomhet, utrymmet mellan de precisa ljuden i ett stycke techno. Att det finns något i den där tomheten som vi ändå ”förstår”. Någonting bortom oss själva. Att det även i postmodernismen finns en idealism att sträva mot. Någonting i konst (i vid mening) som man egentligen inte kan berätta om. Att man, trots allt, skulle kunna se det som en form av kommunikation med självaste universum.