reading week part 1: sir you come look!

Jag har tänkt att HK, som ju ska vara ”mötet mellan öst och väst” ändå är väldigt kinesiskt, kulturellt sett. När jag korsade gränsen till Fastlandskina, man åker dit med pendeltåg, mindes jag dock hur otroligt mycket ”Kina” Kina är. Jag gick genom tullen, visade upp mitt visum vid immigration-kassan, och klev ut på gatan. Plötsligt mindes jag exakt hur det var när jag var i Kina senast, hösten 2002. Alla kinesiska tecken överallt, helt utan de engelska översättningar som finns överallt i HK. När man går över gränsen hamnar man i Shenzhen, en stad med några miljoner fler invånare än London. Det tar bara en timme från HK med pendeltåg. En helt enorm stad som många svenskar inte ens hört talas om, husen var lika stora som dom på Manhattan. Jag skulle köpa tågbiljett till Yangzhou men hur skulle jag kunna läsa tidtabellen, eller ens veta var jag skulle titta efter den? Järnvägsstationen var jättelik, och ingen kunde engelska. Det fanns en liten turistbyrå vid gränsen och tjejen som jobbade där verkade vara den enda som kunde engelska i hela stan, så jag frågade henne om hon kunde förklara hur jag skulle köpa biljett. OK sa hon, stängde butiken och tog mig med på en vandring runt stationsområdet, köade med mig i en halvtimme för att jag skulle kunna köpa biljett. Jag försökte ge henne pengar som tack men det fick jag inte.

För tjugofem år sedan var det högsta huset i Shenzhen fyra våningar högt och idag är staden Fastlandskinas rikaste. Det är en ”Special Administrative Region” på samma sätt som HK, vilket innebär extremt liberala ekonomiska lagar samt obefintlig arbetsrätt, vilket gjort Shenzhen till ”världens verkstad”. Typ alla produkter som är ”made in China” är tillverkade i någon av fabrikerna i området, där arbetare från den kinesiska landsbygden sitter och gör exakt samma rörelse tretton timmar om dygnet sju dagar i veckan 360 dagar om året för femhundra kronor i månaden. Shenzhen är en fascinerande plats på så vis att hela stan fungerar som en skolbok i kapitalism, med de enorma bankkontoren och den hisnande tillväxten vid ena änden av skalan – och de flickor på stationsområdet som frågade mig om jag var ute efter lite ”nice pussy” vid den andra änden. Mellan dessa poler fanns jättelika köpcentrum där försäljare skrek ut att dom hade dom billigaste gymnastikskorna. Jag fördrev lite tid där och fick nästan panik, när jag kom till sjunde våningen var jag tvungen att vända om och springa ut. Köpa saker för pengar.



När jag reste norrut på kvällen kunde jag titta ut genom fönstret och se alla fabrikerna runt staden ("det kinesiska undret"), varav de flesta, i fråga om sin arkitektur, mer än något annat liknar de bilder jag sett från typ Treblinka. Låga byggnader omgärdade av höga murar och taggtråd, det är sant. Reklamskyltar stora som fotbollsplaner. Bebyggelsen verkade aldrig ta slut. När jag vaknade på morgonen var denna värld långt borta, jag var nästan framme i Yangzhou. På alla sidor var sockertoppsbergen. Naturen kring Yangzhou är helt knäckande vacker. När jag var liten brukade jag göra sandslott genom att droppa blöt sand till höga pelare. Att vara i Yangzhou var som att vandra runt i en jätteversion av dessa sandlott, med bergen höga och smala som pelare, bokstavligt talat tusentals. Jag hyrde ett eget hotellrum och jag sov så gott under mina nätter i Yangzhou, så som jag inte sovit sedan jag lämnade Sverige.

Själva stan är en av dessa platser på jorden som är helt anpassade efter backpackerturism. Överallt resebyråer som anordnade allehanda utfärder, och överallt caféer som lovade billig mat, öl och book-swap. När jag själv har varit ute och rest har jag tyckt att denna typ av städer är ganska softa att komma till då och då, slippa fixa något själv, men nu kände jag mest obehag inför denna ansvarslösa backpackerkultur med dess sjukliga fixering vid att ha ”great fun”. Det fanns en huvudgata flankerad av små affärer som sålde souvenirer och kläder, exempelvis Burberrymönstrade Ralph Lauren-skjortor. Snacka två flugor i en smäll!

Min kinasemester var all about naturen. Jag hyrde cykel första dagen. Att cykla omkring på nya platser är en av mina bästa aktiviteter. Åh vad vackert det var på landsbygden. Och det var tyst, för första gången sedan jag kom till Asien var det tyst. Jag cyklade en mil åt ena hållet där jag besteg ett berg som på engelska kallas Moon Hill och utsikten från toppen slog det mesta jag sett. Jag tycker så mycket om utsikter. Långt ner såg man risfälten i dalen, Li-floden som slingrade sig fram, de små byarna och bergen runtomkring, med allt svagare konturer i soldiset runt horisonten. Ensamheten i att inte dela denna syn med någon. Toppen var väldigt liten och stupen väldigt höga.



Andra dagen hyrde jag kajak istället och paddlade Li-floden fram i något som förvisso kallades kajak men som egentligen var en plastbalja med tillhörande paddel. Jag var ensam på floden, jag trodde det skulle vara typ en gruppaktivitet men nej. Floden gled i makligt tempo nedströms, man behövde inte paddla så mycket, solen sken, vattnet var spegelblankt och fiskar hoppade här och där – blänkte till i solskenet och dök ner i vattnet igen. Längs med stränderna låg knallgröna risfält och vattenbufflar badade i vattenbrynet. Ni fattar ju att det var nice. Tredje dagen åkte jag på en busstur till risfältsterasserna i Long-Ji, typ fyra timmar med buss från Yangzhou byggda längs med bergssidorna i trappsteg. Dom äldsta är från tolvhundratalet. Jag har länge velat se dessa risfält. Man skulle kunna skriva något högstämt om mänsklig strävan, eller om behovet av ris fast man bor i ett område där ris egentligen inte kan odlas. Vissa människors liv bestod av att gräva fram dessa terasser och andra människors liv, exempelvis mitt eget, består av att åka dit och titta. Att ha och att inte ha. Man kunde bli buren upp med bärstol om man ville, sitta och svälla i stolen och inte ha en tanke på att man ser ut som en jävla slavägare. Det fanns hotell i en liten by högt uppe bland terasserna, där hade jag gärna sovit en natt om jag haft tid, risterasserna i soluppgången liksom. Det var omöjligt att köpa en busstur som inte innehöll stopp i ”minoritetsbyar” där fattiga människor visade upp sina crazy traditioner som om dom vore djur på zoo.



Jag åkte tillbaka till HK i en så kallad Bed-bus, en buss med sängar i. Tyvärr fick jag platsen längst bak i bussen, vilket gjorde att varje gupp i vägen, och det fanns många gupp, kändes extra starkt. Sängen var extremt liten, tillverkad för kineser som är en meter långa och väger trettio kilo. Bussresan skulle ta tio timmar (till Shenzhen) men den tog sexton. Jag verkade vara den enda i hela bussen som kände en viss frustration på grund av detta. Att ligga där längst bak, jag var tvungen att klamra mig fast vid sängen för att inte ramla ur, innebar mest att jag fick koncentrera hela min uppmärksamhet på att parera alla stötar på den guppiga vägen. Vid extra kraftiga gupp flög hela kroppen up ett par decimeter och landade ibland på stålramen som omgav ”sängen”. Huvudet slog hårt i taket några gånger. I sexton timmar pågick det! Jag blev åksjuk och ville kräkas men det gjorde jag inte. När jag äntligen kom fram var jag helt slut, verkligen helt orkeslös. Mina medresenärer sov och snarkade helt oberört hela resan, jag fattar inte hur. När jag kom över gränsen till HK var det som att stiga in i ett eldorado av ordning och civilisation. Jag somnade klockan halvfem på eftermiddagen och sov ända till nästa dag.