reading week part 2: mina nya kärlek

Tokyo är ganska fult. Grå anonyma byggnader och stora spindelnät av elledningar i varje gathörn. Tillsammans med Berlin är Tokyo också redan min favoritstad i världen, inga jämförelser i övrigt. När jag var där – i Tokyo! – stannade jag upp ibland och tänkte just på det, att jag var i Tokyo. Till exempel den första eftermiddagen, precis efter att det blivit mörkt, och jag klev ut på gatan från Shibya-stationen och såg det där kända övergångsstället där så många människor korsar gatan samtidigt och husen runtomkring visar reklam för japanska pojkband på enorma tv-skärmar. Där låg det. Jag har varit på ganska många platser som är mytiska, typ Kinesiska muren eller Röda Torget i Moskva eller Mayaruiner i Guatemalas djungel. Och vid en gatukorsning i Shibuya, som fick det att kittla i min mage på ett särskilt vis. Det var entusiasmen och den särskilda sorg som det innebär att uppfylla en av sina drömmar: jaha det var det.

Jag tror att mycket av den nyförälskat förbehållslösa kärlek jag känner för Tokyo har att göra med att jag reste dit just från HK. Alltså jag tycker jättebra om HK, det är inte det, utan bara att Tokyo (det vill säga det Tokyo jag besökte) är gjort av allt det som jag saknar i HK: populärkultur. Skivaffärer! Sjukt bra skivaffärer dessutom! Unga snygga människor som klär sig fantastiskt bra! Nejmen titta, på den här lilla bakgatan ligger en tvåvånings Duffer of S:t George-flaggskeppsbutik! Kolla vilka crazy outfits kidsen därborta har på sig! Affärsmän som sitter på en bar och super som galningar tillsammans! Spelhallar med jättekonstiga spel och vansinnig volym!

Typ när man är i Kina är allt annorlunda från hemma. Dom äter konstig mat och beter sig konstigt och har ett jättekonstigt språk. Så är det även i Japan. Skillnaden är dock att Kina ”bara” är annorlunda när Japan är annorlunda precis samtidigt som det finns mängder av kulturella likheter, ner till minsta detaljnivå. I Japan, åtminstone i Tokyo, finns precis allt det som finns hemma (i fråga om populärkultur) men sen finns det dessutom lika mycket till, sånt som vi inte har en aning om vad det är. I Tokyo håller folk koll på pyttesmå svenska modemärken och pyttesmå tyska technolabels, vi är helt lika i detta avseende, men samtidigt är dom liksom mer annorlunda än några andra människor (sök på ”japanese tv show” på youtube liksom). Jag har svårt att sätta ord på vad jag menar med det här. Kanske såhär: Att vara i Tokyo kändes som att befinna sig i en alternativ verklighet, en värld som är så lik den vanliga men ändå så totalt främmande, som när man drömmer och perspektivet flyttats på något vis, men man kan inte riktigt sätta fingret på hur. Eller såhär: Det var som om den popkulturella historieskrivning som jag betraktar världen med hjälp av skulle ha stannat för tjugo år sedan, förflyttats till en galax långt borta och sedan satt igång igen där, som om inget hänt, och att jag nu för första gången kunde uppleva denna alterativa utveckling. Den parallella utveckling som försiggått i den avlägsna galaxen. Stora ord kanske. Det är lätt att tänka att det finns I-land och att dessa länder är dom västerländska, och så finns det u-land och att det är alla andra länder. Japan är ett I-land som inte är västerländskt, och på många sätt är det dessutom det ultimata I-landet.

Lite intryck i punktform:

- Det är en ganska stor stad. Fast på ett väldigt annorlunda sätt än HK. En av de saker som slog mig första dagen var att husen var så ”små”, även vid stora stationer, åtta, tio våningar liksom, några enstaka uppåt tjugo, trettio (jag är medveten att jag har ett annat perspektiv i denna fråga än mina svenska läsare, man vänjer sig fort). Och mellan dessa getingbon av någorlunda höga hus fanns det flera två- och trevåningshus! Det är tydligt att Tokyo består av flera mindre, ihopväxta städer. På gatorna med små hus var det väldigt lugnt och skönt, trädgårdar liksom. Fast det som Tokyo saknar i höjd tar staden förstås igen i vidsträckthet, när man står i en av skyskaporna och tittar ut ser man ingen ände på staden, man ser jorden kröka sig vid horisonten men det är bara hus.

- Tokyo är som en egen värld, en helt urban värld. Eftersom det är så vidsträckt åker man inte ut på landet i en handvändning direkt. Människor som bor i Tokyo känns som de ultimata storstadsmänniskorna. Allt får plats, massor av saker händer samtidigt och inget är ”the shit” (jfr Stockholm). Detta gör att det är avslappnat.

- Maten! Sushi förstås – när vi satt på en liten liten sushibar med ett sånt där löpande band som sushin kommer åkande på och man plockar till sig en tallrik och betalar för antalet tallrikar när man går ut och fisken är alldeles färsk: det var ett av dom tillfällen jag då tvingades stanna upp och verkligen tänka på vad jag faktiskt sysslade med, åt löpandebandsushi i Tokyo liksom. Men annan mat var också toppen. Till lunch åt jag oftast nudelsoppa, det fanns mängder av enkla nudelbarer där man stoppade pengar i en automat, tryckte på den knapp som föreställde den rätt man ville äta och fick en biljett att lämna i kassan. Det var rätt billigt faktiskt. En av kvällarna var vi på en restaurang som kändes väldigt traditionellt japansk, och där råkade vi beställa in rå kyckling. Efter mycket tvekan och många frågor till servitören högg vi in, men det kändes konstigt fast det var jättegott. En annan kväll var vi på ett ställe där bordet innehöll en stekplatta där man skulle hälla på en smet och sedan dela på den tillsammans. Restaurangerna var ofta små och mycket familjära, servicen så artig att jag blev generad. Första kvällen lämnade vi dricks men då kom servitören springande ut på gatan och gav tillbaka den, tydligen var det en no-no att dricksa. Bara det liksom, fantastiskt. Folk bugade sig hela tiden också, inte bara en nick utan riktiga bugningar.

- Det roligaste i Tokyo var att bara gå runt på gatorna och titta på folk. I området Harajuku har de japanska tonårssubkulturerna sitt epicentrum. I detta område kan man köpa all världens kitsch, verkligen allt man kan tänka sig. En affär som bara säljer Elvis Presley-memorabilia? Check. En vuxen man utklädd till groda som står på en stol och skriker i megafon för att få tonårstjejer att spendera veckopengen på ännu en väska av plast? Jaja. Ett café som har som koncept att kunderna ska vara prinsessor och personalen dessas hovmän? Klart det finns. Iget koncept är för tokigt och inga kläder är för maskeradmässiga, och lycka är att spatsera fram i skyhöga platåskor och åtta kilo svart smink och lila hår och vara tuffast i kvarteret just den eftermiddagen. I Shibuya var folk lite äldre och i allmänhet otroligt snygga, särskilt tjejerna – mörkbrunt och lila, mycket mössor och tjocka strumpor. Killarna tog ofta i lite för mycket tycker jag. I Aoyama var alla trettio år och väldigt dyrt klädda, vilket ju också kan ha sin charm.

- Vi ”Lost in Translation”-turistade en del, kanske är det ofrånkomligt. På Park Hyatt Hotel, där dom bor i filmen, kostade kaffet över hundra kronor. Det var ett jazzband som sjöng i skybaren på femtioandra våningen, precis som i filmen. Karaokebaren i vilken Scarlett Johansson under sitt besök bar en platinablond peruk var tyvärr fullbokad. Det mesta i Tokyo var faktiskt exakt så som det är i Lost in Translation. Och karaoke ja, visst sjöng vi karaoke. Jag tyckte det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara, bara man ”bjuder till”. Vi smugglade in sprit förstås, men sen fick jag reda på att sprit nog ingick i priset. Man fick ett eget rum och en tv och två mikrofoner.

Jaja det här vara bara litegrann, åk till Tokyo om ni har chansen. Nu måste jag plugga.