motståndets estetik?

Så igår var det den kinesiska nationaldagen, den elfte sedan HK lämnades över från imperiet, och himlen var mjölkvit innan mörkret. Jag tycker inte att det känns så soft att fira ett land som dödar sina medborgare så jag ditchade tiomiljonerkronorsfyrverkeriet som smällde av ovanför skyskraporna klockan nio. Istället begav jag mig via tunnelbanan till en musikfestival som gick av stapeln i Kowloon, nästan ända borta i New Territories. När jag gick till bussen såg jag att den kinesiska flaggan, röd med fem stjärnor, var hissad på Main Buildings tak. Några dagar tidigare, i söndags, hade jag köpt min biljett i en affär som heter White Noise, en liten liten skivaffär på tredje våningen i ett anonymt hus på en gata lätt att missa. Det är den enda skivaffären i stan (jag snackade lite med ägaren) som är specialiserad på musik från mindre skivbolag. Dom hade en hylla med techno på vinyl, främst engelska och amerikanska labels. Jag tänkte stödköpa en tolva med Claro Intelectico men sen gjorde jag ändå inte det.

Festivalen jag var på hette NOTCH, och den var ett försök att skapa vad som brukar kallas ”ett kulturellt möte" mellan HK och Skandinavien. Danska kulturinstitutet (typ?) är med och sponsrar på ett hörn. När jag hittat adressen funderade jag på om jag kommit rätt. Jag befann mig i ett enormt köpcentrum, det skulle vara ett "exhibition centre" men det var ett köpcentrum. I HK mister man aldrig en chans att klämma in ett köpcentrum. Märkligt också att man kan åka tunnelbana i fyrtio minuter och när man kliver av befinner man sig inte långt ute i förorten utan tycker sig fortfarande vara mitt i stan. Jag frågade och tydligen var det rätt. Eftersom det låg så långt bort var jag ute i god tid - för god tid eftersom jag hittade rätt direkt. Jag väntade på att det skulle börja, drack kaffe på Starbucks och läste amerikanska Vogue som man kunde låna där. Festivalen var ganska dyr och ingen av mina kompisar ville följa med så jag var alldeles ensam.

Först skulle tre HK-baserade artister spela och sen Tape från Sverige och Efterklang från Danmark. När det väl satte igång, i en hörsal inte olik dom som finns på Uppsalas konserthus, hade jag suttit länge på Starbucks. Först spelade två män, en tjock och en smal. Den smale skruvade fram ett mycket subtilt muller ur sina båda datorer samtidigt som den tjocke spelade dom allra sorgligaste tonerna han kunde hitta på en kontrabas. Det var väldigt bra! Sen uppträdde en trumslagare, fantastiskt. En synnerligen etnocentrisk beskrivning av hur han trummade skulle kunna vara att det lät som om en hundrafemtiårig kung fu-mästare gjorde enmanscovers på Ricardo Villalobos Fabric-skiva. Sen innan Tape gick på scenen var det nåt värdelöst proggrockband som jag inte orkade vara kvar för att se, jag gick omkring i köpcentret en kvart istället. Det lät typ som det där hemska bandet Tool eller annan värdelös musik av folk som har konstnärliga ambitioner och är jätteduktiga musiker men tyvärr råkar vara korkade i huvet.

Tape såg så svenska ut när dom satt på scenen, vilket förstås berodde på att dom är det. Svenska indieskägg, finns det nåt bättre. De spelade och det var hemskt vackert. Jag blev väldigt berörd både av Tapes och Efterklangs konserter. Förut skrev jag här på bloggen att jag inte riktigt ”förstår” eller ”har” HK. Den berömde amerikanske journalisten Greil Marcus säger i en intervju i nåt gammalt nummer av tidningen Pop, som jag förvarar nedpackat i en kartong i mina föräldrars förråd i Mora, att vita medelklassmänniskor (som han själv) egentligen aldrig kan ”förstå” Hip Hop ”på riktigt”. Jag är inte alls säker på att jag håller med om detta, men uppenbarligen kommer jag fortfarande att tänka på det citatet fastän det var så många år sedan jag läste artikeln. Hursomhelst så är Tape och Efterklang musik som jag enligt detta resonemang verkligen förstår. Jag kan över huvud taget inte tänka mig någon musik som jag skulle förstå bättre, det känns som att (framförallt) Tape är jag. Därför tycker jag också att det kan vara jobbigt att lyssna på dom hemma, jag är ju för det mesta ganska så trött på mig själv. Men när jag satt i den där hörsalen var det annorlunda. Det var mest kineser där (till min förvåning). Jag kom på mig själv med att känna mig stolt. Jag ville resa mig upp i stolen och ropa till kineserna att det här ni, det här är vad jag består av. Kineserna verkade tycka att musiken var fantastisk, det var en speciell stämning i rummet. Det kändes som att det de applåderade åt var den kultur jag själv är en del av, allt som jag använder för att definiera min person. Jag tänkte ”varsågod kineser, är inte detta jävligt bra så säg”. Jag kände mig så glad att vara en del av den mycket skandinaviska och mycket åttiotalistiska post-indiekultur som firades på scenen. Jag visste precis vad varje ton och varje underton i musiken betydde, och vad musikerna hade för kläder på sig och varför, och vad de ville åstadkomma med sina frisyrer. Såna saker betyder mycket för mig här och jag känner inget behov alls av att distansera mig ifrån det, jag omfamnar det med mina öppnaste armar.

Sen var det köpcentret utanför, alla varorna, glänsande golv, rulltrapporna. Tunnelbanan där en högtalarröst talar om att det är förbjudet att äta eller dricka på tågen. Kontrollen, produktionen. Jag tänkte på vägen hem, när jag satt på tunnelbanan, att jag bara vill ha sånt som inte fungerar på marknaden, att jag ska dedikera mitt liv till allt som inte fungerar på marknaden. Att det är sjukt hur mycket som cirkulerar runt de båda begreppen ”framgång” och ”marknad” och att det inte måste vara så.

Kinesiska staten – Osäljbar skandinavisk postindie: 0 – 1