gästskribent: andres lokko publicerar min hemresa som fredagskrönika i svd

LONDON. När man kommer med flygplan till Storbritannien – ett en gång i tiden berömt örike väster om den Europeiska kontinenten – måste man, som många av er vet, ta av sig skorna så att de kan röntgas. Därför har Storbritannien, till skillnad från världens övriga nationer, inte några stora problem med bomber i skor. Det känns tryggt att vara här på Heathrow – en en gång i tiden modern flygplats strax utanför Storbritanniens huvudstad London – och jag måste inte vara orolig för att mina medmänniskor har granater i klackarna, en oro som jag upplevde starkt när jag tidigare idag var på flygplatsen i HK. Ändå råder en otrevlig stämning här på Heathrow, långt ifrån den ljusa entusiasm som brukar råda på flygplatser. Det är så lågt i tak och det är så trångt. Jag ska vara här och vänta i nästan fem timmar. Det finns inga vagnar att ha packningen på så jag måste släpa runt den hela tiden. Ibland säger en storebrorsröst i högtalarna att man absolut måste hålla koll på sitt bagage at all times och att man absolut inte får acceptera en förfrågan om att vakta bagage åt någon främling. Detta gör förvisso att Heathrow, till skillnad från andra flygplatser där folk vaktar varandras bagage hejvilt, sällan sprängs i luften.

Att åka med New Zeeland Airlines, som jag ägnat mig åt de senaste tolv timmarna, var inte en lika ljuvlig upplevelse som att flyga i tolv timmar med Cathay Pacific, men det var ändå lugnt. Jag tittade på sex filmer (dock fanns inga sexfilmer, nej förlåt för ordvitsen). Personalen pratade som dom pratar i Flight of the Conchords – min främsta källa till kunskap om Nya Zeeland – vilket förstås var naturligt. Taxichaffisen som skjutsade mig till flyget tidigt i morse (när det ännu var söndagkväll i Europa) pratade politik och sa ”jag älskar dig” på svenska och påstod sig även älska (utöver mig alltså) HK trots att han, som han sa, blott var en fattig taxichaffis. Tanken på att jag just var i färd med att lämna stan gav mig ett kortvarigt sting i hjärtat. Det ljusnade långsamt under färden till flygplatsen men det var så dimmigt så jag fick ändå inte riktigt tillfälle att ta mig en sista titt. Jag sov mina två sista nätter i stan på Swire Hall, sedan familjen lämnat stan, och att lämna det stället skänkte mig i alla fall en uppriktig glädje. Jag hade fått en ny roomie när jag kom tillbaka från hotellet där jag sovit när familjen var i stan. Vi hann aldrig riktigt lära känna varandra.

På de flygplatser jag besökt denna höst, några stycken i Asien, har det funnits gratis trådlöst internet. Det finns det inte på Heathrow, och jag tänker inte betala. Därför kommer detta inlägg, om det klarar den stränga självcensur jag vissa dagar (de dagar jag inte tycker om mig själv) ägnar mig åt, att publiceras på svensk mark. Men en sak som är bra med ”Great” Britain: Jag har druckit en pint Carling på en pub. I högtalarna spelades – vilket var självklart i sammanhanget – Oasis låt Don’t Look Back In Anger. Detta är, vad jag förstår, en kandidat till att bli Storbritanniens nya nationalsång, vilket i dagsläget dock, meddelar Gordon Brown och Queen Elizabeth II i en gemensam kommuniké, är valfri ballad av Robbie Williams.

(Samnt något om Honest Jon’s på Portobello Road samt en snutt om Dubstep för att visa att man hänger med).

familjen ar har

sa jag hanger med dom istallet for att blogga. God Jul! Snart kommer jag till Sverige, och stannar i fyra dagar.

sista helgen som utbytesstudent

Imorgon kommer mina föräldrar hit, och sen kommer mina systrar på måndag. Det här var alltså min termin i HK, är den redan slut? Jag ska ge mig på något sammanfattande en annan gång, när jag känner för det. Nyss kom jag hem från baren Oyster, mitt (och resten av HKU:s utbytesstudenters) stamställe alldeles bakom Lan Kwai Fong. Innan åt jag middag på en av thairestuarangerna som ligger där alldeles i närheten. Samt drack en öl på 7-11 mellan LKF och Oyster. Klassiskt. Plötsligt ville jag gå hem fast klockan bara var ett, så jag gick hem till fots och – för att parafrasera Harry Martinson i Nässlorna Blomma – ”tänkte”.

I fredags var jag på en fest i industriområdet i Chai Wan, en halvtimmes taxiresa på motorväg från Central. Det var nån fransk modetidning som hade fest och min Paris-hipster-vän Laure styrde lista med gratis bar. Det kändes som att det var en fest i min rätta miljö, jag tycker att dom väldigt designade klubbarna i Central är mycket tråkigare än en industrilokal på sjätte våningen i ett jättelikt och nästan helt öde hus. Man såg ljusen blinka genom fönstren från gatan, lila och vita. I början var det jättebra musik, en DJ som (vilket jag efter lite forskningsarbete vet) heter Wendy Wenn spelade, hon är från HK. Jag tänkte, åh vilken bra musik det är och fick alla mina fördomar på skam när jag tittade upp mot DJ-båset och såg en kinestjej som såg ut att vara typ arton år, vilket förstås kändes bra. Hursomhelst, sen spelade dom som är bossar på det franska skivbolaget Kitsuné. Alltså döda mig vad värdelöst det var! I januari 2004 släpptes den första Kitsuné-samlingen, och jag lyssnade en del på den då. Dom spelar ju fortfarande exakt samma musik! Dom spelade, seriöst, ”We Are Your Friends”, den poppiga dansmusikens motsvarighet till Smokies ”Living next door to Alice”. Hur gammal är den låten nu? Fyra år iallafall? Antagligen har dessa människor spelat denna låt precis varje gång de spelat skivor sedan år tjugohundrafyra, och dom är väl typ professionella DJ:s? Tröttnar dom inte eller? Så fort Wendy Wenn slutade spela och dessa fånar gick på började alla hoppa och dansa som galningar. Jag gick ut i korridoren utanför och drack öl och kände mig alienerad som ett femtonårigt gothbarn på skoldisko i Boden. Och vad är grejen med att dom bara ska spela varje låt i typ en minut?! Man hinner ju inte lyssna. Det gjorde förvisso att dom bara spelade i två timmar, sen tog väl deras cd-bibliotek slut, dom hann lätt med fem låtar per tionde minut, ingen överdrift. Sen spelade Wendy Wenn igen och jag blev glad. Det var typ Marcel Dettmann-techno, inga kompromisser och inga metal-elgitarr-synthar. Sista timmen var kanske den bästa klubbtimmen den här hösten. Några spänniga tyskar tog till och med av sig tröjorna, så det var ju gött. Ölen tog slut och efter nån kvart kom dom in med en vagn till.

Innan, under dagen, hade vi varit och badat. Det har varit så fint väder och jag tänker att jag måste försöka sola mig så mycket jag kan i den ”sista” solen. Vattnet var ganska kallt men det var lugnt att doppa sig. Vi åkte bussen i skymningen, stranden var öde när vi kom fram. Bergen runtomkring stranden var alldeles mörka, men havet fortfarande ljust och vattenytan speglade skymningshimlen och lamporna. Vi sa till varandra, precis som ikväll, jaha det här var HK det.

2008-retrospektiv vol. 1 - det personliga houseåret

Varje år listar jag mina tio bästa låtar under året. Eller egentligen är det inte dom ”bästa” hur skulle jag kunna veta det, utan det är dom som varit mest signifikanta. Nu har jag gjort en lista på dom låtar som gjorde mitt 2008. Trots att jag knappt kunnat ladda ner något alls här i Asien, där jag spenderat fyra av årets månader, uppskattar jag att jag laddat ner åtminstone sjuhundra låtar släppta i år – det är ju nästan två nya om dagen. Vissa har förstås stuckit ut mer än andra. Det beror på lite olika faktorer: Att jag har ett fint minne till en låt, att jag dansat till den eller att jag spelat den mycket, att jag av någon anledning lyssnat extra på en viss låt, och att jag när jag tänker tillbaka på mitt 2008 kommer att tänka lite extra på dessa låtar. Jag har gjort min årsbästalista varje år under hela tjugohundratalet, och den jag nu gjort är utan tvekan den mest homogena listan hittills. Flera av låtarna som kvalade in på topp tio är väldigt lika, och ingen är väldigt olik någon av de andra. Detta är också sant om den lista med ett hundratal låtar som jag utgick ifrån och som jag har ägnat senaste veckan åt att skala av. Man kan fråga sig vad denna avsmalning av min musiksmak beror på. Min lista för år 2005, till exempel, innehöll både hiphop, pop och dansmusik. Nu är det bara någon form av postminimal tech house. Därför, som sagt, menar jag absolut inte att dessa låtar var dom ”bästa” låtarna som släpptes 2008, men däremot var dom mina. Jag har gjort listan i imbördes ordning eftersom det kändes roligt. Det finns inte en enda kvinnlig artist på listan, vilket eventuellt säger något om min världsbild som jag borde ta mig en funderare på.

10. Nick Curly – Kalimba [Murmur]
Eftersom ny musik inte var lika viktig för mig under hösten som i vanliga fall (vilket har praktiska orsaker – att göra en dygd av nödvändigheten eller vad det heter) är årsbästalistan väldigt framtung, på så vis att det nästan bara är låtar släppta under första halvåret som är med. Den här släpptes alldeles nyss. Jag har haft den på datorn i nån månad. Jag har lyssnat på den flera gånger varje dag sen dess. Åh den är så perfekt. Så fina percussions, så lågmält sväng, en snare som låter helt perfekt, basgången och en liten melodi spelad på just en kalimba. Jag kommer alltid att tänka på HK:s skyskrapor i eftermiddagssol när jag hör den här.

9. Two Em – Manjala [Dekadent]
Det finns personer vars smak jag representerar som inte gillar den här låten, vilket jag på ett sätt kan förstå. Men alltså dansmusik handlar väl om fest? Inget var festligare under mitt 2008 än den här. Den är så puckad, den låter som något att dreglande slå huvudet i väggen till tjugofem gånger bara för att man tycker det är skoj. Samtidigt är den ganska avancerad i hur den är producerad, med flera olika lager som samspelar och bryter av mot varandra om vartannat. Det är en låt till vilken man bör ha glitter i ansiktet och skrika ”Det kallas TECHNO, har jag hört!!” över dansgolvet.

8. Radio Slave – K-Maze [Rekids]
2008 var året då Radio Slave tillslut tog ett steg bort från det sound han har förfinat på släpp efter släpp de senaste två åren, inte minst på den serie med remixer som han kallar Panorama Garage, och som jag älskat. Det var hypnotiskt och montont. Låten K-Maze, vilken möjligen kan avfärdas som en mindre viktig produktion, representerar ändå slutpunkten på denna resa – målet. En studie i hur monoton och skenbart enkel en låt kan bli och ändå vara så fantastiskt fascinerande.

7. Unknown – Slowhouse Three A1 [Slowhouse]
Deep house for the minimal kids, eller hur det nu var någon uttryckte det. Spela roll då. Det sägs att det är Agnés som gjort den här, vilket väl låter rimligt? Den har smygit sig på, som deephouse väl bör. När jag var i Japan var jag på en liten klubb där den här spelades, vilket är ett fint minne från tjugohundraåtta.

6. Matthew Styles – We Said Nothing [Diamonds & Pearls]
Det roligaste jag vet är att vara på Panorama Bar, och We Said nothing låter exakt som det är där. Hejsansvejsan, dans.

5. Tolga Fidan – All Pleasure Is Relief [Vakant]
Denna låt var en av de första jag lyssnade på i den långa rad av skivor som släpptes detta år som byggde på lite tribal-percussion, upphackade röster och ett puttrigt sväng. Jag tycker fortfarande att det även är den bästa. Den är en floater, och flyter på i nästan elva minuter utan att det händer särskilt mycket förutom att nyanserna i percussion-lagren långsamt växlar. Sen kommer det lite vokaler på slutet, men de har inte så stor betydelse. Och så en aukustisk gitarr som är så stillsam och vacker som dansmusik kan bli. En låt som förhåller sig till house så som jazz förhåller sig till blues, eller nåt. Lite överdriven formulering kanske.

4. Lee Jones – Aria (Tiger Stripes remix) [Aus]
” The track is delicate but still forceful with a slight, loping funk that suits its romantic nature perfectly, and is decorated with emotional flourishes that make the heart swell and the spine tingle. I’d play it at a moment in the night when everyone is drenched in sweat but somehow calm and the dancefloor is half empty, but for anyone there it would be the moment that they go home and remember the evening by.” Det håller jag med Jacob Wright om fullständigt.

3. Solomun – Deadman [Four:Twenty]
Den här är, som det brukar heta, fet . Vilket i undantagsfall räcker väldigt långt!

2. Guillaume & the Coutu Dumonts – They Only Come Out At Night [Musique Risquée]
Många av låtarna här på listan förenas av att dom innehåller fantastiska snares. Men det här var årets bästa! Likaså bjuder denna låt på årets vackraste lilla melodi, vilken konstrasterar helt perfekt mot en fin ackordföljd som loopas om och om igen. Min dröm hade varit att vara på en utomhusfest på sommaren, typ på Schwedenparty-ön, och precis när solen tittade fram bakom klipporna skulle den här låten spelas, det hade varit det ultimata dansgolvsögonblicket. Den är så himla vacker.

1. Damian Schwartz – 1568 Drexel AV [Mùpa]
Jag tycker det är ganska svårt att skriva något vettigt om dom här låtarna, jag tycker för mycket om dom och dom känns väldigt personliga, men ändå vill jag motivera mina val lite för att förklara mig. Den här låten är lätt den jag spelat flest gånger tjugohundraåtta. Jag tröttnar aldrig på den! I vanliga fall tröttnar jag på låtar jag tycker om efter kanske en månad. Den är ganska generisk på ett vis, kanske är det därför jag inte tröttnar, den har ingen särskild feature som man tycker är fantastisk och sedan inte står ut med. Ändå är den så sjukt effektiv. Jag kommer inte på något bättre att säga än så.


Hedersomnämnande:
Usher – Love In This Club [LaFace]
Det här är lätt den låt som tillhör någon annan genre än techno/house som jag tyckt bäst om detta år

Album:
Dom enda album jag lyssnat på i någon utsträckning, och som väl alla varit bra, är:
Move D & Benjamin Brunn – Songs from the Beehive [Smallville]
Håkan Hellström – För sent för Edelweiss [Dolores]
Bruno Pronsato – Why Can’t We Be Like Us [Hello? Repeat]
Minilogue – Animals [Cocoon]
Luke Solomon – The Difference Engine [Rekids]

bekänna färg

Om någon har läst mer än fyra inlägg på denna blogg vet ni att jag inte tycker om Moderaterna. Detta beror i grunden på två symbolfrågor som jag har tänkt skriva om ganska länge.

1. Den första har att göra med Jon Olssons, enligt rykten, kamouflagefärgade Lamborghini. Jag och skidstjärnan Olsson växte upp på samma gata. Han är jätteduktig på att åka skidor och verkar vara driven när det gäller affärer och har därför tjänat massor av pengar. Tillslut blev han så rik att han inte länge hade råd att betala skatt varför han flyttade till Monaco. Han ville hellre ha en Lamborghini än att betala tillbaka lite av, exempelvis, de skattepengar som gjorde att han kunde ägna sin gymnasietid åt att åka slalom istället för att räkna matte. Eftersom jag känner Jon (dock ej personligen) är det omöjligt för mig att skriva om hans Lamborghini utan att framstå, och känna mig, som en avundsjuk idiot. Jag bör istället unna Jon hans skattefria tillvaro och hans bil – eftersom Jon har åstadkommit något och blivit framgångsrik. Vad är det som har gjort att det allmänna medvetandet i Sverige betraktar bidragsfuskande sjukpensionärer som samhällets fiende men skidstjärnan Jon Olsson som en folkhjälte, som man dessutom är en bitter jävel om man kritiserar? Jag tycker att denna vändning i det allmänna medvetandet, där fokus flyttats från skattesmitaren till bidragsfuskaren, är en symbol för något större. Jag tycker vidare att det är något mycket oanständigt, cyniskt och förfärligt.


2. Den andra frågan har att göra med medelklassens städvanor. Detta är en mer komplicerad fråga än den om den glasklara cynismen i att Jon Olsson inte vill betala skatt, men inte desto mindre symbolisk för det. När jag var liten sa min mamma att jag skulle städa mitt rum själv. Detta var en självklar del av min uppfostran och jag tycker förstås att hon gjorde rätt. Jag anser, och det är väl allmänt vedertaget förresten, att man kan läsa historien om Europa sedan upplysningen och framåt – historien om det vi kallar det moderna – som en historia om hur människor började städa sina rum själva. Jag har stor tilltro till detta moderna projekt. I det feodala Europa kunde böndernas hela liv beskrivas i en metafor av att de ägnade sig åt att städa någon annans rum. Detta var hela tillvaron. Vid sekelskiftet städade dessa människor sina egna rum och dessutom andras, där de arbetade som tjänstefolk. Vid millennieskiftet var det bara ett ytterst litet fåtal i Sverige som inte städade sina rum själva. Jag kan inte se detta som något annat än en utveckling mot ett allt mer anständigt samhälle. En utveckling mot ett samhälle av likar, som manifesterat sig i mitt eget liv exempelvis genom att jag kunnat läsa på universitetet men inte min farfar, trots att han varit en sann begåvning. Det är också omöjligt för mig att se skattesubventionering av ”hushållsnära tjänster” – dvs. ett slags bidrag till medelklassen som ger billigare städhjälp, finansierat även av människor som inte har råd med städhjälp oavsett denna skatterabatt – som ett steg tillbaka mot det samhälle som gjorde att farfar inte fick läsa på universitetet.

Utifrån dessa mycket enkla symbolfrågor tycker jag vidare att det är ganska lätt att bestämma hur jag ska rösta. Mycket i realpolitiska frågor är komplicerat. Dock anser jag att man kan välja vilket perspektiv man har – om man vill identifiera sig med sjukpensionären eller skidstjärnan, bonden eller den feodala slottsherren. Och att man, om man nu hellre vill vara skidstjärna än sjukpensionär, åtminstone borde erkänna det och inte påstå sig verka för den omöjliga utopin om ”allas bästa”.

den finaste mening skriven av philip roth som jag har läst

"How long could he watch the tides flood in and flow out without his remembering, as anyone might in a sea-gazing reverie, that life had been given to him, as to all, randomly, fortiously, and but once, and for no known or knowable reason?"

Den litterära klyschan om att stå på en strand, tänka på livets lotteri och känna gemenskap med alla människor - det är en klyscha jag tycker mycket om. Samt rytmen i denna mening! En rytm som jag tror är speciell just för det engelska språket.

om att ha en tenta på hku

Idag hade jag min första tenta här i Kina. När jag tänker på saken: Att ha en tenta i Kina – vad exotiskt det låter. Tentan var jättelätt, vilket kändes skönt. Nu har jag två tentor till att klara av, en på fredag och en nästa vecka, och sen är mina akademiska äventyr i Asien över. Det kanske är dags för en sammanfattning?

Det var ganska svårt att plugga till den här tentan. Jag är så van nu vid att ha tentor som dels är typ hundra gånger mer omfattande än den här var och dels är helt annorlunda uppbyggda eftersom vi alltid får ha med oss alla böcker och alla anteckningar till tentan. Nu kändes det som att plugga till ett prov i samhällskunskap på gymnasiet, och plötsligt kom jag ihåg hur det kändes; något jag tydligen glömt bort. Jag hade tenta, eller prov kanske är ett bättre ord, i kursen Introduction to Sociology, vilken är en kurs jag ångrar att jag tog för den har varit kass. Den har från första början känts som en kurs för barn. Ändå har den krävt en massa arbete eftersom vi varannan vecka tvingats sammanfatta artiklar vi läst på en A4-sida. Sammanfatta artiklar liksom, hallå jag är inte tretton år! Jag avskyr den typen av arbetsuppgifter, dom ger ju ingenting, det enda dom går ut på är att visa upp för någon annan att man läst en artikel. Det är den akademiska världens motsvarighet till att flytta en jordhög från en plats till en annan med hjälp av spade och skottkärra. Att läsa denna kurs har även påminnt mig om en annan sak med gymnasiet – den förfärliga kombinationen av understimulans och stress. Understimulans eftersom det man gör håller så låg intellektuell nivå, men ändå stress eftersom man trots allt måste lägga ett visst antal timmar på flytta den där akademiska jodhögen, hur dum uppgiften än är, och att man, eftersom man läser flera kurser parallellt, måste flytta massor av jordhögar samtidigt. Detta gör också att jag inte har någon lust at göra särskilt bra ifrån mig – vem finner någon mening i att anstränga sig för att flytta en jordhög på ett snitsigt sätt liksom? Usch vad hemskt det var att gå på gymnasiet nu när jag tänker på det, för att inte tala om högstadiet! Jag står helt klart på dom suddkastande, mobilpratande högstadieelevernas sida, eller jag tycker åtminstone att dom reagerar på ett sunt vis på sin omgivning. I helgen satt jag och försökte lära mig de Power Point-presentationer som använts på kursen, och som vi kunnat ladda ner från det så kallade nätet, utantill. Utantill liksom, gud.

Min kurs i Gender and Society har också varit på detta vis som beskrivits ovan (jag har tenta i den kursen på fredag), men dom andra kurserna har varit bra. I filosofikurserna har vi bara skrivit uppsatser och inte haft några prov, vilket jag tycker känns mera värdigt. Foucault-kursen har verkligen varit bra, jag tycker verkligen att den har hjälpt mig att förstå saker om världen och mitt eget liv som jag inte insett innan, och det känns dessutom som att mina kunskaper om Foucault har gett mig många moraliska insikter och faktiskt även fått mig att omvärdera vissa saker, eller åtminstone gett mig (uppelver jag åtminstone själv) vatten på min kvarn i vissa frågor som jag funderar mycket på, exempelvis värdet av att försöka ebjuda alternativ till allt vi tar för givet, särkskilt i moraliska frågor.

Vi hade dagens prov i en sporthall som hör till universtitet. Jag ställde klockan på åtta, vilket var länge sen, jag brukar nämligen kunna sova precis hur länge jag vill på dagarna i vanlliga fall. Sporthallen var omgjord till tentasal, mängder av bord var utställda. Jag tror vi är ungefär fyrahundra personer som tagit kursen (i en av filiosofikurserna är vi femton!) och jag skulle sitta på plats nummer trehundrasju hade dom bestämt. Jag hade lite huvudvärk. Vi skulle svara på två frågor, men det fanns tio stycken att välja på! Jag skrev i en timme om hur marxismen respektive Max Weber betraktar förhållandet mellan kultur och samhälle, och i en timme om begreppet alienation i förhållande till två artiklar som ingått i kursen. När jag ville gå på toa var jag tvungen att vinka till en vakt som sedan följde med mig, jag trodde halvt på allvar att han skulle följa med ända in på toaletten, men han nöjde sig med att stå och vänta precis utanför det bås där jag kissade. Sen följde han mig hela vägen tillbaka till min plats igen. Jag gick ifrån tentan när det var en kvart kvar av skrivtiden, för jag tänkte at jag skulle hinna före den kö som skulle komma att bildas när fyrahundra personer skulle gå ut genom samma dörr. Lätt och glad i kroppen lämnade jag lokalen.

straight outta bästkusten: dj futte!

Jag har en vän som heter Fabian, han bor i Göteborg. Fabian gillar, förutom att vandra runt i skogen och lukta på blommor, housemusik. Ibland säger jag till Fabian att han gillar house för mycket, och att det inverkar negativt på hans kärlek till techno, men det är mest för att retas. Ett av mina bästa ögonblick detta år var när Fabian och jag spelade Lucianos kvartslånga edit av St Germains Rose Rouge, sent på natten på en svartklubb i Göteborgs hamn. Vi har haft många fina musikögonblick tillsammans, Fabian och jag. Han är dessutom en av dom bästa vänner jag har här i livet. Därför är det förstås naturligt att Fabian är den första gästmixaren här på going like you-bloggen! När bloggen blivit berömd ska jag starta min egen podcast som kommer att ha tusentals lyssnare och vara för 10-talet vad Beats in Space var för 00-talet.

Jag tycker att Fabians mix är jättebra, bättre än den jag själv postade för inte alls längesen, vilket jag dock (inför mig själv) tänker skylla helt och fullt på att Fabian har bättre tillgång till musik än jag, eftersom han inte bor i en diktatur! Det är små gester utan att vara allt för dubbigt, fina nyanser och trots att det är ganska minimalt och inte alls någon prime time-musik faktiskt även ganska ”roligt” och vädligt dansant, utan att vara speciellt hittigt.

Låtlistan:
STL - All We Need [Something]
Lowtec - Untitled A1 [Workshop]
Drei Farben House - In A Silent Turn (Liefko & Afrilounge Remix) [Polished Audio]
Peace Division - Gotta Have You (Rozzo Mix) [Tsuba]
Sascha Dive - Black Panther (Samuel Davis Raw Dub) [Deep Vibes]
Lerosa - Much Later [Uzuri]
Tony Lionni - Shuffle [Versatile]
Tiger Stripes - Voyage (Solomun Dub) [Nite Grooves]
Martin Zadak - Zahara [White]
Chez Damier - Can You Feel It (New York Dub) [KMS]
Goldwill - Book Duty [Musik Gewinnt Freunde]

Ladda ner mixen här

som almqvist hade sagt det

Godheten, människa, din okända ängel, vilken
ensam församlar, där allt förskingrar; vilken
ensam bygger, där allt förstör. Akta dig! var rädd
— var rädd — var ganska rädd om din sista, din
enda vän —
(Ack, och ändå —
Varför är den goda dum —
Varföre är den kloka ond —
Varföre är allt en trasa — )

stopp personligt

Igår ordnade mina kompisar Anders och Petra ett event kallat Little Saturday på den "skandinaviska" restaurangen FINDS (Finland, Iceland, Norway, Denmark, Sweden, that is!) för att föra den trevliga traditionen lill-lördag till HK. Det gjorde dom bra! Det var billigt i baren och trevligt på alla vis, trots att jag inte vann något i lotteriet dom hade. På FINDS serverar dom "Scapas" (Scandinavian Tapas, that is!) vilket är typ lax och köttbullar. Den lokala DN PåStan - Time Out - skrev nyligen lyriskt om den enormt exotiska rätten blåbärspaj. En norsk kille sa till mig att lill-lördag egentligen var något typiskt norskt, inte svenskt, och att det heter lille-lörda'. Men det var inte det jag skulle skriva om.

I samband med little saturday fick jag tillfälle att prata lite med några av dom svenskar som jobbar här i HK och som är i yngre medelåldern. Det är förstås naturligt att den svenska communityn i stan håller ihop litegrann. Det finns något som kallas Young Professionals HK som ordnar olika evenemang, typ after work-öl, men något sådant har jag aldrig besökt. Svenskar i HK jobbar företrädesvis på bank antar jag. En egenskap jag verkligen skulle vilja ha är förmågan att vara lättsam och trevlig i mingelsituationer. Även om jag blir bättre och bättre tycker jag fortfarande att mingel är förfärligt jobbigt och svårt. Man vet aldrig hur länge det är tänkt att man ska prata med varje person. Jag är rädd för att prata på för länge och göra den andra besvärad. Ännu värre är den motsatta situationen, nån jävel som aldrig slutar prata och jag måste hitta ett lättsamt och naturligt sätt att ta mig ur situationen. Det var dock inte heller mina mingelissues jag hade tänkt skriva om nu.

När jag pratade med HK:s svenska "young professionals" fick jag bland annat lära mig att hela jordens befolkning skulle få plats på Gotland utan problem, att försvaret räknar med att varje person tar upp 0,75 m2 av ett skyddsrum och att vi därför inte måste oroa oss för överbefolkning, klimatförändringar och utfiskade hav. ("Det är bara att googla Gotlands yta, det är sant det här alltså"). Alla kan ju vara på Gotland! Okaaaj. Alla pratade om sina respektive företag som "vi" (även om dom jobbade på typ en multinationell bank) och använde engelska termer när dom talade ekonomi. ("Det är en helt annan spirit här i Asien, jag menar, Sverige går ju in i recession nu va, men här är det ju fortfarande growth på elva procent va, framtiden finns här va"). Det talades mycket om börsen. Alla prisade sina liv här i HK; hur soft dom hade det, vilket utbud det finns och hur trevligt det är med hushållerska. Okaaj. Alla frågade också vad jag pluggade, jag sa juridik ibland och filosofi ibland. Dom gånger jag sa filosofi fick jag en skeptisk, granskande blick till svar. Men dom var trevliga, givetvis fantastiskt trevliga och lättsamma människor. Och så frågade dom hur jag tänkte mig min karriär, om jag funderat på att ta mig in i "näringslivet" här i HK och se lite av det som dom alltid, av outgrundlig anledning, refererade till som "verkligheten". Jag raljerar antagligen när jag skriver om det här. Men alltså det finns något med den där typen av samtal som får mig att vilja skaffa en pistol och skjuta mig själv i huvudet.

När jag var yngre var jag aldrig rädd för det som kallas att "gå in i cirkeln och vandra" - jag tyckte att det verkade roligt. Men ju äldre jag blir, eller kanske snarare ju närmare min examen jag kommer, desto mer börjar jag oroa mig för det. Jag är rädd för att bli en människa som diskuterar vad som försiggår på börsen. Kom kom atombomb, om vi nångång, nånsin, blir som dom - nynnade jag när jag var sjutton år.

Jag blir nervös när jag tänker på ordet "karriär". Det beror antagligen på att jag vill ha en karriär men inte vill vilja ha det. Min idol Nina Björk, som jag ofta refererar till här på bloggen, skrev en sak om det här som jag (som vanligt) håller med om: Att man får bli vad man vill men att man måste vara duktig. Detta skrev hon i samband med någon skolpolitisk fråga. Man får göra precis det man vill i livet, under förutsättning att man gör exakt det som Jan Björklund upplever som duktigt och som man även kan mäta. Jag har alltid, i hela mitt liv, varit duktig på just det som Jan Björklund anser att man ska vara duktig på: läsa, skriva, räkna, kunna saker om historia. Det har även Nina Björk varit, antar jag, och kanske är det därför Nina Björk och jag båda tycker förfärligt illa om Janne och allt det han vill genomföra. Det är en ambivalens. Jag får även en kick av att vara duktig. Några av mitt livs lyckligaste ögonblick har varit när jag fått tillbaka en väldigt bra tenta. Detta är givetvis en alldeles förfärlig egenskap jag har, men det är sant. Det är en lycka, väldigt kort, som liknar den som jag föreställer mig att en casinospelare känner precis efter en stor vinst. Snabb, extremt tydlig bekräftelse som egentligen är alldeles tom.

När jag skriver att man "måste" vara duktig skriver jag egentligen om hur jag ser på mitt eget liv. Om jag inte kände mig tvungen att vara duktig skulle jag antagligen ha mindre svårt för att Jan Björklund tycker så. Min innersta rädsla är att inte vara duktig på något särskilt, något som givetvis också är en av mina allra mest osympatiska egenskaper. Är det därför jag automatiskt sparkar bakut när någon vill prata med mig om min framtida "karriär", att det trampar på en väldigt öm tå i min egen självbild? Att jag ser karriärsugna människor och hatar dom litegrann eftersom dom representerar en sida hos mig själv som jag inte vill kännas vid? Så tror jag att det är. Samt att jag genom att intala mig själv att jag inte är intresserad av en "karriär" (och hålla på och snacka om det hela tiden) bearbetar tanken på att jag eventuellt skulle kunna misslyckas med någonting jag satsade på att genomföra. Att leva hela sitt liv efter devisen: surt sa eventuellt räven om rönnbären, det beror som på om jag lyckas få tag på några rönnbär eller ej framöver. I somras hade jag ett väldigt eftertraktat sommarjobb. Efter att jag fått det kändes det väldigt lätt att säga, och att erkänna inför mig själv, att jag var jätteglad för det och att jag kände mig lite stolt. Innan jag fått det skulle jag aldrig våga erkänna något sådant, för om jag gjort det hade jag även kunnat misslyckas.

Allt det här tänkte jag på när jag träffade unga medelålders människor i karriären som verkade betrakta mig som någon form av jämlike. Jag är verkligen helt ointresserad av att ha en fin lägenhet i HK och typ en bil, jag är bara ute efter bekräftelsen det innebär att anses duktig! Om vi nångång, nånsin, blir som dom . . .

music! (paus) music! (paus) music!

House är en musikstil som är bra. Jag har gjort en mix med house, med hjälp av min dator. Eller är det kanske techno, bara att nästan all techno år 2008 i själva verket låter som house? House är ofta svängigt och ibland är house djupt. Min mix är både svängig och djup. En annan bra sak med musikstilen house är att den nästan aldrig handlar om något annat än just house, det vill säga sig själv. Eller om house som är deep. Detta tydliggörs av att många låtar och/eller artister som medverkar i mixen har en vitsig referens till house i titeln. Ofta pratar man om house som en känsla som inte gör sig så bra att beskriva i ord. Man kan säga att house tar upp känslor som hänger ihop med entusiasm och glädje – en frihetskänsla – men det har också att göra med saker som gemenskap, innerlighet och skönhet. Det finns många slagord om house, till exempel ”home is where the house is”. Kanske är det därför jag kan sitta i HK och sätta ihop en mix som man kanske kan klandra för att vara allt för trendig. Ett studentrum i HK och dansgolven i Berlin, vi har samma hem.

Det finns några ställen där det inte är jättetight, det här programmet jag använder är inte så bra att göra finjusteringar med. Det är också svårt att EQ:a på ett vettigt sätt. Annars är jag ganska nöjd med hur mixen börjar med några låtar som mest är bas och trumma, för att sedan bli djup och seriös på mitten, fortfarande med rätt mycket percussion dock, och sen efter en viss punkt bara blir mer och mer puckad, för att slutligen landa (även om landningsbanan av utrymmesskäl är kort). En dynamisk klubbkväll i kortformat!

Det här är låtlistan:

Dubshape – Different elevation (Glimpse mix) [Supernature Digital]
Dubshape – Pieces (Sebastian Roya rmx) [Supernature Digital]
Jens Bond – Superficial [Highgrade]
David K – Three arches (Deep) [Tsuba]
Damìan Schwartz – In the Mood [Net 28]
+ Ecstasy Club – Jesus Loves the P.S.I. [Hardware]
La Peña – Beep Kustin [La Peña]
The Mountain People – 003.A [Mountain People]
Martinez – Momomowha [Moon Harbour]
+ Joris Voorn – Deep Side of the Moog [Cocoon]
Markus Fix – House in the House [Love Letters from Oslo]
Daso – Pars Tensa [Connaisseur]
Sebo K – Diva [Mobilee]
Unknown artist – Siboney [We Can Do It]
Mihalis Safras & Mark Broom – Crabsticks [Material]
Je Davu – I Zebra [Platzhirsch Shallplatten]
Koljhah – Morgen [Sushitech]
Richard Wolsdorf – Tia [Below]

Ladda ner den här

två detaljer ur min vardag

- Nu är det tentaperiod och det stora universitetsbiblioteket är öppet tjugofyra timmar om dygnet i tre veckor! När man kommer dit på förmiddagen är alla platser upptagna av pluggande kineser, eller snarare deras papper. Dom paxar platser med papper. Jag brukar vara hemma och plugga ganska mycket. Igår skrev jag tvåtusen engelska ord om hur Foucault använder begreppet ”liberty” i sin sena produktion och sen kände jag mig ganska nöjd med mig själv. Nu ska jag skriva om hur David Hume får problem med att förklara varför vi har en idé om en personlig identitet. Det är inte ett lika roligt ämne. Idag började personalen på biblioteket röja bland alla paxade platser. Om ingen varit på en plats på en halvtimme la dom dit en lapp som varnade om att papperen snart skulle flyttas, och efter ytterligare nån timme tog dom bort dom och la dom bakom disken, jag antar att det fanns stora högar med papper där. Många kineser sover också på sina platser, antagligen eftersom dom sprungit runt och skrikit i korridorerna på sina Halls hela natten och därför är trötta.


- Att bo i HK handlar mycket om att åka hiss. Jag är expert på att åka hiss nu, för det är lite av en konst; en konst som förfinats här i staden som har tvåtusen fler hus högre än femton våningar än den stad som har näst flest sådana i världen. Det är ganska skönt att jag bor på första våningen i huset (som iof ligger på femte våningen, på de fem första våningarna är det annat än Swire Hall) för då kan jag ta trappen upp och behöver inte ägna hela min vakna tid åt att vänta på hissen. Men i skolan måste jag åka ganska mycket. Det finns knappar i hissen som man använder för att stänga och öppna dörrarna, så måste man inte stå och vänta på att de ska stängas automatiskt. Det råder delade meningar om huruvida det finns såna knappar på hissarna i Sverige men jag har åtminstone aldrig sett dom användas. Den som står närmast knapparna har till uppgift att trycka, det är underförstått. Om det är fullt med folk i hissen får man försöka backa in och klämma in sig med ryggen före. Om det blir för många i hissen börjar den tjuta och den närmast utgången förväntas gå ut och ta nästa hiss. Ganska ofta är hissarna fulla.