bekänna färg

Om någon har läst mer än fyra inlägg på denna blogg vet ni att jag inte tycker om Moderaterna. Detta beror i grunden på två symbolfrågor som jag har tänkt skriva om ganska länge.

1. Den första har att göra med Jon Olssons, enligt rykten, kamouflagefärgade Lamborghini. Jag och skidstjärnan Olsson växte upp på samma gata. Han är jätteduktig på att åka skidor och verkar vara driven när det gäller affärer och har därför tjänat massor av pengar. Tillslut blev han så rik att han inte länge hade råd att betala skatt varför han flyttade till Monaco. Han ville hellre ha en Lamborghini än att betala tillbaka lite av, exempelvis, de skattepengar som gjorde att han kunde ägna sin gymnasietid åt att åka slalom istället för att räkna matte. Eftersom jag känner Jon (dock ej personligen) är det omöjligt för mig att skriva om hans Lamborghini utan att framstå, och känna mig, som en avundsjuk idiot. Jag bör istället unna Jon hans skattefria tillvaro och hans bil – eftersom Jon har åstadkommit något och blivit framgångsrik. Vad är det som har gjort att det allmänna medvetandet i Sverige betraktar bidragsfuskande sjukpensionärer som samhällets fiende men skidstjärnan Jon Olsson som en folkhjälte, som man dessutom är en bitter jävel om man kritiserar? Jag tycker att denna vändning i det allmänna medvetandet, där fokus flyttats från skattesmitaren till bidragsfuskaren, är en symbol för något större. Jag tycker vidare att det är något mycket oanständigt, cyniskt och förfärligt.


2. Den andra frågan har att göra med medelklassens städvanor. Detta är en mer komplicerad fråga än den om den glasklara cynismen i att Jon Olsson inte vill betala skatt, men inte desto mindre symbolisk för det. När jag var liten sa min mamma att jag skulle städa mitt rum själv. Detta var en självklar del av min uppfostran och jag tycker förstås att hon gjorde rätt. Jag anser, och det är väl allmänt vedertaget förresten, att man kan läsa historien om Europa sedan upplysningen och framåt – historien om det vi kallar det moderna – som en historia om hur människor började städa sina rum själva. Jag har stor tilltro till detta moderna projekt. I det feodala Europa kunde böndernas hela liv beskrivas i en metafor av att de ägnade sig åt att städa någon annans rum. Detta var hela tillvaron. Vid sekelskiftet städade dessa människor sina egna rum och dessutom andras, där de arbetade som tjänstefolk. Vid millennieskiftet var det bara ett ytterst litet fåtal i Sverige som inte städade sina rum själva. Jag kan inte se detta som något annat än en utveckling mot ett allt mer anständigt samhälle. En utveckling mot ett samhälle av likar, som manifesterat sig i mitt eget liv exempelvis genom att jag kunnat läsa på universitetet men inte min farfar, trots att han varit en sann begåvning. Det är också omöjligt för mig att se skattesubventionering av ”hushållsnära tjänster” – dvs. ett slags bidrag till medelklassen som ger billigare städhjälp, finansierat även av människor som inte har råd med städhjälp oavsett denna skatterabatt – som ett steg tillbaka mot det samhälle som gjorde att farfar inte fick läsa på universitetet.

Utifrån dessa mycket enkla symbolfrågor tycker jag vidare att det är ganska lätt att bestämma hur jag ska rösta. Mycket i realpolitiska frågor är komplicerat. Dock anser jag att man kan välja vilket perspektiv man har – om man vill identifiera sig med sjukpensionären eller skidstjärnan, bonden eller den feodala slottsherren. Och att man, om man nu hellre vill vara skidstjärna än sjukpensionär, åtminstone borde erkänna det och inte påstå sig verka för den omöjliga utopin om ”allas bästa”.