2008-retrospektiv vol. 1 - det personliga houseåret

Varje år listar jag mina tio bästa låtar under året. Eller egentligen är det inte dom ”bästa” hur skulle jag kunna veta det, utan det är dom som varit mest signifikanta. Nu har jag gjort en lista på dom låtar som gjorde mitt 2008. Trots att jag knappt kunnat ladda ner något alls här i Asien, där jag spenderat fyra av årets månader, uppskattar jag att jag laddat ner åtminstone sjuhundra låtar släppta i år – det är ju nästan två nya om dagen. Vissa har förstås stuckit ut mer än andra. Det beror på lite olika faktorer: Att jag har ett fint minne till en låt, att jag dansat till den eller att jag spelat den mycket, att jag av någon anledning lyssnat extra på en viss låt, och att jag när jag tänker tillbaka på mitt 2008 kommer att tänka lite extra på dessa låtar. Jag har gjort min årsbästalista varje år under hela tjugohundratalet, och den jag nu gjort är utan tvekan den mest homogena listan hittills. Flera av låtarna som kvalade in på topp tio är väldigt lika, och ingen är väldigt olik någon av de andra. Detta är också sant om den lista med ett hundratal låtar som jag utgick ifrån och som jag har ägnat senaste veckan åt att skala av. Man kan fråga sig vad denna avsmalning av min musiksmak beror på. Min lista för år 2005, till exempel, innehöll både hiphop, pop och dansmusik. Nu är det bara någon form av postminimal tech house. Därför, som sagt, menar jag absolut inte att dessa låtar var dom ”bästa” låtarna som släpptes 2008, men däremot var dom mina. Jag har gjort listan i imbördes ordning eftersom det kändes roligt. Det finns inte en enda kvinnlig artist på listan, vilket eventuellt säger något om min världsbild som jag borde ta mig en funderare på.

10. Nick Curly – Kalimba [Murmur]
Eftersom ny musik inte var lika viktig för mig under hösten som i vanliga fall (vilket har praktiska orsaker – att göra en dygd av nödvändigheten eller vad det heter) är årsbästalistan väldigt framtung, på så vis att det nästan bara är låtar släppta under första halvåret som är med. Den här släpptes alldeles nyss. Jag har haft den på datorn i nån månad. Jag har lyssnat på den flera gånger varje dag sen dess. Åh den är så perfekt. Så fina percussions, så lågmält sväng, en snare som låter helt perfekt, basgången och en liten melodi spelad på just en kalimba. Jag kommer alltid att tänka på HK:s skyskrapor i eftermiddagssol när jag hör den här.

9. Two Em – Manjala [Dekadent]
Det finns personer vars smak jag representerar som inte gillar den här låten, vilket jag på ett sätt kan förstå. Men alltså dansmusik handlar väl om fest? Inget var festligare under mitt 2008 än den här. Den är så puckad, den låter som något att dreglande slå huvudet i väggen till tjugofem gånger bara för att man tycker det är skoj. Samtidigt är den ganska avancerad i hur den är producerad, med flera olika lager som samspelar och bryter av mot varandra om vartannat. Det är en låt till vilken man bör ha glitter i ansiktet och skrika ”Det kallas TECHNO, har jag hört!!” över dansgolvet.

8. Radio Slave – K-Maze [Rekids]
2008 var året då Radio Slave tillslut tog ett steg bort från det sound han har förfinat på släpp efter släpp de senaste två åren, inte minst på den serie med remixer som han kallar Panorama Garage, och som jag älskat. Det var hypnotiskt och montont. Låten K-Maze, vilken möjligen kan avfärdas som en mindre viktig produktion, representerar ändå slutpunkten på denna resa – målet. En studie i hur monoton och skenbart enkel en låt kan bli och ändå vara så fantastiskt fascinerande.

7. Unknown – Slowhouse Three A1 [Slowhouse]
Deep house for the minimal kids, eller hur det nu var någon uttryckte det. Spela roll då. Det sägs att det är Agnés som gjort den här, vilket väl låter rimligt? Den har smygit sig på, som deephouse väl bör. När jag var i Japan var jag på en liten klubb där den här spelades, vilket är ett fint minne från tjugohundraåtta.

6. Matthew Styles – We Said Nothing [Diamonds & Pearls]
Det roligaste jag vet är att vara på Panorama Bar, och We Said nothing låter exakt som det är där. Hejsansvejsan, dans.

5. Tolga Fidan – All Pleasure Is Relief [Vakant]
Denna låt var en av de första jag lyssnade på i den långa rad av skivor som släpptes detta år som byggde på lite tribal-percussion, upphackade röster och ett puttrigt sväng. Jag tycker fortfarande att det även är den bästa. Den är en floater, och flyter på i nästan elva minuter utan att det händer särskilt mycket förutom att nyanserna i percussion-lagren långsamt växlar. Sen kommer det lite vokaler på slutet, men de har inte så stor betydelse. Och så en aukustisk gitarr som är så stillsam och vacker som dansmusik kan bli. En låt som förhåller sig till house så som jazz förhåller sig till blues, eller nåt. Lite överdriven formulering kanske.

4. Lee Jones – Aria (Tiger Stripes remix) [Aus]
” The track is delicate but still forceful with a slight, loping funk that suits its romantic nature perfectly, and is decorated with emotional flourishes that make the heart swell and the spine tingle. I’d play it at a moment in the night when everyone is drenched in sweat but somehow calm and the dancefloor is half empty, but for anyone there it would be the moment that they go home and remember the evening by.” Det håller jag med Jacob Wright om fullständigt.

3. Solomun – Deadman [Four:Twenty]
Den här är, som det brukar heta, fet . Vilket i undantagsfall räcker väldigt långt!

2. Guillaume & the Coutu Dumonts – They Only Come Out At Night [Musique Risquée]
Många av låtarna här på listan förenas av att dom innehåller fantastiska snares. Men det här var årets bästa! Likaså bjuder denna låt på årets vackraste lilla melodi, vilken konstrasterar helt perfekt mot en fin ackordföljd som loopas om och om igen. Min dröm hade varit att vara på en utomhusfest på sommaren, typ på Schwedenparty-ön, och precis när solen tittade fram bakom klipporna skulle den här låten spelas, det hade varit det ultimata dansgolvsögonblicket. Den är så himla vacker.

1. Damian Schwartz – 1568 Drexel AV [Mùpa]
Jag tycker det är ganska svårt att skriva något vettigt om dom här låtarna, jag tycker för mycket om dom och dom känns väldigt personliga, men ändå vill jag motivera mina val lite för att förklara mig. Den här låten är lätt den jag spelat flest gånger tjugohundraåtta. Jag tröttnar aldrig på den! I vanliga fall tröttnar jag på låtar jag tycker om efter kanske en månad. Den är ganska generisk på ett vis, kanske är det därför jag inte tröttnar, den har ingen särskild feature som man tycker är fantastisk och sedan inte står ut med. Ändå är den så sjukt effektiv. Jag kommer inte på något bättre att säga än så.


Hedersomnämnande:
Usher – Love In This Club [LaFace]
Det här är lätt den låt som tillhör någon annan genre än techno/house som jag tyckt bäst om detta år

Album:
Dom enda album jag lyssnat på i någon utsträckning, och som väl alla varit bra, är:
Move D & Benjamin Brunn – Songs from the Beehive [Smallville]
Håkan Hellström – För sent för Edelweiss [Dolores]
Bruno Pronsato – Why Can’t We Be Like Us [Hello? Repeat]
Minilogue – Animals [Cocoon]
Luke Solomon – The Difference Engine [Rekids]