LONDON. När man kommer med flygplan till Storbritannien – ett en gång i tiden berömt örike väster om den Europeiska kontinenten – måste man, som många av er vet, ta av sig skorna så att de kan röntgas. Därför har Storbritannien, till skillnad från världens övriga nationer, inte några stora problem med bomber i skor. Det känns tryggt att vara här på Heathrow – en en gång i tiden modern flygplats strax utanför Storbritanniens huvudstad London – och jag måste inte vara orolig för att mina medmänniskor har granater i klackarna, en oro som jag upplevde starkt när jag tidigare idag var på flygplatsen i HK. Ändå råder en otrevlig stämning här på Heathrow, långt ifrån den ljusa entusiasm som brukar råda på flygplatser. Det är så lågt i tak och det är så trångt. Jag ska vara här och vänta i nästan fem timmar. Det finns inga vagnar att ha packningen på så jag måste släpa runt den hela tiden. Ibland säger en storebrorsröst i högtalarna att man absolut måste hålla koll på sitt bagage at all times och att man absolut inte får acceptera en förfrågan om att vakta bagage åt någon främling. Detta gör förvisso att Heathrow, till skillnad från andra flygplatser där folk vaktar varandras bagage hejvilt, sällan sprängs i luften.
Att åka med New Zeeland Airlines, som jag ägnat mig åt de senaste tolv timmarna, var inte en lika ljuvlig upplevelse som att flyga i tolv timmar med Cathay Pacific, men det var ändå lugnt. Jag tittade på sex filmer (dock fanns inga sexfilmer, nej förlåt för ordvitsen). Personalen pratade som dom pratar i Flight of the Conchords – min främsta källa till kunskap om Nya Zeeland – vilket förstås var naturligt. Taxichaffisen som skjutsade mig till flyget tidigt i morse (när det ännu var söndagkväll i Europa) pratade politik och sa ”jag älskar dig” på svenska och påstod sig även älska (utöver mig alltså) HK trots att han, som han sa, blott var en fattig taxichaffis. Tanken på att jag just var i färd med att lämna stan gav mig ett kortvarigt sting i hjärtat. Det ljusnade långsamt under färden till flygplatsen men det var så dimmigt så jag fick ändå inte riktigt tillfälle att ta mig en sista titt. Jag sov mina två sista nätter i stan på Swire Hall, sedan familjen lämnat stan, och att lämna det stället skänkte mig i alla fall en uppriktig glädje. Jag hade fått en ny roomie när jag kom tillbaka från hotellet där jag sovit när familjen var i stan. Vi hann aldrig riktigt lära känna varandra.
På de flygplatser jag besökt denna höst, några stycken i Asien, har det funnits gratis trådlöst internet. Det finns det inte på Heathrow, och jag tänker inte betala. Därför kommer detta inlägg, om det klarar den stränga självcensur jag vissa dagar (de dagar jag inte tycker om mig själv) ägnar mig åt, att publiceras på svensk mark. Men en sak som är bra med ”Great” Britain: Jag har druckit en pint Carling på en pub. I högtalarna spelades – vilket var självklart i sammanhanget – Oasis låt Don’t Look Back In Anger. Detta är, vad jag förstår, en kandidat till att bli Storbritanniens nya nationalsång, vilket i dagsläget dock, meddelar Gordon Brown och Queen Elizabeth II i en gemensam kommuniké, är valfri ballad av Robbie Williams.
(Samnt något om Honest Jon’s på Portobello Road samt en snutt om Dubstep för att visa att man hänger med).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar