stopp personligt

Igår ordnade mina kompisar Anders och Petra ett event kallat Little Saturday på den "skandinaviska" restaurangen FINDS (Finland, Iceland, Norway, Denmark, Sweden, that is!) för att föra den trevliga traditionen lill-lördag till HK. Det gjorde dom bra! Det var billigt i baren och trevligt på alla vis, trots att jag inte vann något i lotteriet dom hade. På FINDS serverar dom "Scapas" (Scandinavian Tapas, that is!) vilket är typ lax och köttbullar. Den lokala DN PåStan - Time Out - skrev nyligen lyriskt om den enormt exotiska rätten blåbärspaj. En norsk kille sa till mig att lill-lördag egentligen var något typiskt norskt, inte svenskt, och att det heter lille-lörda'. Men det var inte det jag skulle skriva om.

I samband med little saturday fick jag tillfälle att prata lite med några av dom svenskar som jobbar här i HK och som är i yngre medelåldern. Det är förstås naturligt att den svenska communityn i stan håller ihop litegrann. Det finns något som kallas Young Professionals HK som ordnar olika evenemang, typ after work-öl, men något sådant har jag aldrig besökt. Svenskar i HK jobbar företrädesvis på bank antar jag. En egenskap jag verkligen skulle vilja ha är förmågan att vara lättsam och trevlig i mingelsituationer. Även om jag blir bättre och bättre tycker jag fortfarande att mingel är förfärligt jobbigt och svårt. Man vet aldrig hur länge det är tänkt att man ska prata med varje person. Jag är rädd för att prata på för länge och göra den andra besvärad. Ännu värre är den motsatta situationen, nån jävel som aldrig slutar prata och jag måste hitta ett lättsamt och naturligt sätt att ta mig ur situationen. Det var dock inte heller mina mingelissues jag hade tänkt skriva om nu.

När jag pratade med HK:s svenska "young professionals" fick jag bland annat lära mig att hela jordens befolkning skulle få plats på Gotland utan problem, att försvaret räknar med att varje person tar upp 0,75 m2 av ett skyddsrum och att vi därför inte måste oroa oss för överbefolkning, klimatförändringar och utfiskade hav. ("Det är bara att googla Gotlands yta, det är sant det här alltså"). Alla kan ju vara på Gotland! Okaaaj. Alla pratade om sina respektive företag som "vi" (även om dom jobbade på typ en multinationell bank) och använde engelska termer när dom talade ekonomi. ("Det är en helt annan spirit här i Asien, jag menar, Sverige går ju in i recession nu va, men här är det ju fortfarande growth på elva procent va, framtiden finns här va"). Det talades mycket om börsen. Alla prisade sina liv här i HK; hur soft dom hade det, vilket utbud det finns och hur trevligt det är med hushållerska. Okaaj. Alla frågade också vad jag pluggade, jag sa juridik ibland och filosofi ibland. Dom gånger jag sa filosofi fick jag en skeptisk, granskande blick till svar. Men dom var trevliga, givetvis fantastiskt trevliga och lättsamma människor. Och så frågade dom hur jag tänkte mig min karriär, om jag funderat på att ta mig in i "näringslivet" här i HK och se lite av det som dom alltid, av outgrundlig anledning, refererade till som "verkligheten". Jag raljerar antagligen när jag skriver om det här. Men alltså det finns något med den där typen av samtal som får mig att vilja skaffa en pistol och skjuta mig själv i huvudet.

När jag var yngre var jag aldrig rädd för det som kallas att "gå in i cirkeln och vandra" - jag tyckte att det verkade roligt. Men ju äldre jag blir, eller kanske snarare ju närmare min examen jag kommer, desto mer börjar jag oroa mig för det. Jag är rädd för att bli en människa som diskuterar vad som försiggår på börsen. Kom kom atombomb, om vi nångång, nånsin, blir som dom - nynnade jag när jag var sjutton år.

Jag blir nervös när jag tänker på ordet "karriär". Det beror antagligen på att jag vill ha en karriär men inte vill vilja ha det. Min idol Nina Björk, som jag ofta refererar till här på bloggen, skrev en sak om det här som jag (som vanligt) håller med om: Att man får bli vad man vill men att man måste vara duktig. Detta skrev hon i samband med någon skolpolitisk fråga. Man får göra precis det man vill i livet, under förutsättning att man gör exakt det som Jan Björklund upplever som duktigt och som man även kan mäta. Jag har alltid, i hela mitt liv, varit duktig på just det som Jan Björklund anser att man ska vara duktig på: läsa, skriva, räkna, kunna saker om historia. Det har även Nina Björk varit, antar jag, och kanske är det därför Nina Björk och jag båda tycker förfärligt illa om Janne och allt det han vill genomföra. Det är en ambivalens. Jag får även en kick av att vara duktig. Några av mitt livs lyckligaste ögonblick har varit när jag fått tillbaka en väldigt bra tenta. Detta är givetvis en alldeles förfärlig egenskap jag har, men det är sant. Det är en lycka, väldigt kort, som liknar den som jag föreställer mig att en casinospelare känner precis efter en stor vinst. Snabb, extremt tydlig bekräftelse som egentligen är alldeles tom.

När jag skriver att man "måste" vara duktig skriver jag egentligen om hur jag ser på mitt eget liv. Om jag inte kände mig tvungen att vara duktig skulle jag antagligen ha mindre svårt för att Jan Björklund tycker så. Min innersta rädsla är att inte vara duktig på något särskilt, något som givetvis också är en av mina allra mest osympatiska egenskaper. Är det därför jag automatiskt sparkar bakut när någon vill prata med mig om min framtida "karriär", att det trampar på en väldigt öm tå i min egen självbild? Att jag ser karriärsugna människor och hatar dom litegrann eftersom dom representerar en sida hos mig själv som jag inte vill kännas vid? Så tror jag att det är. Samt att jag genom att intala mig själv att jag inte är intresserad av en "karriär" (och hålla på och snacka om det hela tiden) bearbetar tanken på att jag eventuellt skulle kunna misslyckas med någonting jag satsade på att genomföra. Att leva hela sitt liv efter devisen: surt sa eventuellt räven om rönnbären, det beror som på om jag lyckas få tag på några rönnbär eller ej framöver. I somras hade jag ett väldigt eftertraktat sommarjobb. Efter att jag fått det kändes det väldigt lätt att säga, och att erkänna inför mig själv, att jag var jätteglad för det och att jag kände mig lite stolt. Innan jag fått det skulle jag aldrig våga erkänna något sådant, för om jag gjort det hade jag även kunnat misslyckas.

Allt det här tänkte jag på när jag träffade unga medelålders människor i karriären som verkade betrakta mig som någon form av jämlike. Jag är verkligen helt ointresserad av att ha en fin lägenhet i HK och typ en bil, jag är bara ute efter bekräftelsen det innebär att anses duktig! Om vi nångång, nånsin, blir som dom . . .