Imorgon kommer mina föräldrar hit, och sen kommer mina systrar på måndag. Det här var alltså min termin i HK, är den redan slut? Jag ska ge mig på något sammanfattande en annan gång, när jag känner för det. Nyss kom jag hem från baren Oyster, mitt (och resten av HKU:s utbytesstudenters) stamställe alldeles bakom Lan Kwai Fong. Innan åt jag middag på en av thairestuarangerna som ligger där alldeles i närheten. Samt drack en öl på 7-11 mellan LKF och Oyster. Klassiskt. Plötsligt ville jag gå hem fast klockan bara var ett, så jag gick hem till fots och – för att parafrasera Harry Martinson i Nässlorna Blomma – ”tänkte”.
I fredags var jag på en fest i industriområdet i Chai Wan, en halvtimmes taxiresa på motorväg från Central. Det var nån fransk modetidning som hade fest och min Paris-hipster-vän Laure styrde lista med gratis bar. Det kändes som att det var en fest i min rätta miljö, jag tycker att dom väldigt designade klubbarna i Central är mycket tråkigare än en industrilokal på sjätte våningen i ett jättelikt och nästan helt öde hus. Man såg ljusen blinka genom fönstren från gatan, lila och vita. I början var det jättebra musik, en DJ som (vilket jag efter lite forskningsarbete vet) heter Wendy Wenn spelade, hon är från HK. Jag tänkte, åh vilken bra musik det är och fick alla mina fördomar på skam när jag tittade upp mot DJ-båset och såg en kinestjej som såg ut att vara typ arton år, vilket förstås kändes bra. Hursomhelst, sen spelade dom som är bossar på det franska skivbolaget Kitsuné. Alltså döda mig vad värdelöst det var! I januari 2004 släpptes den första Kitsuné-samlingen, och jag lyssnade en del på den då. Dom spelar ju fortfarande exakt samma musik! Dom spelade, seriöst, ”We Are Your Friends”, den poppiga dansmusikens motsvarighet till Smokies ”Living next door to Alice”. Hur gammal är den låten nu? Fyra år iallafall? Antagligen har dessa människor spelat denna låt precis varje gång de spelat skivor sedan år tjugohundrafyra, och dom är väl typ professionella DJ:s? Tröttnar dom inte eller? Så fort Wendy Wenn slutade spela och dessa fånar gick på började alla hoppa och dansa som galningar. Jag gick ut i korridoren utanför och drack öl och kände mig alienerad som ett femtonårigt gothbarn på skoldisko i Boden. Och vad är grejen med att dom bara ska spela varje låt i typ en minut?! Man hinner ju inte lyssna. Det gjorde förvisso att dom bara spelade i två timmar, sen tog väl deras cd-bibliotek slut, dom hann lätt med fem låtar per tionde minut, ingen överdrift. Sen spelade Wendy Wenn igen och jag blev glad. Det var typ Marcel Dettmann-techno, inga kompromisser och inga metal-elgitarr-synthar. Sista timmen var kanske den bästa klubbtimmen den här hösten. Några spänniga tyskar tog till och med av sig tröjorna, så det var ju gött. Ölen tog slut och efter nån kvart kom dom in med en vagn till.
Innan, under dagen, hade vi varit och badat. Det har varit så fint väder och jag tänker att jag måste försöka sola mig så mycket jag kan i den ”sista” solen. Vattnet var ganska kallt men det var lugnt att doppa sig. Vi åkte bussen i skymningen, stranden var öde när vi kom fram. Bergen runtomkring stranden var alldeles mörka, men havet fortfarande ljust och vattenytan speglade skymningshimlen och lamporna. Vi sa till varandra, precis som ikväll, jaha det här var HK det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar