torsdag 30 oktober 2008

gender bender

På onsdagar har många barer ”Ladies Night” vilket betyder att alla kvinnor får gratis dricka. Ändå är det mest killar på ladies night-barerna, antagligen lockade av tanken på att det ska finnas en massa tjejer där. Eftersom jag har smeknamnet ”Tjejen” här i min svenska umgängeskrets i HK kunde det passa att jag följde med på en girls night out. Jag är ju ganska späd också, så det vore kanske inte omöjligt för mig att klä ut mig och komma undan med det, resonerade vi.

Så igår kväll vinglade jag in på baren Soda i tio centimeter höga klackar och strumpbyxor. Mina ben såg fantastiska ut. Innan hade jag och fyra riktiga tjejer hjälpts åt för att ordna med min utklädnad. Att jag kunde klämma ner fötterna i sandalerna (eller sandaletterna? vad fan är sandaletter egentligen?) var ju roligt bara det. På överkroppen hade jag en blå klänning med trekvartsärm, ganska vid och väldigt kort och så bh förstås, under. Jag var lite besviken på hur min rumpa såg ut i klänningen, jag hade högre förväntingar på mig själv. Och så hade jag ett halsband och en massa löshår, diadem, mascara och lite läppglans. Och smink som gjorde att min hy såg slät ut. Förutom benen var jag tyvärr en rättså ful tjej, men det såg ändå ganska trovärdigt ut. Jag sa till dom andra tjejerna ”fan det är synd att jag har så ojämna tänder nu när jag ska vara tjej” och fick givetvis svaret ”ja för det har ju aldrig betydelse annars”. Man är en sån total idiot ibland utan att veta om det. Jag hade handväskan hängande på underarmen och koncentrerade mig på att gå med höfterna istället för med axlarna.

När jag skulle gå in på baren var jag jättenervös för huruvida det skulle funka eller ej. Vissa verkade vända på huvudet efter mig och stirra konstigt, men bara några få. Vi fick ett bort långt in i lokalen. Jag tyckte mig se konceptet ”vara på en bar” med nya ögon, det är sant, jag kände mig faktiskt som en tjej på så vis. Jag betraktade killarna utifrån. Vi satt längs med väggen som panelhönor, killarna tog upp utrymmet mellan väggen och baren och verkade mest stå och skrävla. Efter ett tag kom en man som kanske var trettiofem år fram och frågade ”so where are you girls from?”, jag ba, yes det funkar. Jag satt mitt emellan mina kompisar Elisabeth och Petra. Killen som frågat var vi kom ifrån försvann och kom tillbaka med två glas Champagne, ett till Petra och ett till Bettan, men inget till mig, sån jävla diss!

En sak som jag kände väldigt starkt när jag satt där som en panelhöna: Att om jag skulle vilja ha en kille så skulle jag vilja ha en som var självsäker. Jag vet inte riktigt vad det berodde på , men klyschan om den självsäkra charmiga killen tyckte jag mig plötsligt förstå hela grejen med. Något tråkigare än en snäll kille som stod i ett hörn och visste mycket om musik kunde jag verkligen inte tänka mig. Jag ville ha en kille med humor, en som kunde få mig att skratta! Gud alltså. Men jag tror jag lärde mig något av den upplevelsen.

I takt med att vi svepte våra glas med mousserande vin (vilket var vad som bjöds) fick jag allt större självförtroende och kunde slappna av. Det var jättekul att spela tjej. Eldprovet var när jag tillslut vågade mig fram till baren för att be om påfyllning själv (tidigare hade de riktiga tjejerna skött det) men det gick hur bra som helst, jag lyckades få fram vad jag ville utan att använda rösten, vilken kanske hade avslöjat mig.

När det stängde kläcktes idén att vi skulle ta en taxi till Wan Chai, som är en stadsdel i HK där det finns en väldigt shady bargata som kantas av något som inte officiellt är bordeller men vid vars mörklagda dörrar det står tjejer med fillippinskt utseende (i HK har man människor från Fillippinerna till att utnyttja på olika sätt, ungefär som att vi i Sverige har folk från forna sovjetstater) med extremt korta kjolar och ställena heter saker som Venus. Det finns ett ställe i Wan Chai som heter Swindler’s som har blivit en poppis bar för utbytestudenter eftersom dom har ett stående erbjudande som innebär att man kan köpa trettio (no more, no less!) drinkar för fyrahundra kronor. Utbytesstudentskollektivets törst efter billiga fyllor verkar vara utan gräns. I alla fall, i Wan Chai finns det inte någon som bryr sig det minsta om någonting, det är konstig stämning. Vi klev in på ett ställe där man fick gratis margaritas. En massa goa bankers på affärsresa stod längs med väggarna och tänkte antagligen på vilken prostituerad kvinna dom tyckte var snyggast. Ingen var på dansgolvet. Vi sprang ut på det och började dansa ändå. Runtomkring stod alla män och tittade på oss, bara stod rätt upp och ner och stirrade, på alla sidor om dansgolvet. Vi beställde mer än en drink var, kan man säga. Jag buggade med min kompis Anders, han snurrade mig och jag halkade omkring på det hala dansgolvet i mina tiocentimetersklackar och tillslut ramlade jag så att det smällde i golvet.

Att vara tjej i Wan Chai var en upplevelse som inte liknar någon upplevelse jag tidigare har haft. Min utklädnad var väl ganska risig när vi väl kom dit, även om det förvisso var väldigt mörkt på klubben. Kanske har jag förstått något nytt av vad det som kallas objektifiering innebär, kanske var jag på något sätt ute efter att uppleva just denna objektifiering och gjorde det därför också. Bargatan i Wan Chai kändes i alla fall ännu mer shady än vad den gjorde förra gången jag var där.

tisdag 28 oktober 2008

vad jag tänker på när jag skriver filosofiuppsats istället för det trista käbblet mellan locke och berkeley


[När jag skrivit klart detta inlägg och läst igenom det kände jag en mycket stark impuls att på något sätt ursäkta eller skoja bort dess stora pretentioner. Det känns förfärligt att jag får denna typ av impulser, något måste göras!]


När Riche Hawtin blir intervjuad i DN-På Stan berättar han att den musik han vill producera och ge ut inte skriver folk på näsan: ”Det får popmusiken ta hand om, vi gör något mer modernt och intelligent.” Jag håller med honom om det. Varför tycker Riche Hawtin och jag att minimalistisk techno är mer modern och intelligent musik än vad till exempel rockmusik är? Detta är väl en så kallat filosofisk fråga.

En början i en annan ände:

Oftast tycker och tänker jag att allting (vad vi kan veta, hur vi tänker, vår moral osv) är en produkt av ett socialt sammanhang och att allt har en historia och att man inte kan säga att något är rätt och fel ”egentligen”. Till exempel när Foucault skriver att sanning inte är något annat än det som sägs av de personer som givits privilegiet att säga vad vi anser vara sant håller jag med honom. Historien är det enda som ”finns” och idealismen är givetvis död.

Lite då och då tänker jag annorlunda. Nu när jag bor här långt borta lyssnar jag ibland på svensk radio, webradio alltså, för det känns hemtamt, till exempel när jag pluggar. Jag har lyssnat på alla Erik Schüldts program i P1, via P1:s hemsida. Jag tycker att programmen har varit jättebra. Dom går ut på att en person får prata om någonting som är löst relaterat till musik och djupt relaterat till ”livet”. En intressant person pratar allvar och Erik Schüldt spelar Max Richter, jag tycker det är ett perfekt koncept. För ett tag sedan var det en astronomiprofessor från Uppsala som bland annat översatt ljuset från avlägsna galaxer till musik (och lyckades berätta om det på ett mycket intressant och inte alls stolligt sätt). En annan vecka var det den där kulstötaren som gjorde skandal när han söp sig full i landslagströja efter en misslyckad EM-tävling för några år sedan, som nu pratade om sin stora kärlek till Neil Young och hur det kan vara att gilla musik i den pennalistiska idrottsvärlden.

Och så var det en fysikprofessor som på ett mycket pedagogiskt sätt berättade om ”fysikens yttersta gränser”, teorier som är i ropet idag men som är på gränsen till fria fantasier. I alla fall, jag kan inte riktigt återge detta, men han berättade väldigt övertygande om en teori som går ut på att längst ner på allra minsta nivå, mycket mindre än atomerna, finns det som enligt en teori kallas för strängar. Dom är som egna världar med naturlagar som inte funkar som dom i den stora världen. Fan jag kan verkligen ingenting om fysik, men hursomhelst, poängen var något i stil med att de, ”strängarna” , kommunicerar och att detta skulle likna sättet på vilket vårt medvetande kommunicerar, och att ”universum” skulle kunna ha ett ”medvetande”. Ett eget liksom. Att vi människor, på allra allra minsta partikelnivå, kanske på något sätt ”kommunicerar” med universum. Det lät inte helt kocko när han sa det. Jag tycker att det var en så vacker tanke.

Det ligger förstås nära till hands att koppla detta till idealism i Platons mening, eller till religiösa upplevelser (som ju förstås är uttryck för samma idealism). Det finns något större, något bortom historien. Ni vet det finns tillfällen när man känner sig hel, korta stunder där man tycker sig ”förstå” något eller ana något. Detta kan jag känna trots att jag oftast bara tror på sociala strukturer. Vid mina lyckligaste tillfällen i livet, om vi säger att jag kanske upplevt fem-tio sådana stunder, har jag känt mig som en del av världsalltet, att det inte funnits något tydlig gräns mellan mig och till exempel en sten som ligger på marken. När fysikprofessorn pratade lät det som att det inte var omöjligt att tänka sig en idealismens comeback.

Denna känsla av att det inte är någon större skillnad mellan mig och stenen på marken kan man kalla för det sublima. Det sublima är när man måste sätta sig ner och vara tyst för att det är så vackert och storslaget. Att leta efter det sublima i kulturella upplevelser kan sägas vara en strävan efter religiösa upplevelser. Ibland kan man ana universum när man läser de sista sidorna i en roman, man kan plötsligt höra universum sucka. För en ateist som jag själv är detta kanske gränsen för hur långt in i detta man kan nå. Ibland pratar religiösa människor om att ”sväva i guds hand”. Jag förstår ändå vad dom menar med detta, tror jag. Det sublima verkar ha litet utrymme i dagens kultur. Kanske gjorde modernismen att det sublima blev fjantigt och artonhundratalsmässigt. Vem vill längre se en tavla av en person som står på en bergstopp? Konsten tjänar inte längre idealistiska värden, och bör kanske inte heller göra det.

Vad tog Richie Hawtin vägen? Jo alltså jag tänker att det sublima på nittonhundratalet och tjugohundratalet istället ligger i att slippa bli skriven på näsan. Nej inte det sublima i klassisk mening men en känsla av att konsten är större än själva konstverket, att konstverket, låten, berättar om någonting ogripbart bortom sig själv. Detta gäller Matisse inom konsten på samma sätt som det gäller Phillip Glass inom musiken. Det finns utrymme i dessa verk. Jag tycker att rockmusiken är bäst när den handlar om sprit och sex, det är den del av livet som jag tycker att rockmusiken är till för att beskriva. Ofta berättar den hur det är, vilket är vad jag inte gillar. Mot bakgrund av det jag skrivit ovan tycker jag inte att det är meningsfullt att tala om för andra ”hur det är.” Inte om man vill uppnå något ”bortom” det som är helt uppenbart. Om man tittar på en Matissetavla är den inte färdig, man måste fylla i lite själv. Detta gör också att alla tavlor med mera detaljer än Matisse blir en aning vulgära. Man kan titta på dom och tänka låt mig vara, stör inte min upplevelse.

Det jag egentligen ville säga: Det handlar om tomhet. Universums tomhet och att det kanske finns ett sätt att kommunicera där som vi ännu inte vet något om, det är bara fysikprofessorer som sitter och spekulerar. Musikens tomhet, utrymmet mellan de precisa ljuden i ett stycke techno. Att det finns något i den där tomheten som vi ändå ”förstår”. Någonting bortom oss själva. Att det även i postmodernismen finns en idealism att sträva mot. Någonting i konst (i vid mening) som man egentligen inte kan berätta om. Att man, trots allt, skulle kunna se det som en form av kommunikation med självaste universum.

söndag 26 oktober 2008

money ain't a thing


I början när jag just kommit hit sa alla att jag really had to get an octopus card. Jag tänkte jaja det är ett kort man kan betala på bussen med - men nej det är mer. Octopus-kortet är allt det som Cash-kortet (någon som kommer ihåg det?) aldrig blev. Det är ett kort man betalar med, man laddar det med pengar och sen håller man upp det framför en läsare och så dras det pengar. Hela grejen är att det bara säger blipp och sen är det betalat och klart. Inga koder eller nånting. Och man kan använda det överallt. På bussen, på tunnelbanan, på seveneleven, på restaurangen där jag äter middag. Det går så snabbt och lätt! När man står i kön till affären och ska köpa en flaska vatten(de två stora mataffärskedjorna heter Park n Shop och Wellcome [sic!]), alla blippar med sina kort och kön går jättefort. Sen om man vill ladda på kortet lägger man upp en hundring och säger att man vill ladda sitt kort med den. Alla länder borde ha Octopus-kort!

Lite mer om pengar:

Kronan har gått ner rätt ordenligt mot Hongkong-dollarn, eftersom den senare är knuten till den amerikanska dollarn. När jag kom hit var en HKD 85 öre, nu säger rykten att den är värd över en krona. Jag förnekar detta faktum genom att inte kolla upp huruvida det stämmer.

En konstig sak med pengarna i HK är att det är bankerna själva som gör dom (vilka är det i Sverige, typ myntverket eller nåt sånt?). De olika bankerna har också lite olika design på sedlarna, det är jättekonstigt. Det finns tior och tjugor som ser helt olika ut. I början var det förvirrande. Dom större sedlarna, hundringar och femhundringar, är dock alltid likadana, men jag har ingen aning om varför.

lördag 25 oktober 2008

dum och ignorant

Jaha så igår lärde jag mig nånting. Jag hade kriminologiseminarium och det handlade om "crime and deviance", närmare bestämt hur moraliska avvikelser förhåller sig till brott och hur man ser på moraliska avvikelser i olika länder. I Kina (när jag refererar till Kina menar jag Fastlandskina) har regeringen varit ganska hård mot "moraliska avvikelser" eftersom dom tror att det hindrar busiga barn från att bli maffiabossar senare i livet. Vi pratade om att betrakta moral som en linje där varje avsteg från linjen var en avvikelse, eller moral som en zon där det finns många möjliga vägar och en stor gråzon.

Jag själv och en tjej från Kanada som går i samma seminariegrupp fick tillfälle att lägga ut texten om Hong Kong-bornas besatthet vid regler och vid att respektera auktoriteter, jag har ju skrivit ganska mycket om det på bloggen här också. "Hall Culture" är det tydligaste exempel på detta jag upplevt. Det är lätt att leva i föreställningen att det västerländska samhället är mer "tolerant" och att den kinesiska moralen är svartvit, jag har själv tänkt så. Min seminarieledare gjorde dock en bra poäng av att det inte alls är så, det beror bara på var man tittar. I "väst" är vi helt besatta av att ha en stor moralisk gråzon när det gäller sex och droger, och hur det är att vara "ung" och att det är sunt att "unga" människor ägnar sig åt att "testa gränser". Jag kan till exempel ångra att jag inte ägnade mig mer åt att testa gränser när jag var yngre, kanske hade det varit nyttigt. Kinesisk moraluppfattning är väldigt tydlig på dessa punkter: man ska sköta sig och göra som ens föräldrar säger.

Men man kan inte bara titta på hur sex och droger förhåller sig till ungdom, det finns även andra moraliska koder! Exempelvis har jag en fullständigt svartvit moral när det gäller föräldrar som slår sina barn - jag tycker aldrig någonsin att det är försvarbart att göra det. Detta tänker jag aldrig på som en "intolerans" från min sida eftersom jag är helt övertygad om att jag har rätt, moralen är en linje. Ett annat exempel som seminarieledaren tog upp är synen på lögn. Kineser är inte så noga med det. Det anses självklart att man ljuger för att ta sig framåt i karriären eller vinna fördelar. Det finns en väldigt stor moralisk gråzon i detta avseende, mycket större än den som finns gällande lögn i länder med kristen kulturtradition (enligt läraren). Ur kinesiskt perspektiv framstår västerlänningar som trista purister som inte förstår sig på affärer. Jag fattar inte hur jag inte kunnat inse detta ordentligt redan från början.

torsdag 23 oktober 2008

mode: vuxen kulturman

Don DeLillo - snygg

Det finns en exakt tidpunkt för när jag tappade min entusiasm för att köpa kläder – det var samma dag som moderaterna vann valet år 2006 och skapade en regering med det obehagliga namnet Allians för Sverige. I en offentighet bestående av socialdemokratiska kommunalpolitiker från Arboga kändes det roligt att ha fina och dyra kläder. Efter valet ville jag bara göra allt jag kunde för att distansera mig från det vidriga platt-TV- och stadsjeepsverige som den nya regeringen representerade (och fortfarande representerar) för mig. Nina Björk – min idol – formulerade känslan tidigt 2007 när hon skrev i sin månadskrönika i DN att ”det sista jag vill, denna Aliiansens första vår, är att se fräsch ut”. Det har känts som en politisk handling att inte vara fräsch. Att ha det lite smutsigt hemma och lägga sina pengar på böcker istället för en ny tröja.

Jag verkar ha fastnat lite i det här tänkandet. Det handlar om ekonomi också; vad vill du ha helst, ett par nya byxor eller en weekend i Berlin? Det kostar ju lika mycket! Givetvis väljer jag Berlin. Att jag kommmit av mig med mina klädinköp beror också på att jag fortfarande tycker att dom kläder jag köpte för typ fyra år sedan, en period i mitt liv då jag var ganska modeintresserad, är snygga. När jag var yngre köpte jag nya kläder för att dom gamla hade blivit fula i mina ögon, typ att jag ändrat ”stil”, men jag antar att det kommer med åldern att man inte ändrar sig lika fort i sin klädsmak. Jag har köpt några plagg här och där sedan dess, men helt utan entusiasm.

När jag kom hem från Tokyo kändes det som att det var dags att säga stopp. Alla mina kläder kändes så gamla! Nya kläder fyller funktionen att man känner sig ny, att vissa plagg kan representera en era. Åh det var sommaren 1999 när jag hade min svarta t-shirt med Roy Lichtenstein-tryck, typ. Jag kände mig så gammal, jag kände mig likadan som våren 2005! Jag insåg att jag fortfarande betraktar plagg jag köpte för ett år sedan som ”nya”. Det var dags att shoppa. Jag kollade mitt bankkonto och jag hade mer pengar kvar än jag trodde dessutom.

Det här köpte jag: Tre skjortor beställda hos skräddare, levereras på fredag, fint ska det va. Ett par mellanbruna desertboots i skinn. Två tröjor. Det var ganska kul att shoppa. Jag gjorde det i en skjorta som jag köpte hösten 2004, som förvisso fortfarande är snygg. Det här är mitt stilideal: Vuxen kulturman. Typ sextioårig amerikansk universitetslärare i engelska. Det är lätt hänt att använda mode för att positionera sig mot någonting som är i ropet och som man inte gillar, eller ännu hellre slutat att gilla. Mitt mål är därför att försöka se ut så lite som möjligt som en fransk blogghouse-dj med blinkande myspace-sida. Jag vill försöka undvika allt som blinkar eller surrar. Jag vill ha lugn och ro, tjocka romaner, naturen och deephouse. Allt ska vara hemtrevligt. Jag ska försöka satsa på en look som är så hemtrevlig som möjligt. Det är kläder i vilka jag kan se min ungdom ruttna framför mig.

tisdag 21 oktober 2008


Nu är det bestämt och officiellt: Jag ska lämna HK och flytta till Berlin i januari. Det är inte för att jag inte trivs i HK, utan bara för att jag vill passa på att bo i Berran när jag "har chansen". Det är technon. Jag kommer till Sverige några dagar runt nyår och packar om väskorna. Japp.

söndag 19 oktober 2008

reading week part 2: mina nya kärlek


Tokyo är ganska fult. Grå anonyma byggnader och stora spindelnät av elledningar i varje gathörn. Tillsammans med Berlin är Tokyo också redan min favoritstad i världen, inga jämförelser i övrigt. När jag var där – i Tokyo! – stannade jag upp ibland och tänkte just på det, att jag var i Tokyo. Till exempel den första eftermiddagen, precis efter att det blivit mörkt, och jag klev ut på gatan från Shibya-stationen och såg det där kända övergångsstället där så många människor korsar gatan samtidigt och husen runtomkring visar reklam för japanska pojkband på enorma tv-skärmar. Där låg det. Jag har varit på ganska många platser som är mytiska, typ Kinesiska muren eller Röda Torget i Moskva eller Mayaruiner i Guatemalas djungel. Och vid en gatukorsning i Shibuya, som fick det att kittla i min mage på ett särskilt vis. Det var entusiasmen och den särskilda sorg som det innebär att uppfylla en av sina drömmar: jaha det var det.

Jag tror att mycket av den nyförälskat förbehållslösa kärlek jag känner för Tokyo har att göra med att jag reste dit just från HK. Alltså jag tycker jättebra om HK, det är inte det, utan bara att Tokyo (det vill säga det Tokyo jag besökte) är gjort av allt det som jag saknar i HK: populärkultur. Skivaffärer! Sjukt bra skivaffärer dessutom! Unga snygga människor som klär sig fantastiskt bra! Nejmen titta, på den här lilla bakgatan ligger en tvåvånings Duffer of S:t George-flaggskeppsbutik! Kolla vilka crazy outfits kidsen därborta har på sig! Affärsmän som sitter på en bar och super som galningar tillsammans! Spelhallar med jättekonstiga spel och vansinnig volym!

Typ när man är i Kina är allt annorlunda från hemma. Dom äter konstig mat och beter sig konstigt och har ett jättekonstigt språk. Så är det även i Japan. Skillnaden är dock att Kina ”bara” är annorlunda när Japan är annorlunda precis samtidigt som det finns mängder av kulturella likheter, ner till minsta detaljnivå. I Japan, åtminstone i Tokyo, finns precis allt det som finns hemma (i fråga om populärkultur) men sen finns det dessutom lika mycket till, sånt som vi inte har en aning om vad det är. I Tokyo håller folk koll på pyttesmå svenska modemärken och pyttesmå tyska technolabels, vi är helt lika i detta avseende, men samtidigt är dom liksom mer annorlunda än några andra människor (sök på ”japanese tv show” på youtube liksom). Jag har svårt att sätta ord på vad jag menar med det här. Kanske såhär: Att vara i Tokyo kändes som att befinna sig i en alternativ verklighet, en värld som är så lik den vanliga men ändå så totalt främmande, som när man drömmer och perspektivet flyttats på något vis, men man kan inte riktigt sätta fingret på hur. Eller såhär: Det var som om den popkulturella historieskrivning som jag betraktar världen med hjälp av skulle ha stannat för tjugo år sedan, förflyttats till en galax långt borta och sedan satt igång igen där, som om inget hänt, och att jag nu för första gången kunde uppleva denna alterativa utveckling. Den parallella utveckling som försiggått i den avlägsna galaxen. Stora ord kanske. Det är lätt att tänka att det finns I-land och att dessa länder är dom västerländska, och så finns det u-land och att det är alla andra länder. Japan är ett I-land som inte är västerländskt, och på många sätt är det dessutom det ultimata I-landet.

Lite intryck i punktform:

- Det är en ganska stor stad. Fast på ett väldigt annorlunda sätt än HK. En av de saker som slog mig första dagen var att husen var så ”små”, även vid stora stationer, åtta, tio våningar liksom, några enstaka uppåt tjugo, trettio (jag är medveten att jag har ett annat perspektiv i denna fråga än mina svenska läsare, man vänjer sig fort). Och mellan dessa getingbon av någorlunda höga hus fanns det flera två- och trevåningshus! Det är tydligt att Tokyo består av flera mindre, ihopväxta städer. På gatorna med små hus var det väldigt lugnt och skönt, trädgårdar liksom. Fast det som Tokyo saknar i höjd tar staden förstås igen i vidsträckthet, när man står i en av skyskaporna och tittar ut ser man ingen ände på staden, man ser jorden kröka sig vid horisonten men det är bara hus.

- Tokyo är som en egen värld, en helt urban värld. Eftersom det är så vidsträckt åker man inte ut på landet i en handvändning direkt. Människor som bor i Tokyo känns som de ultimata storstadsmänniskorna. Allt får plats, massor av saker händer samtidigt och inget är ”the shit” (jfr Stockholm). Detta gör att det är avslappnat.

- Maten! Sushi förstås – när vi satt på en liten liten sushibar med ett sånt där löpande band som sushin kommer åkande på och man plockar till sig en tallrik och betalar för antalet tallrikar när man går ut och fisken är alldeles färsk: det var ett av dom tillfällen jag då tvingades stanna upp och verkligen tänka på vad jag faktiskt sysslade med, åt löpandebandsushi i Tokyo liksom. Men annan mat var också toppen. Till lunch åt jag oftast nudelsoppa, det fanns mängder av enkla nudelbarer där man stoppade pengar i en automat, tryckte på den knapp som föreställde den rätt man ville äta och fick en biljett att lämna i kassan. Det var rätt billigt faktiskt. En av kvällarna var vi på en restaurang som kändes väldigt traditionellt japansk, och där råkade vi beställa in rå kyckling. Efter mycket tvekan och många frågor till servitören högg vi in, men det kändes konstigt fast det var jättegott. En annan kväll var vi på ett ställe där bordet innehöll en stekplatta där man skulle hälla på en smet och sedan dela på den tillsammans. Restaurangerna var ofta små och mycket familjära, servicen så artig att jag blev generad. Första kvällen lämnade vi dricks men då kom servitören springande ut på gatan och gav tillbaka den, tydligen var det en no-no att dricksa. Bara det liksom, fantastiskt. Folk bugade sig hela tiden också, inte bara en nick utan riktiga bugningar.

- Det roligaste i Tokyo var att bara gå runt på gatorna och titta på folk. I området Harajuku har de japanska tonårssubkulturerna sitt epicentrum. I detta område kan man köpa all världens kitsch, verkligen allt man kan tänka sig. En affär som bara säljer Elvis Presley-memorabilia? Check. En vuxen man utklädd till groda som står på en stol och skriker i megafon för att få tonårstjejer att spendera veckopengen på ännu en väska av plast? Jaja. Ett café som har som koncept att kunderna ska vara prinsessor och personalen dessas hovmän? Klart det finns. Iget koncept är för tokigt och inga kläder är för maskeradmässiga, och lycka är att spatsera fram i skyhöga platåskor och åtta kilo svart smink och lila hår och vara tuffast i kvarteret just den eftermiddagen. I Shibuya var folk lite äldre och i allmänhet otroligt snygga, särskilt tjejerna – mörkbrunt och lila, mycket mössor och tjocka strumpor. Killarna tog ofta i lite för mycket tycker jag. I Aoyama var alla trettio år och väldigt dyrt klädda, vilket ju också kan ha sin charm.

- Vi ”Lost in Translation”-turistade en del, kanske är det ofrånkomligt. På Park Hyatt Hotel, där dom bor i filmen, kostade kaffet över hundra kronor. Det var ett jazzband som sjöng i skybaren på femtioandra våningen, precis som i filmen. Karaokebaren i vilken Scarlett Johansson under sitt besök bar en platinablond peruk var tyvärr fullbokad. Det mesta i Tokyo var faktiskt exakt så som det är i Lost in Translation. Och karaoke ja, visst sjöng vi karaoke. Jag tyckte det var mycket roligare än jag trodde det skulle vara, bara man ”bjuder till”. Vi smugglade in sprit förstås, men sen fick jag reda på att sprit nog ingick i priset. Man fick ett eget rum och en tv och två mikrofoner.

Jaja det här vara bara litegrann, åk till Tokyo om ni har chansen. Nu måste jag plugga.

reading week part 1: sir you come look!

Jag har tänkt att HK, som ju ska vara ”mötet mellan öst och väst” ändå är väldigt kinesiskt, kulturellt sett. När jag korsade gränsen till Fastlandskina, man åker dit med pendeltåg, mindes jag dock hur otroligt mycket ”Kina” Kina är. Jag gick genom tullen, visade upp mitt visum vid immigration-kassan, och klev ut på gatan. Plötsligt mindes jag exakt hur det var när jag var i Kina senast, hösten 2002. Alla kinesiska tecken överallt, helt utan de engelska översättningar som finns överallt i HK. När man går över gränsen hamnar man i Shenzhen, en stad med några miljoner fler invånare än London. Det tar bara en timme från HK med pendeltåg. En helt enorm stad som många svenskar inte ens hört talas om, husen var lika stora som dom på Manhattan. Jag skulle köpa tågbiljett till Yangzhou men hur skulle jag kunna läsa tidtabellen, eller ens veta var jag skulle titta efter den? Järnvägsstationen var jättelik, och ingen kunde engelska. Det fanns en liten turistbyrå vid gränsen och tjejen som jobbade där verkade vara den enda som kunde engelska i hela stan, så jag frågade henne om hon kunde förklara hur jag skulle köpa biljett. OK sa hon, stängde butiken och tog mig med på en vandring runt stationsområdet, köade med mig i en halvtimme för att jag skulle kunna köpa biljett. Jag försökte ge henne pengar som tack men det fick jag inte.

För tjugofem år sedan var det högsta huset i Shenzhen fyra våningar högt och idag är staden Fastlandskinas rikaste. Det är en ”Special Administrative Region” på samma sätt som HK, vilket innebär extremt liberala ekonomiska lagar samt obefintlig arbetsrätt, vilket gjort Shenzhen till ”världens verkstad”. Typ alla produkter som är ”made in China” är tillverkade i någon av fabrikerna i området, där arbetare från den kinesiska landsbygden sitter och gör exakt samma rörelse tretton timmar om dygnet sju dagar i veckan 360 dagar om året för femhundra kronor i månaden. Shenzhen är en fascinerande plats på så vis att hela stan fungerar som en skolbok i kapitalism, med de enorma bankkontoren och den hisnande tillväxten vid ena änden av skalan – och de flickor på stationsområdet som frågade mig om jag var ute efter lite ”nice pussy” vid den andra änden. Mellan dessa poler fanns jättelika köpcentrum där försäljare skrek ut att dom hade dom billigaste gymnastikskorna. Jag fördrev lite tid där och fick nästan panik, när jag kom till sjunde våningen var jag tvungen att vända om och springa ut. Köpa saker för pengar.



När jag reste norrut på kvällen kunde jag titta ut genom fönstret och se alla fabrikerna runt staden ("det kinesiska undret"), varav de flesta, i fråga om sin arkitektur, mer än något annat liknar de bilder jag sett från typ Treblinka. Låga byggnader omgärdade av höga murar och taggtråd, det är sant. Reklamskyltar stora som fotbollsplaner. Bebyggelsen verkade aldrig ta slut. När jag vaknade på morgonen var denna värld långt borta, jag var nästan framme i Yangzhou. På alla sidor var sockertoppsbergen. Naturen kring Yangzhou är helt knäckande vacker. När jag var liten brukade jag göra sandslott genom att droppa blöt sand till höga pelare. Att vara i Yangzhou var som att vandra runt i en jätteversion av dessa sandlott, med bergen höga och smala som pelare, bokstavligt talat tusentals. Jag hyrde ett eget hotellrum och jag sov så gott under mina nätter i Yangzhou, så som jag inte sovit sedan jag lämnade Sverige.

Själva stan är en av dessa platser på jorden som är helt anpassade efter backpackerturism. Överallt resebyråer som anordnade allehanda utfärder, och överallt caféer som lovade billig mat, öl och book-swap. När jag själv har varit ute och rest har jag tyckt att denna typ av städer är ganska softa att komma till då och då, slippa fixa något själv, men nu kände jag mest obehag inför denna ansvarslösa backpackerkultur med dess sjukliga fixering vid att ha ”great fun”. Det fanns en huvudgata flankerad av små affärer som sålde souvenirer och kläder, exempelvis Burberrymönstrade Ralph Lauren-skjortor. Snacka två flugor i en smäll!

Min kinasemester var all about naturen. Jag hyrde cykel första dagen. Att cykla omkring på nya platser är en av mina bästa aktiviteter. Åh vad vackert det var på landsbygden. Och det var tyst, för första gången sedan jag kom till Asien var det tyst. Jag cyklade en mil åt ena hållet där jag besteg ett berg som på engelska kallas Moon Hill och utsikten från toppen slog det mesta jag sett. Jag tycker så mycket om utsikter. Långt ner såg man risfälten i dalen, Li-floden som slingrade sig fram, de små byarna och bergen runtomkring, med allt svagare konturer i soldiset runt horisonten. Ensamheten i att inte dela denna syn med någon. Toppen var väldigt liten och stupen väldigt höga.



Andra dagen hyrde jag kajak istället och paddlade Li-floden fram i något som förvisso kallades kajak men som egentligen var en plastbalja med tillhörande paddel. Jag var ensam på floden, jag trodde det skulle vara typ en gruppaktivitet men nej. Floden gled i makligt tempo nedströms, man behövde inte paddla så mycket, solen sken, vattnet var spegelblankt och fiskar hoppade här och där – blänkte till i solskenet och dök ner i vattnet igen. Längs med stränderna låg knallgröna risfält och vattenbufflar badade i vattenbrynet. Ni fattar ju att det var nice. Tredje dagen åkte jag på en busstur till risfältsterasserna i Long-Ji, typ fyra timmar med buss från Yangzhou byggda längs med bergssidorna i trappsteg. Dom äldsta är från tolvhundratalet. Jag har länge velat se dessa risfält. Man skulle kunna skriva något högstämt om mänsklig strävan, eller om behovet av ris fast man bor i ett område där ris egentligen inte kan odlas. Vissa människors liv bestod av att gräva fram dessa terasser och andra människors liv, exempelvis mitt eget, består av att åka dit och titta. Att ha och att inte ha. Man kunde bli buren upp med bärstol om man ville, sitta och svälla i stolen och inte ha en tanke på att man ser ut som en jävla slavägare. Det fanns hotell i en liten by högt uppe bland terasserna, där hade jag gärna sovit en natt om jag haft tid, risterasserna i soluppgången liksom. Det var omöjligt att köpa en busstur som inte innehöll stopp i ”minoritetsbyar” där fattiga människor visade upp sina crazy traditioner som om dom vore djur på zoo.



Jag åkte tillbaka till HK i en så kallad Bed-bus, en buss med sängar i. Tyvärr fick jag platsen längst bak i bussen, vilket gjorde att varje gupp i vägen, och det fanns många gupp, kändes extra starkt. Sängen var extremt liten, tillverkad för kineser som är en meter långa och väger trettio kilo. Bussresan skulle ta tio timmar (till Shenzhen) men den tog sexton. Jag verkade vara den enda i hela bussen som kände en viss frustration på grund av detta. Att ligga där längst bak, jag var tvungen att klamra mig fast vid sängen för att inte ramla ur, innebar mest att jag fick koncentrera hela min uppmärksamhet på att parera alla stötar på den guppiga vägen. Vid extra kraftiga gupp flög hela kroppen up ett par decimeter och landade ibland på stålramen som omgav ”sängen”. Huvudet slog hårt i taket några gånger. I sexton timmar pågick det! Jag blev åksjuk och ville kräkas men det gjorde jag inte. När jag äntligen kom fram var jag helt slut, verkligen helt orkeslös. Mina medresenärer sov och snarkade helt oberört hela resan, jag fattar inte hur. När jag kom över gränsen till HK var det som att stiga in i ett eldorado av ordning och civilisation. Jag somnade klockan halvfem på eftermiddagen och sov ända till nästa dag.

torsdag 9 oktober 2008

mina planer för de närmsta tio dagarna

Nästa vecka är det något som kallas Reading Week här på HKU och då det är tänkt att man ska plugga hemma hela veckan eftersom vi inte har några föreläsningar, men alla som inte är bofasta här i stan reser bort istället. Det här ska jag göra:

Imorrn ska jag åka nattåg till ett ställe som heter Yuangzhou, tolv timmar med tåg in i Fastlandskina. Dit åker jag för att fly undan storstan ett tag, Yuangzhou är en liten stad som är känd för att det är så vacker natur där. Jag ska åka till dit själv, mina kompisar ska till Peking men där har jag redan varit så mycket och jag vill se lite nytt. Det finns en särskild romantik med att resa bort själv tycker jag, särskilt med nattåg, det mest romantiska färdsättet i världen. I Yuangzhou ska jag hyra en cykel och sen ska jag ägna mina dagar åt att trampa runt på småvägar och titta på naturen. Det ser ut såhär:


Sen tar jag tåget tillbaka till HK och på onsdag flyger jag till Tokyo där jag ska möta upp delar av Peking-gänget. Det finns ingen plats i världen jag hellre vill åka till än Tokyo, varför jag nu är lite nervös för att staden inte ska uppfylla mina förväntningar. Min tillvaro går i stor utsträckning ut på att undvika besvikelser, vilket är någonting jag försöker bekämpa! I Tokyo ska jag korsa gatorna på enorma övergångsställen, titta i skivaffärer och se vad kidsen har för kläder på sig. På planet dit ska jag läsa Haruki Murakami samt skämmas lite över allt koldioxidutsläpp jag orsakat detta år. Nån som är avis eller?

söndag 5 oktober 2008

grabben i sängen bredvid

Min roomie ska flytta om två veckor! Han tycker att det är för mycket jobb att göra här på Swire Hall, en massa skit de måste syssla med hela tiden, sporta, titta på de andra sportlagens matcher, sitta på en massa möten där de ska bestämma vem som ska vara sekreterare. Jag förstår honom, om jag skulle tvingas göra allt som de lokala studenterna tvingas göra hade jag stuckit till Sverige för länge sen. Jag vet inte om jag kommer få en ny roomie direkt eller om det kommer dröja till jul. Att få ha rummet för sig själv vore ju bättre än att vinna på Lotto.

Jag kanske ska skriva lite om min roomie trots allt, han är något av en profil. Han har tre böcker på rummet: ”The Flirt Coach Guide To Get What You Want” av Peta Haskel, ”Why Men Don’t Have A Clue And Women Always Need More Shoes” av Allan & Barbara Pease samt en antologi med sexnoveller som kort och gott heter ”Sex”. Han är nitton år och, som sagt, makes his descisions wisely. Han har gått på internationell high school, pratar närmast perfekt engelska och framhåller gärna att han inte är som andra kineser utan betydligt mer världsvan. ”Something in between a local student and an exchange student”. Ett sätt för honom att tydliggöra detta verkar vara att prata om hur mycket han dricker. Jag minns typ på högstadiet/gymnasiet när alla pratade extremt mycket om att dricka, liksom blev uppspelta av att prata om det. Precis så är min roomie. En gång såg han att jag hade en vodkaflaska på rummet och den kan han inte sluta prata om. Ibland öppnar han lådan under min säng bara för att kolla om vodkan är kvar. Såhär har han sagt kanske femton gånger ”Man, sometime I’m gonna bring orange juice and then we’ll make screwdrivers”. Jag ba: ja det kan vi göra. Ibland kanske jag dricker två öl på rummet och tittar på en film. Han stirrar fascinerat på flaskorna och utropar att vi européer dricker så galet mycket.

Min roomie älskar tjejer. Tydligen är han poppis också, när jag var på High Table Dinner var det en som frågade om inte jag var Wisely’s roomie – jo – ”He’s the one that’s bringing all the girls to the first floor”. När min roomie inte pratar om att supa pratar han om tjejer. Ibland frågar han vad jag gjort under dagen, och jag svarar kanske att jag varit på stan med Otto, och han säger besviket ”man you should really try to meet some girls”. Han verkar leva i föreställningen att han har saker att lära mig om kärlek. Han har en flickvän som bor i närheten av där hans föräldrar bor men han pratar ofta om hur soft det vore att ha en tjej på campus istället. En dag sa han: ”Erik, I’ve realised you’re not a horny person, you never talk about girls”. Jag tror att han var väldit peppad när han insåg att han skulle få en intis som roomie, men jag är rädd att jag gjort honom besviken. Han verkar tycka att jag är något av en nörd. Det är, eh, intressant att en nittonårig kines betraktar en som en nörd. Det verkade under en period som att jag hade återfått något av hans aktning, vilket var på grund av följande episod: Johanna skickade ett vykort till mig. Min roomie frågade mig vem som skickat vykort. Jag sa att det var en vän till mig som actually is my ex-girlfriend. Wisely: ”Oh cool, did you have sex with her?” Jag: ”Eh, well, yes” Wisely: ”Yeah, way to go man!”. Om jag hade en tjugofemårig kompis som hade ett ex skulle jag inte fråga om de haft sex.

Han pluggar svenska också, det är kul, det finns en kurs i svenska här på universitetet. Han har gett två olika förklaringar till varför. Den första var att spanskan var full så att han tog nästa kurs i listan. Den andra att han vill lära sig svenska för att kunna prata med snygga tjejer. Han vill åka på utbyte till Sverige också för att kunna titta på blonda tjejer dagen lång. Det finns även en kurs på universitetet som heter ”Life under the midnight sun – Scandinavian culture”, men tyvärr går den inte förrän nästa termin, det hade ju varit sjukt intressant att smyga dit och lyssna på vad det är dom lär ut. Jag försöker lära honom att uttala bokstaven R, det är väldigt svårt för honom men han blir bättre och bättre. Och så lär jag honom lite svärord och sådär.

Men min roomie är bra också, det går att prata med honom. Han är dessutom sällan på rummet på kvällarna och sitter inte och spelar datorspel till klockan fyra på morgonen varje kväll, såsom de flesta här verkar göra. Fast han är uppe sjukt länge. Typ vid halv fem går han och lägger sig. Jag brukar lägga mig typ klockan tolv hemma i Sverige, nu brukar jag lägga mig vid två halv-tre, men det är lite påfrestande tycker jag. När min roomie smäller upp dörren, tänder lampan och blandar sin proteindrink (han dricker en proteindrink varje kväll för att bli biffigare) vaknar jag. Det är väldigt svårt att be honom vara tystare för det är så extremt naturligt för alla här att det är på detta sätt man beter sig. Många stänger inte ens dörren till korridoren när de går och lägger sig. Och det kanske bästa av allt: På helgerna åker han hem till sina föräldrar och jag kan andas ut en stund.

lugn i stormen


Det har varit tyfon igen. För ett par veckor sedan hade vi besök av tyfonen Hagupit, som nådde upp till åtta på den tiogradiga skala man mäter tyfoner med (sedan andra världskriget har det bara varit ett en handfull tyfoner som nått tio, och åtta är ganska högt tydligen). När Hagupit var över oss stängde universitetet och lektionerna blev inställda. Alla skulle åka hem från sina jobb samtidigt och den stora tunnelbanestationen i Central var tydligen fullständigt proppad. En tyfon är en tropisk storm som är extra stark typ. Om det är en åtta så blåser det mer än 120 km i timmen. Och det regnade så hårt att man bara såg kanske hundra meter. Vid tyfoner hamstrar alla locals torra nudlar och konserver och stänger sedan fönstren.

Under Hagupit tänkte jag att jag skulle bege mig ut och känna lite på vinden men jag märkte inte så mycket, husen är så höga och tog väl upp vinden I guess. Några hade åkt ner till hamnen och där var det tydligen action. Jag var lite orolig eftersom allt stängde och alla åkte hem, kanske var det farligt att vara ute. Fast det var nog inte farligt, nej. Undrar vem som hittar på namnen på stormar.

Stormen som har varit här över helgen har varit ganska mesig, den har mest gjort att vädret varit dåligt så att man inte kunnat åka till stranden. I fredags när det var dags att bege sig hem från barerna fick jag för mig att jag skulle gå genom regnet och "känna av det". Det tog inte så lång tid innan jag ångrade mig. Sen har jag mest pluggat, för plötsligt har vi alla en massa att göra i skolan.

torsdag 2 oktober 2008

motståndets estetik?


Så igår var det den kinesiska nationaldagen, den elfte sedan HK lämnades över från imperiet, och himlen var mjölkvit innan mörkret. Jag tycker inte att det känns så soft att fira ett land som dödar sina medborgare så jag ditchade tiomiljonerkronorsfyrverkeriet som smällde av ovanför skyskraporna klockan nio. Istället begav jag mig via tunnelbanan till en musikfestival som gick av stapeln i Kowloon, nästan ända borta i New Territories. När jag gick till bussen såg jag att den kinesiska flaggan, röd med fem stjärnor, var hissad på Main Buildings tak. Några dagar tidigare, i söndags, hade jag köpt min biljett i en affär som heter White Noise, en liten liten skivaffär på tredje våningen i ett anonymt hus på en gata lätt att missa. Det är den enda skivaffären i stan (jag snackade lite med ägaren) som är specialiserad på musik från mindre skivbolag. Dom hade en hylla med techno på vinyl, främst engelska och amerikanska labels. Jag tänkte stödköpa en tolva med Claro Intelectico men sen gjorde jag ändå inte det.

Festivalen jag var på hette NOTCH, och den var ett försök att skapa vad som brukar kallas ”ett kulturellt möte" mellan HK och Skandinavien. Danska kulturinstitutet (typ?) är med och sponsrar på ett hörn. När jag hittat adressen funderade jag på om jag kommit rätt. Jag befann mig i ett enormt köpcentrum, det skulle vara ett "exhibition centre" men det var ett köpcentrum. I HK mister man aldrig en chans att klämma in ett köpcentrum. Märkligt också att man kan åka tunnelbana i fyrtio minuter och när man kliver av befinner man sig inte långt ute i förorten utan tycker sig fortfarande vara mitt i stan. Jag frågade och tydligen var det rätt. Eftersom det låg så långt bort var jag ute i god tid - för god tid eftersom jag hittade rätt direkt. Jag väntade på att det skulle börja, drack kaffe på Starbucks och läste amerikanska Vogue som man kunde låna där. Festivalen var ganska dyr och ingen av mina kompisar ville följa med så jag var alldeles ensam.

Först skulle tre HK-baserade artister spela och sen Tape från Sverige och Efterklang från Danmark. När det väl satte igång, i en hörsal inte olik dom som finns på Uppsalas konserthus, hade jag suttit länge på Starbucks. Först spelade två män, en tjock och en smal. Den smale skruvade fram ett mycket subtilt muller ur sina båda datorer samtidigt som den tjocke spelade dom allra sorgligaste tonerna han kunde hitta på en kontrabas. Det var väldigt bra! Sen uppträdde en trumslagare, fantastiskt. En synnerligen etnocentrisk beskrivning av hur han trummade skulle kunna vara att det lät som om en hundrafemtiårig kung fu-mästare gjorde enmanscovers på Ricardo Villalobos Fabric-skiva. Sen innan Tape gick på scenen var det nåt värdelöst proggrockband som jag inte orkade vara kvar för att se, jag gick omkring i köpcentret en kvart istället. Det lät typ som det där hemska bandet Tool eller annan värdelös musik av folk som har konstnärliga ambitioner och är jätteduktiga musiker men tyvärr råkar vara korkade i huvet.

Tape såg så svenska ut när dom satt på scenen, vilket förstås berodde på att dom är det. Svenska indieskägg, finns det nåt bättre. De spelade och det var hemskt vackert. Jag blev väldigt berörd både av Tapes och Efterklangs konserter. Förut skrev jag här på bloggen att jag inte riktigt ”förstår” eller ”har” HK. Den berömde amerikanske journalisten Greil Marcus säger i en intervju i nåt gammalt nummer av tidningen Pop, som jag förvarar nedpackat i en kartong i mina föräldrars förråd i Mora, att vita medelklassmänniskor (som han själv) egentligen aldrig kan ”förstå” Hip Hop ”på riktigt”. Jag är inte alls säker på att jag håller med om detta, men uppenbarligen kommer jag fortfarande att tänka på det citatet fastän det var så många år sedan jag läste artikeln. Hursomhelst så är Tape och Efterklang musik som jag enligt detta resonemang verkligen förstår. Jag kan över huvud taget inte tänka mig någon musik som jag skulle förstå bättre, det känns som att (framförallt) Tape är jag. Därför tycker jag också att det kan vara jobbigt att lyssna på dom hemma, jag är ju för det mesta ganska så trött på mig själv. Men när jag satt i den där hörsalen var det annorlunda. Det var mest kineser där (till min förvåning). Jag kom på mig själv med att känna mig stolt. Jag ville resa mig upp i stolen och ropa till kineserna att det här ni, det här är vad jag består av. Kineserna verkade tycka att musiken var fantastisk, det var en speciell stämning i rummet. Det kändes som att det de applåderade åt var den kultur jag själv är en del av, allt som jag använder för att definiera min person. Jag tänkte ”varsågod kineser, är inte detta jävligt bra så säg”. Jag kände mig så glad att vara en del av den mycket skandinaviska och mycket åttiotalistiska post-indiekultur som firades på scenen. Jag visste precis vad varje ton och varje underton i musiken betydde, och vad musikerna hade för kläder på sig och varför, och vad de ville åstadkomma med sina frisyrer. Såna saker betyder mycket för mig här och jag känner inget behov alls av att distansera mig ifrån det, jag omfamnar det med mina öppnaste armar.

Sen var det köpcentret utanför, alla varorna, glänsande golv, rulltrapporna. Tunnelbanan där en högtalarröst talar om att det är förbjudet att äta eller dricka på tågen. Kontrollen, produktionen. Jag tänkte på vägen hem, när jag satt på tunnelbanan, att jag bara vill ha sånt som inte fungerar på marknaden, att jag ska dedikera mitt liv till allt som inte fungerar på marknaden. Att det är sjukt hur mycket som cirkulerar runt de båda begreppen ”framgång” och ”marknad” och att det inte måste vara så.

Kinesiska staten – Osäljbar skandinavisk postindie: 0 – 1

onsdag 1 oktober 2008