att gå och klippa sig

Nyss klippte jag håret på ett ställe som heter Dicks Salon (höhö). Jag var den enda kunden. Fyra personer satt och hängde på olika platser i lokalen, dock. Först gick jag fram till kassan där det stod en person och sa "welcome sir", samt visade på en stol där jag skulle sätta mig. En av de övriga tre personerna kom fram till mig och sa att jag skulle följa med honom till andra änden av salongen, där det var speciella stolar avsedda för att tvätta håret i. Hårtvättarkillen schamponerade mig och sköljde ur håret tre gånger, fast jag tvättat håret samma morgon. Efter detta måste håret varit jätterent. Jag hade en speciell hårtvättarrock på mig, vilken jag sedan fick byta till en klippningsrock. En tredje person klippte mitt hår. Jag hade en bild att visa och det blev ganska bra, jag ser ut ungefär som Adolf Hitler, eller kanske som en något korthårigare Richie Hawtin cirka tjugohundrasju. När han klippt klart reste sig den fjärde personen i salongen och visade på ännu en stol. Där blev mitt hår omsorgsfullt ursköljt av henne. Sen betalade jag i kassan. Hela tiden var jag enda kunden. Det kostade 98 kronor. Det tyckte Andreas mainlandkinesiske roomie Jake var sanslöst dyrt, han var van vid att det kostade ungefär fem kronor att klippa sig.

Ikväll ska jag ta med mig min nya frisyr på en klubb som heter Volar, men först ska jag äta vietnamesiskt. När jag sitter här och laddar för mig själv lyssnar jag på Jay Haze's uppdatering av Yann Tiersens Amelie från Montmartre-soundtrack; bara lite pianospel och en väldigt välprogrammerad trummaskin. Detta påminner mig om en söndagsförmiddag i augusti i staden till vilken jag snart ska flytta, och om hur sommaren är i Europa.