befria musiken från bomullsbyxorna

Det är lustigt att många av dom bästa texterna som skrivs om musik på svenska står att läsa i en modetidning, men så är det tycker jag. Ironiskt också i detta fall, eftersom Johanna Karlsson har skrivit en artikel på Rodeobloggen som handlar om att musik inte är mode. här. Musik är inte mode, musik är nämligen musik. Johanna Karlsson skriver om att så fort det skrivs om dansmusik så ska det skrivas att det minsann inte bara är dansmusik. Ofta är det även något så pass fint som lyssningsmusik. Eller – kanske ännu oftare – en ”våg”; en form av mode. Istället för att göra så föreslår Karlsson att man ska göra som Teknikmagasinet gör på sin hemsida; dela in all musik i någon av kategorierna ”Instrument” samt ”Disco”. Fantastiskt! Jag tycker att hennes artikel formulerar någonting som jag själv skulle vilja formulera: Musik är musik. Detta är förstås är självklart men det skrivs aldrig om musik på det viset (i media som behandlar pop, obs). Musik är instrument och disco – inget annat. Det är ljud. Varför blir musik nästan aldrig avhandlat såsom varandes ljud?

Johan Kinde sa att ”kläderna är viktigare än musiken” vilket förstås när det sas, i början av åttiotalet, var ett fantastiskt sätt att provocera alla som tycker att Darkness on the Edge of Town med Bruce Springsteen föralltid kommer att vara världens bästa skiva. Den samlade svenska musikjournalistkåren verkar ha skrivit denna slogan med tippex över sina datorskärmar, för att aldrig någonsin glömma bort den. Fredrik Strage, vinnare av stora journalistpriset, skrev nyligen i DN att ”bra popmusik” alltid är relaterat till begreppet ”coolhet”. Bra popmusik har alltså inte i första hand att göra med ljud? Andres Lokko, som kanske mer än någon annan person har influerat den stora majoriteten av popintresserade svenska sjuttio- och åttiotalister, frågar sig i Svd huruvida en låt som är bra i praktiken verkligen också är bra i teorin. Jag är inte den som vill klaga på teoriserande, det är ju typ det bästa jag vet, men återigen handlar det inte musik som musik. Det handlar istället om musik som en accessoar till en ”livsstil”. Jag tror att många människor som anser sig vara väldigt intresserade av musik (särskilt popmusik) i själva verket är intresserade av begreppet ”livsstil”.

Detta var också vad jag egentligen ville säga med min lista över saker jag inte saknar med Sverige – att jag upplever det som ett mycket svenskt fenomen att hålla på och jiddra med detta jag kallar ”livsstil”. Johanna Karlsson visar på en artikel i rocktidningen Sonic för att driva sin tes:

”Det handlar om en text som vill svara på frågan: ’vad är balearic?’ Ja du, kan svaret kanske vara att det är ett ljudläge som hittas i en viss typ av produktioner – oftast kommersiella, lite fåniga gamla poplåtar eller chilly knarkande dansmusik – och som passar för DJ:s att använda när de vill skapa ett suggestivt sug i sina set?

Nej nej, såklart inte. Sonicsvaret är att begreppet är någon stort, ogripbart, svävande, abstrakt flygandes mellan rosévin och havsklippor som en böljande filosofi. Gee.

Och så det här jävla tjatet om bomullsbyxor.”

Det verkar nästan ömöjligt för svenska journalister att skriva om musik utan att samtidigt skriva litegrann om bomullsbyxor. Det verkar nästan som att dom ber om ursäkt för att det är musik dom skriver om, och slänger in ett par bomullsbyxor och lite snack om ”eskapism” för att rättfärdiga sitt slöseri på pappersmassa. Man frågar sig om dom är intresserade av musik eller av en särskild livsstil som går ut på att gå runt i bomullsbyxor och vara lite lagom kulturell.

Jag tycker det är problematiskt att klubbmusik alltid är relaterat till saker som är ”häftiga”: såsom att vara ung och snygg och gå på nattklubb. Kanske är det därför som just dansmusik har extra svårt att bli betraktad som musik. Jag är verkligen ointresserad av att läsa texter om att vara ung och snygg och gå på nattklubb. Att vara intresserad av dansmusik blir lätt förknippat med att vara intresserad av att vara hipp, det är hemskt synd. Kanske är det också därför jag nästan aldrig läser något om musik längre (i förhållande till hur mycket jag läste när jag var yngre och främst intresserad av indiemusik samt ”pophistorien”). Jag tycker om dansmusik för att den är anonym och i sina bästa stunder inte är vare sig mer eller mindre än ljud att röra sig till. Därför är dansmusik, särskilt techno, ”tom” och betyder allt och inget. Jag tycker om att den nya labeln Story skriver i sin pressrelease att dom inte har någon lust att berätta vilka artister som gjort låtarna de pressat på vinyl – de vill nämligen att något så omodernt (tycks det) som musiken ska stå i fokus.

Förutom några bloggar och diskussionsforum (som jag läser med skräckblandat förtjusning, särskilt mnml.nl) är Resident Advisor nästan den enda tidning jag läser som behandlar musik – min främsta hobby. RA skriver bara om musik i sig. Dom skriver om ljuden och inte om att något särskild form av musik är extra häftig.

Jag föreställer mig dock att det finns många tidningar om Jazz och klassisk musik som också handlar om själva musiken, men jag anser mig inte ha tid att läsa om dom genrerna. En sak som techno och Beethoven ju har gemensamt är att det är musik som handlar vare sig om bomullsbyxor, frisyrer eller det som Fredrik Strage kallar ”coolhet”.