lyckliga stunder i happy valley

Häromdagen var jag på HK:s eget Solvalla – galoppbanan i Happy Valley. Det fick mig att tänka lite på det faktum att man gör det som förväntas av en; i HK ska man spendera en onsdagkväll på galoppbanan. Fast det var kul! Galopp är annorlunda än trav sa Per Hagman en gång i en intervju jag läste och kanske är det därför Happy Valley känns som något helt annat än träningsoveraller, tv4 och Stig H Johansson. Eller bara för att det är skoj – det ligger mitt i stan med skyskraporna runtomkring, arenan är jättestor, större än någon arena i Sverige, och olika ölmärken har egna öltält där dom serverar plastglas och pitchers. Jag tror att det på engelska kallas Happy Go Lucky, stämningen som rådde på arenan.

Innan första loppet kollade vi in hästarna. Hästen är ett djur jag tycker mycket om, dom är så ståtliga! Hästarna som skulle vara med i galoppen var helt sjukt fita (fitta? Hur skriver man det ordet i text utan att det blir något annat?), eller alltså hästarna var helt sjukt vältränade. Jag har aldrig sett några sådana hästar någon annan gång – dom liknade inte dom som fanns på ridskolan där min syster hängde när hon var yngre. Jag är rädd för dom flesta tamdjur men inte för hästar.

Jag valde häst nummer fyra för den såg taggad ut. Det gick ju sådär alltså. Min kompis Anders gick på oddsen istället och då gick det toppen. Jag satsade bara tjugo kronor så det var inte så farligt. Hästarna sprang otroligt fort, i klunga, och alla jockeys verkade flyga ett par tre decimeter ovanför sin respektive häst – det såg helt livsfarligt ut. Längst upp på den höga läktaren fanns enorma strålkastare som gjorde att hela området var ljust såsom när en kamerablixt blinkar, fast hela tiden. Min franska kompis Laure har lyckats få ett jobb i samband med galopperandet; en i hennes klass är professionell hästgamblare och hon får tusen kronor per kväll för att skriva upp de nummer som denna hästgamblare säger till henne på ett papper. Hästgamblaren sitter med en kikare och håller koll på vilka hästar som är snabbast. Proffset gamblar för flera hundra tusen kronor per lopp, men det är inte hennes egna pengar utan hon är anställd av en firma i London.

Jag verkar inte vara så duktig på det här med spel och dobbel för jag förlorade i det andra loppet också. Kinesiska män i träningsoverall satt och läste tabeller frenetiskt, och antagligen gick det bättre för dom än för mig. Förra gången jag skrev om spel här på bloggen var när jag skrev om casinona i Macau, men galoppbanan var annorlunda. Det kändes inte obehagligt och dekadent som casinot gjorde, det kändes bara skoj. Kanske har något förlorat allt dom äger på den där banan, men hästar är åtminstone väldigt fina när dom springer