huga

Fredrik Strage skrev bra om Nico på sin youtubelista i DN, det var ett tag sen. Idag ramlade jag in på det här klippet (det ovan alltså) som jag inte sett tidigare. Gud det är det läskigaste klipp jag nånsin har sett. Jag håller helt med FS om hur otäcka Nicos soloskivor är, särskilt den andra som heter the Marble Index, som jag haft på cd i många år men bara lyssnat på typ två gånger. Jag skulle aldrig någonsin våga lyssna på den skivan på kvällen, eller om jag var ensam hemma. Den är inte som en skräckfilm, den är mycket värre. Den är inte heller sorglig, den är mer än så, den är en tonsättning av all världens apatiska sorg. Den är inte ens ledsam, den har gett upp på detta med att ha några känslor alls.

Men alltså det här klippet. Det är Nico som sjunger en cover av David Bowies ”Heroes”, jag vet inte från vilket år dock men det måste ju åtminstone vara efter år 1977 när låten släpptes i Bowies version. Även om David Bowies låt är ironisk så är det svårt att känna något annat än hopp när man lyssnar på den. Jag tycker nog också att det är den bästa låt som kan kategoriseras som rock som finns här i världen. I vanliga fall, när David Bowie själv sjunger den, handlar ”Heroes” om att gå på högstadiet i Mora och veta att man har större ambitioner i livet än att hoppas på att bensinen ska bli billigare. Men när Nico sjunger den här, varför går det inte att sluta titta? Det låter inte ironiskt, och inte heller dubbelironiskt. Det låter som att Nico är helt avskärmad från texten hon sjunger, att hon lika gärna skulle kunna sjunga precis vad som helst annat. Om magin i låten handlar om skildringen av att inte låtsas om några begränsningar, även om de är oöverstigliga, verkar Nico inte bry sig om att hoppas på någonting. Jag tycker att det är rysligt. Avståndet mellan låten och hur den framförs. Att även den här låten kan tömmas på varje glimt av hopp, det är någonting jag inte riktigt vill tänka på. Fast jag kan inte sluta titta.