.
”Om det är någonting jag inte klarar av (förutom självgoda människor) så är det självömkan. Ba buhuu jag hade en tuff uppväxt, mina föräldrar var så onormala, buhu. Min uppväxt var så hemsk, jag kände mig utanför. SNÄLLA, jag tycker att ni ska hålla käften stängd då ni faktiskt inte upplevt ett skit i era trygga små medelklasshem”.
- Margret Atladottir, Nöjesguidenbloggen
"Jag är ingen sådan där menstjej, som har mens och migrän. Jag är en glad och enkel människa".
- Elin Kling
Det är fint att det finns en rörelse av unga, framgångsrika tjejer i svenska medier. Jag betraktar unga bloggares (verkar oftast röra sig om såna?) framgångar i traditionella medier med entusiasm. Om Elin Kling är 00-talet och typ Per Bjurman är 90-talet står jag på Elins sida. Det verkar också i denna "rörelse" finnas någon form av gemenskap som går ut på att "unga tjejer" håller ihop och försöker bli framgångsrika. Dom satsar på framgång. Jag tycker det är entusiasmerande, även för en uppenbar menstjej som jag själv. Är dessa "unga tjejer" "glada och enkla människor"? De verkar åtminstone sällan klaga på livet, de har inte tid kanske, har större visioner än så eller något. Jag är övertygad om att framgång till stor del är en fråga om inställning. Att förmå sig själv att tycka att man är värd framgång.
Kan ”unga tjejer” nå framgångar i traditionella medier, men bara om dom är glada och enkla? Jag kan inte komma på någon tjugoårig menstjej som skriver i tidningen. Men det finns många sura menskillar. Den sura manliga skribenten som kan dissa allt på ett roligt sätt är kanske den mest slitna klichéen i ung svensk media. Kan ni tänka er en kvinnlig version av till exempel Nöjesguidens av outgrundlig anledning framgångsrika skribent Carl Reindholtzon Belfrage? Det är svårt! Vill svenska medier bara ha "glada och enkla" tjejer, inga jobbiga menstjejer?
Jag känner inte att jag måste ta för mig av livet och visa framfötterna. Eller kanske var det där inte sant förresten. Men såhär: Den kanske främsta anledningen till att jag är en pluggis och väljer en traditionell utbildning och så är jag hoppas på att slippa visa framfötterna. Att jag kan få bra betyg och därför slippa hustla. Jag tycker det verkar så hemskt att inte vara en menstjej, att vara en ”glad och enkel” människa, eller åtminstone tvingas leva upp till den bilden. Jag funderar på om konceptet Menstjej i själva verker är ett privilegium, att jag som kille med bra betyg kan kosta på mig att vara en Menstjej, ”med mens och migrän”.
När jag surfar runt på en del framgångsrika bloggar blir jag nästan chockad av den inställning till livet som presenteras. Det är alltid såhär: Åh idag gjorde jag det, sen ska jag dit med mina härliga vänner, life is FAB, jag känner den och den, you go girl!!! Det verkar så hemskt tycker jag! Det är aldrig någon som till exempel skriver: Jag känner mig ensam. Den här entusiasmen som alltid framhålls i dessa bloggar, den känns så främmande.
Varför tycker Margret Atladottir så illa om självömkande människor? Och varför känner hon att hon vill basunera ut det i sin välbesökta (och oftast bra) blogg? Jag har mycket svårt att förstå varför självömkande människor är ett problem för henne. Det här med att man inte får tycka synd om sig själv, aldrig nånsin, för att man till exempel växt upp i villa och ”inte varit med om ett skit”. Borde vi inte vara färdiga med den inställningen för länge sen? Man måste vara framgångsrik, man får inte klaga, man har haft det bra, verkar det som.
Jag tycker mig kunna utläsa den här sensmoralen av mitt samlade bloggläsande: Framgång är en feministisk strategi. Som sagt håller jag med om det. Men ibland (ofta) tycker jag mig också kunna utläsa: Framgång är den enda feministiska strategin. Exempelvis Margret Atladottir verkar tycka att trista självömkare står i vägen för henne. Att dom är en slags förrädare, som inte tar för sig utan låter världen vara som den är. Att vara ledsen fast man är uppväxt i ett medelklasshem och inte varit med om ett skit framställs som ett svek.
Ni som läser här på bloggen regelbundent har kanske sett mellan raderna att jag funderar mycket på detta med ”framgång” och vad detta har för betydelse i vår kultur och, mer konkret, i mitt eget liv. Någon gång ska jag skriva mer om det, om min allt mer ambivalenta inställning till Framgång.
Men i alla fall, jag hoppas på en värld där det är ok att inte vara framgångsrik. Där ”självömkan” istället kan kallas för vad det egentligen är: att man känner sig ledsen, och att det är ok. Att en blogg skulle bli populär och dess innehavare skulle ta steget till papperstidning fast den exempelvis handlade om osäkerhet och ensamhet. Jag längtar efter att läsa ungefär det här: Idag skulle jag gå på en modeplåtning men jag kände mig så tom och svag, jag gick hem och grät istället, jag känner mig ofta rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det är en av huvudanledningarna till varför jag aldrig kommer flytta hem till Sverige.
jag vet! jag tycker också att detta är kopplat till sverige på något sätt, eller åtminstone till "stockholm" (mer som koncept än som stad), men jag kunde inte riktigt uttrycka hur. kan du?
Jag ogillar framgångsbesatta människor nästan lika mycket som jag ogillar gnällspikar. Dom är inte motsatser, kanske på de "framgångsrikaste" bloggarna men fan inte i den riktiga världen. Er bild av sthlm är sjukt färgad av att ni aldrig bott i staden. Jag har en väldig hat/kärlek till min hemstad (kan man ha något annat oavsett hemstad). Är det något sthlmarna är så är det fan menstjejer.
annars läsvärt som alltid, trots logiskt felslut angående menstjejer och framgångivares förhållande till varandra.
PUSS!
Jag håller inte alls med här!
Förutsätter förvisso att framgång eller personlig utveckling i någon form är något eftersträvansvärt nu, men överdriven självömkan är bara ett hinder som måste övervinnas, och något kreativitet aldrig föds ur.
Därmed inte sagt att det finns ett tjejmenskollektiv som håller Kling och Margret tillbaka, snarare tvärtom, andras oförmåga ger dem mindre konkurrens.
Och är inte Margret något av en Belfrage som dissar allt och alla, från "menstjejer" till upprullade sjömansmössor.
För att se karriärtjejer med dåligt självförtroende gråta ut är det bara att kolla på ett avsnitt av americas next topmodel.
henrik: så du menar att när elin kling syftar på menstjejer menar hon tråkiga gnällspikar snarare än "svaga"? men jag tycker ändå att det gnälls för lite bland åttiotalister.
andreas: nej jag menar inte att margret tycker att dom håller henne tillbaka, utan snarare att hon verkar tycka att dom är ett mänskligt fett som inte borde banas bort. det verkar som att både du och henrik ser "menstjejer" som bitchiga tjejer, medan jag tänkte på ordet som töntiga tjejer som inte fattar att man måste skärpa sig om man ska lära känna carl m sundevall eller whoever. kanske är det ni som har rätt när jag tänker efter. men alltså tjejer som gråter när dom inte längre är in the running till att bli americas next top model tänkte jag inte på som menstjejer. jag tänkte bara på det som rätten att vara skröplig ledsen och ful.
vad fan är framgång egentligen? vem definierar den? jag tycker snarare att det finns för lite vrede bland 80-talister. väl underbyggd och kontrollerad sådan behöver kanske tilläggas.
*sätter på lite dismember i spotify*
Om den egocentriska och självgoda människan skall vara en norm i hur man blir framgångsrik i denna värld, vart är vi då på väg? Framgång är väl inte alltid samma sak som personlig utveckling. En personlig utveckling är något som kan komma på sidan om en framgångsrik karriär. Inte att säga att motsatsen skulle vara något bättre. Självömkande leder lätt till självdestruktivitet som sällan gör saken bättre.
Jag menade verkligen inte att menstjejer (ett ord jag aldrig använt innan den här diskussionen) är bitchiga. Bitchig har helt klart positiv innebörd för mig. Jag menade gnällig. Folk som gnäller buh det är synd om mig, jag har inget det och ingen det etc etc.
Ta lite jävla ansvar för ditt liv och styr upp saker och ting. Jag pratar inte om folk med diagnoser utan vanliga 80-talister som tror att allt i livet ska serveras dem utan personlig insatts. Ett visst måt av ångest kommer man ju inte ifrån - det är nödvändigt. Och ibland måste man få gnälla, men folk gnäller på allt och inget är deras eget fel. Det är samhället, det är dom och dom. Inget är mitt fel. Det personliga är inte längre politiskt, ingen behöver ta ansvar för vilket typ av liv de vill leva. Alla våra problem är ju seinfeldproblem, och för att få gnälla om dem måste man först erkänna att de är yttliga och meningslösa.
Hon menar säkert att de är svaga, och jag menar att det gör henne till menstjej.
Vad är framgång, tja jag känner mig hyffsat framgångsrik med akademikervärldens sämst betalda yrke och en lägenhet med öppen spis.
Skicka en kommentar