reklam för stället jag bor på

Hat är ett starkt ord, brukar man säga. Jag hatar verkligen vad Swire Hall står för. Jag kan inte komma på en enda sak som är bra med Swire Hall, förutom att det är väldigt billig hyra. Man kan titta på youtube-klippet ovan, som föreställer aktiviteten ”cheering” och tycka att det är konstigt och lite lustigt. Framförallt är det kanske roligt att tänka på det faktum att inte nog med att cheering i sig känns otroligt Hitlerjugend – det ingår dessutom rörelser i just denna cheer (det finns åtminstone 25 olika) som känns ganska standard i en naziparad (dom ägnar sig helt enkelt åt att heila!). I början tyckte jag också att det var ganska roligt, men konstigt. Nu tycker jag bara att det är förfärligt och faktiskt obehagligt.

På High Table Dinner pratar vår ”Warden” (som förövrigt ser ut exakt som en datorprogrammerare från 1982!) om hur fint det är att bo på en Hall, hur mycket man lär sig av det och hur man växer som människa. Att bo i en Hall, sa han, är inte som att bo på hotell – det är som att bo i en familj.

Precis alldeles nyss, elva på söndag kväll, tänkte jag att jag skulle gå för att fylla på min vattenflaska. I uppehållsrummet för vår våning stod alla lokala studenter, som alltid iklädda sina fotbollsshorts och tröjor som på något sätt promotar Swire Hall. Alla stod och skrek, alltså bokstavligen skrek rakt ut allt vad dom hade, och hoppade upp och ner likt femåringar som just ska få öppna ett jättestort paket på julafton. I mitten av ringen låg en kille med regnbågsfärgad clownperuk på huvudet men utan byxor eller kalsonger. Hans ben var insmorda med någon form av smet. Jag har verkligen ingen aning om vad det var som pågick, om han typ fyllde år eller om det var den värsta mobbing jag någonsin sett eller om det var både ock. Jag gick lite chockat förbi och åkte upp med hissen till sjätte våningen där det finns en behållare med rent vatten. Kanske femton tjejer satt på golvet och typ lekte en ringlek. När jag klev in började alla fnissa okontrollerat.

Man får inte dricka alkohol här på Swire Hall, det är nämligen förbjudet. Inte heller får man röka, inte ens utomhus; om man vill röka måste man lämna campusområdet. Jag tycker det är väldigt konstigt att dom satsar sina krafter på att hålla koll på att folk inte dricker men struntar i att någon ligger naken på golvet i clownperuk. Jag röker aldrig till vardags, men jag blir mer och mer sugen på att börja, bara för att jag skulle kunna göra det precis utanför dörren och bryta lite mot reglerna. Det känns som att rökning på förbjudna platser skulle vara ett sätt att protestera mot sådant som händelsen med clownperuken och den nakna underkroppen. Man får inte heller besöka en våning där det bor personer av det andra könet efter klockan tio på kvällen. Förra året blev en person utslängd eftersom han haft en tjej sovandes över. Jag har mycket svårt att förstå detta.

Om man växer som människa av att bo här, vad blir man för slags människa? Ett exempel: På fredagkvällar har dom någonting som heter Midnight Run, vilket är en springtävling. På en whiteboardtavla i uppehållsrummet skrivs tiderna ner. Jag har svårt att tänka mig något som jag uppelver som mer ”osunt” än att nitton-tjugoåringar ägnar sina fredagkvällar åt en jävla springtävling – vecka efter vecka. Om man inte är med blir man utstött ut gruppen och något av en paria. Så blev det för min gamla roomie Wisely. Han ville inte vara med på det idiotiska loppet och tvingades i förlängninge flytta på grund av det sociala trycket.

Det här med så kallad ”team spirit”: De sammanhang jag deltagit i som betonat ”team spirit” har varit dom värsta sammanhangen i mitt liv: Att jobba på Mc Donald’s, att vara med i ett ishockeylag. Team spirit har alltid, i den mån jag kommit i kontakt med begreppet, använts enbart som ett socialt maktmedel för att få människor att frivilligt göra saker de aldrig skulle göra annars, saker de egentligen inte vill göra. Till exempel ”offra sig för laget” på Mc Donald’s genom att jobba över utan övertidsersättning eftersom man inte ville ”svika sina kompisar”. Swire Hall är det värsta exempel på ”team spirit” jag upplevt hittills.

Kanske är det enda jag vet som känns ännu mer osunt för nittonåringar att ägna fredagkvällar åt än en springtävling att hålla på med ”cheering”. Hur kan ”cheering” uppmuntras? Alla cheers handlar om Swire Hall, och att Swire Hall är bäst. Orka liksom: wöhö vi bor i ett hus och det huset är bäst. Som ni ser i klippet ovan är det precision som på en nordkoreansk militärparad. Rökning kan leda till lungcancer, alkohol till leverskador, sex till – tja, aids? – men cheering leder i förlängningen till saker som massmord, etnisk rensning och världskrig. Alla mänskliga katastrofer har tagit sin början just i cheering. Men ingen säger nej, för dom törs inte. Det är inte team spirit att säga nej till cheering.

Jag tycker att våran Warden verkar vara totalt dum i huvudet.