jag kommer att sakna er, familjen fisher

Under hösten har jag ägnat mig åt att titta på alla avsnitt av Six Feet Under, som jag förvarat i min dator. Det var länge sen jag såg de första avsnitten, flera år sen, långt innan jag flyttade till Uppsala till och med. Den sista säsongen såg jag aldrig klart när den sändes på tv, så dom avsnitten såg jag nu för första gången. Det här inlägget handlar bara om SFU, om någon till exempel inte vill veta hur det slutar så läs inte, jag vill bara ventilera alla dessa timmar jag lagt ner på att titta.

Jag tycker att slutet var bra trots allt. Jag visste innan jag började titta på den sista säsongen att Nate skulle dö, vilket kanske var lite synd. Jag tyckte då att detta var en dålig idé, att det var dumt att dom skulle ta död på Nate, det hade inte varit nödvändigt. Jag tyckte också att det kändes lite för eländigt att Maya skulle komma att växa upp helt föräldralös. Avsnittet där han dör tyckte jag också var jobbigt att se, även om scenerna när han vaknar upp och dumpar Brenda var väldigt bra. Men sen under de sista avsnitten, när Nate är död, så kände jag verkligen en saknad efter honom i serien. Det kändes så tomt och det kändes att något var fel. Rent dramaturgiskt tycker jag att detta var väldigt effektivt, att serien slutar i något av en implodering, även om sista avsnittet förstås innebar en viss försoning, som sig bör.

Ofta tycker jag att SFU är lite för mycket, i slutet av säsongerna är det alltid mycket trådar som knyts ihop väldigt snabbt i de två sista avsnitten. Då blir serien till en såpopera för tänkande människor, helt i onödan. Till exempel i slutet av säsong tre, när Lisa dör, Ruth och George gifter sig fast Lisa är förvunnen, Nate försonas med Brenda (på ett vis) och Claire mitt upp i allt gör abort. Kanske beror det på att jag sett serien i så snabb följd nu, men jag tycker att det är lite väl högt tempo ibland. Vi behöver liksom inte femton tragedier i taget för att hålla koncentrationen uppe. Min andra stora invändning mot serien är att det så tydligt är en sak i fokus hela tiden. Till exempel när Claire pratar lite med Anita på en föreläsning och sen handlar hela säsongen (säsong fyra) om att Claire och Anita är bästisar. Hade Claire inte en enda kompis innan hon pratade med Anita undrar man. Över huvud taget har karaktärerna typ inga kompisar, dom umgås alltid enbart med familjen och sina respektive! Det är inte trovärdigt tycker jag. Sen i säsong fem träffar inte Claire Anita alls, vad hände.

Med detta sagt är ändå mitt favoritavsnitt det sista avsnittet av säsong fyra, som verkligen är proppat med dramatiska events: George kommer ut som galning, Claire blir ihop med Billy, Nate inser att det är Lisas svåger som dödat Lisa, detta uppdagas och svågern tar självmord. Men ändå, det var ett så intensivt avsnitt, jag kände mig nästan skakis efteråt. Ett annat favoritavsnitt är det i säsong två när Claire och Nate åker och hälsar på Lisa i Seattle, ett avsnitt som också handlar om att Nate har sin sjukdom. När jag såg avsnittet här i HK tänkte jag mycket på att dom hade jackor på sig i Seattle, och jag undrade om dom inte svettades helt sjukt mycket under alla dessa kläder. Hela säsong fyra är väldigt bra annars tycker jag. Jag gillar verkligen ”triangeldramat” mellan Claire, Anita och Edie, och så tycker jag att det är hemskt underhållande med alla scener som handlar om Claires liv på konstskolan, och att dom är konstkids som lever loppan. Att Claire till slut blir ihop med den förvisso snälla republikanska advokaten Ted upplever jag som en besvikelse även om det innebär en utveckling av hennes karaktär. Diskussionen om konst i säsong tre, som mycket kretsar runt den pretto läraren Olivier, tycker jag oftast är ganska tunn och ibland lite patetisk. Jag tycker också rätt illa om vissa karaktärer som verkar fylla funktionen att vara crazy och roliga, under säsong fyra representerat av den extremt lillgamla praktikanten Arthur, som jag nog tycker att dom kunnat skippa.

Det bästa med SFU är väl annars att alla huvudkaraktärer känns trovärdiga, och att alla har bra och dåliga sidor samtidigt. Till exempel tycker jag att det är väldigt fint när Brendas sarkastiska och extremt egocentriska mamma Margaret i den sista säsongen ändå växer litegrann, och är ett bra stöd till Brenda under hennes missfall till exempel. Min favoritkaraktär är annars David, vilket kanske är uppenbart för alla som känner mig. Han är väl också den som är mest sympatiskt skildrad, hans dåliga sidor sträcker sig typ till att han är lite för konventionell och att han gillar pengar. Avsnittet när han blir rånad och misshandlad och nästan dödad tycker jag är fruktansvärt, nu när jag såg det igen spolade jag förbi dom scenerna.

Jag har funderat en del på vilken karaktär jag tycker minst om, och kanske är det trots allt den lille moralisten och hycklaren Rico. Det förvånade mig lite när jag kom på det, Rico är ändå skildrad som snäll och reko. Jag tycker inte det ursäktar hans extremt konservativa livssyn och dåliga insikt om sina egna tillkortakommanden. Och så den där fånen Russell också. George Sibley tycker jag om ändå, och även han växer verkligen under de sista avsnitten, vilket jag tycker är fint. Jag har ett en väldigt ambivalent inställning till Brenda. Jag vill gilla henne, jag gillar henne i teorin, men ändå inte i praktiken. Jag har också väldigt svårt att förklara för mig själv varför jag inte gillar henne.

Det om det.

Gud detta blev verkligen mitt sämsta inlägg nånsin, men jag skrev det mest för mig själv ändå. Jag ska rycka upp mig till nästa gång, bla bla.