living large i skärgårn

När jag åker härifrån kommer jag antagligen att sakna dom stekiga sidorna av min livsstil i HK, även om jag egentligen inte vill erkänna det inför mig själv: Åka taxi till exempel, det är så soft att tänka nej jag pallar inte att gå ända till busshållsplatsen, det får bli en taxi istället. I Sverige åker jag taxi typ en gång om året, här gör jag det kanske fem gånger i veckan i snitt. Och så detta med att alltid äta ute, att jag inte varit i närheten av något som skulle kunna kallas ”diska” på två och en halv månad. Jag verkar ha tjusats av bekvämlighet.

Idag gjorde vi det kanske stekigaste hittills, nämligen hyrde en fet båt över dagen. I den blev vi skjutsade runt i skärgården här utanför stan. Båten var helt klart över förväntan, den var så stor, vi var elva personer (plus två i besättningen vilka jag givetvis, som den obehagliga bratunge jag numera är, inte räknar med bland ”personerna”) men man hade lätt kunnat vara femtio. Det kändes seriöst som att vi var på P. Diddys båt, i alla fall om man fantiserade ihop lite lyxigare möblemang och kanske en blankare finish. Vi hängde på det stora taket på båten, gled ut genom hamnen och såg världens kanske finaste skyline sakta bli mindre och midre. Jag kände mig inte som mig själv utan som en karaktär i Gossip Girl (en serie som jag nu betar av i högt tempo, fängslande skit).

Vi åkte till en badvik långt upp på den del av Kowloon-sidan som kallas New Territories, där vi ankrade. Hela tiden tänkte jag på det faktum att det var mitten av november och hur soft det var att jag satt på en jättebåt i Hong Kong istället för att till exempel huka mig i regnet och kylan mellan Luthagen och Juridiska Biblioteket. Om man ville bada kunde man hoppa ner i vattnet från taket på båten, det var bara Pontus som vågade dyka. Inne vid stranden skymtade vi pöbeln där den satt på marken och typ var medelklass eller något. Jag simmade omkring och tänkte intensivt på att det ju faktiskt är mitten av november.

När vi gled tillbaka in i hamnen – efter en dag där det största bekymret var huruvida jag var mest sugen på att sola på taket och dricka öl eller på att ta ännu ett dopp i Sydkinesiska sjön – hade det blivit mörkt och vattnet hade skiftat färg från jadegrönt till svart. Det var andäktigt att stå där och titta på alla ljus som speglade sig i det mörka vattnet. Jag tittade mot HK Island och tänkte på skillnaden mellan hur jag ser på stan nu och hur det var den där första kvällen när jag satt alldeles ensam och stirrade på en massa hus jag aldrig tidigare sett. Jag har planterat en massa minnen på ön nu, jag tittar på en skyskrapa och tänker ja just ja, där är den, i det huset ligger det och det.

Efter att taxin släppt av mig nere på gatan var Gossip Girl-tillvaron plötsligt slut. Nu måste jag sätta mig och plugga, som om man vore typ en vanlig människa.