en man i ungefär samma ålder som ragnar men som jag tycker bättre om

.

Göran Sonnevi skriver om Sverige

Här är Ormöga. Här är allt främmande. Här finns nästan inte vi.
Här är den mörkgrå havshorisonten. Alla blommorna. Alla fåglarna. Igår såg jag svalungen i boet snett ovanför matrumsfönstret. På strandheden storspovens unge, medan föräldern cirklade ovanför, mindre, spädare näbb, samma rop, fast mindre. Jag gick sista gången till havet, ensam. Överallt vatten, efter regnen. Havet var helt stilla; jag hörde dess röst, stilla. Också detta är nu min mors hav. Fastän hon aldrig fick komma hit. Jag rörde vid det. Detta är ett återvändande. Här är allt främmande. Här är den blå kärrhöken. Här är enkelbeckasinen, vakande. Om natten ser jag månen gå ner, orange bland molnen. Fullkomlig ensamhet; fullkomlig tystnad. Medan alla sover. I gryningen väcker oss flugan.

Göran Sonnevi skriver även om Kina

Nu, 30 år senare, talar jag ännu med B, om samma apoaklyptiska skeende, utan slut. Missiler har träffat den kinesiska ambassaden i Belgrad; demonstrationer pågår mot detta i Peking, som substitut för tioårsminnet av massakern på Den himmelska fridens torg.