musik är svaret

Om man bortser från vissa personer och en hälsosam anarkism är det enda jag saknar i Hong Kong musiken. Jag sitter vid datorn, går in på decks.de och lyssnar på klippen av nya låtar. Ibland köper jag en mp3:a eller två på beatport. Ändå är jag ensam om mitt (omfattande) technointresse i min krets här. Jag sitter vid datorn och är glad över en låt men sen är det inte så mycket mer. Det är inte lika kul att vara glad över en låt alldeles själv. Därför betyder musiken på sätt och vis också mer här än hemma, eller nej det var fel, snarare är det så att det krävs mindre för att väcka min oförställda entusiasm. Om vi pratar musik utanför min dator alltså, musik som jag hör på en klubb. Det kan vara när klubben Drop spelar Bob Sinclair, en artist som jag skulle kunna påstå att jag närmast "hatar" och jag inser att det ändå är en ganska välproducerad high-hat i den där hemska svennehousen, och vadå det är ju house åtminstone, något att bli lite glad av. Eller när dom spelar Stardusts klassiker Music Sounds Better With You, en uttjatad låt, och jag tycker den låter bättre än den någonsin gjort. Kanske är detta lite sorgligt, whatever isåfall.

Detta som bakgrund till att jag i lördags var på en klubbkväll som faktiskt var bra, som jag hade tyckt varit fantastiskt bra om jag varit i Sverige, och även hade varit nöjd med om den utspelat sig i Berlin. Det var på det där stället Yumla som jag skrivit om tidigare, det är en bar i vanliga fall men nu var det mer som en klubb, bättre och högre ljud än vanligt och mer inriktat på dansgolvet. Yumla är jättelitet, ungefär som Orange i Uppsala för den del av läsekretsen som varit där. Som sagt så hade Yumla besök av H.O.S.H. Jag undrar hur de kunnat flyga dit någon ända från Berlin till ett så litet ställe, kanske var han på tunré eller semester eller så. Egenligen har jag tröttnat lite på det sound som representeras av H.O.S.H. hans kompis Stimming och labeln Diynamic Music till vilken de är knutna, men jag lyssnade massor på det i vintras/våras och det är bara därför jag är trött på det.

Jag var så glad när jag dansade inne på Yumla, att jag äntligen fick dansa till musik som jag verkligen tycker om. Det var väldigt speciellt att vara så långt borta och höra låtar som är så väldigt hemtama, som jag så starkt förknippar med mitt "vanliga" liv i Sverige. H.O.S.H. spelade ganska hittigt, framförallt spelade han flera av det senaste årets verkligt stora hits (i den mycket lilla värld där denna musik är stor), låtar som kanske är uttjatade i en annan kontext. Men här, i ett varmt och fuktigt Hong Kong totalt ointresserat av varje form av kvalificerad elektronisk musik, var vi en liten exklusiv skara som älskade dessa låtar och som skapade en särskild gemenskap runt detta, att dessa låtar är hits i vår värld. Till exempel spelade han Carl Craigs remix av Siobhan Donaghys Don't give up, utan tvekan en låt var bäst före-datum är passerat, med sin karaktäristiska elgitarrliknande ylande synth och sitt långa break. Sen när den släppte och alla på det lilla dansgolvet hoppade och visslade och skrattade. När jag var på Panorama Bar i januari fälldes gardinerna upp precis i detta break, en magisk stund, men detta var ändå samma grej, just på grund av denna känsla av vi dryga femtio personer som trängdes på dansgolvet var dom enda i hela Kina som förstod denna låt (vilket förstås inte var sant men det kändes så) och att vi alla var samlade just där och då.

När H.O.S.H. inte spelade brottarhits var det också kul. Det var ganska minimalt men inte på det blippiga sättet utan bara väldigt nedstrippad funkig house med smattriga percussions. Bland annat spelade han District One-remixen av Mihalis Safras & Mark Brooms låt Crabsticks och dom av er som hört den fina låten kan bilda er en ganska klar uppfattning om hur det lät. Mina svenska kompisar som följde med från den "häftiga" (men bra) klubben Volar till Yumla tyckte också att det var toppen för det mesta. Jag kom till klubben strax efter ett och då hade H.O.S.H. redan börjat. Vid halvsju var jag så trött i fötterna att jag var tvungen att bege mig hemåt. Det var sjukt tight mixat precis hela tiden. Eftersom det var så litet stod man precis vid DJ-båset och dansade vilket gjorde det blev en bra kontakt mellan DJ och publik, det var nästan som ett kompisgäng som hade en sjukt bra efterfest i ett vardagsrum. H.O.S.H. log brett för det mesta. När jag klev ut på gatan mindes jag att jag lämnat plånboken hemma och gjort av med alla pengar jag tagit med mig i fickan. Därför tvingades jag gå hem (kompisarna hade gett upp ett par timmar tidigare), kul liksom. Men när jag stapplande tvingade mina slutkörda ben uppför de 207 trappstegen från gatan kände jag mig väldigt glad för det här med musik.