such a wild combination

På dagarna gör jag saker hela tiden, läser och springer på stan och äter middag, och på kvällen ligger jag i sängen och försöker sova. Då har jag och min rumskompis AC:n på, och en fläkt, och jag har inget täcke utan bara en handduk som jag försiktigt lägger över kroppen. Vi har ett litet rum och det är ett utrymme som jag nu gjort till mitt, jag har satt upp de tre bilder jag tog med mig från Sverige, en teckning jag fått av Maria, ett vykort med ett porträtt av Helene Schjerfbeck och en bild till, men jag kommer inte ihåg vad konstnären som målat den tavlan heter. Korridoren utanför är min till viss del, men inte riktigt, den är fortfarande en aning främmande. På campus har jag några platser som jag känner igen, men de tillhör inte mig ännu, de tillhör andra och jag är fortfarande turist på dessa platser. Runtomkring är den stora staden som jag bara utforskat små brottstycken av och som jag egentligen inte kan relatera till. Och så den asiatiska kontinenten, världens största, som omsluter mitt rum och min säng på alla sidor.

Jag kan ibland, när jag ska försöka sova, känna ett tryck från den asiatiska kontinenten. Det är motsatsen till att ha tröttnat på någonting, det är den asiatiska natten och alla Hong Kongs lampor. I Mora är hela landskapet mitt eftersom jag vet vad som finns bakom varje krön och om någon pekar och frågar vad finns exakt två och en halv mil ditåt så vet jag det, jag vet vad det stället heter. I Uppsala har jag också många platser där jag känner mig alldeles hemma.

Det händer att jag, när jag försöker sova, undrar vad jag gör här, varför jag har hamnat i det här sammanhanget så långt bort från allt som jag kan kalla det "vanliga" och det "välkända". Jag hade tänkt ta med mig Tove Janssons Vem ska trösta knyttet men sen kändes det "fjantigt".

"När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor..."

Jag tycker mycket om staden Hong Kong, men jag greppar den ännu inte, jag "har" den inte på det sättet som jag exempelvis "har" solnedgången över Orsasjön, som är en annan sak jag tycker om. Detta är min utmaning med att vara här, att jag är ett stackars knytt på en jättelik kontinent. Solnedgånen över Orsasjön ser ut precis som jag känner mig inuti, jag "förstår" denna solnedgång. Solnedgången över The Peak är knäckande vacker men jag förstår ingenting av den, jag tycker bara att den är fin. Det tänker jag inte på under dagarna, eller under kvällarna på Lan Kwai Fong, för då finns det inget tryck ifrån det främmande, då är det jag och mina kompisar.

Den musik jag tycker allra bäst om är den som låter så som jag tycker att det låter inom mig, eller kanske snarare så som det låter inom mig när det låter som bäst. Eller detta gäller förresten varje form av konst. Om jag är ett stackars knytt som går och tror att jag är mycket stark och mycket stor, och sen kommer på att jag inte alls är stark, kan jag lyssna på musik. Det finns musik som är så vacker, som låter exakt så som jag önskar att livet alltid kunde vara. Det är musik som är fin trots att det finns så mycket som är fult, och som erbjuder en plats att vara hemma i, trots att världen är så stor.

Därför kan jag, hur stor staden runtomkring mig än är, och hur konstigt de än pratar, och hur märkligt de än beter sig, lyssna på den här låten, som är den finaste tröst jag kan hitta i hela mitt itunes-bibliotek.

Arthur Russell - That's Us/Wild Combination