ner med sporten!

När vi svenskar pratar om vilka kulturkrockar vi upplever här kommer vi på oss själva med att tycka en aning synd om våra jämnåriga Hong Kong-bor. Dom verkar aldrig ha kul! Dom måste vara med i minst två sportlag för sin Hall, och dessa sportlag tränar flera gånger i veckan. Till exempel fredag kväll klockan åtta till elva. Det är inte fråga om motion utan om träning, med målet att vinna. Personligen tycker jag ofta synd om sportmänniskor i allmänhet för de verkar offra så sanslöst mycket bara för att ha chansen att vinna något, vilket jag tycker verkar vara ett torftigt liv. Här är dom närmast tvingade till att bli sportmänniskor, verkar det som. Allt det som vi i väst upplever som "kul" för unga människor - dvs. musik, sex och alkohol - verkar helt frånvarande i deras värld. I Kina har det aldrig förekommit en tonårsrevolution på det sättet som det gjort i Europa och USA, i alla fall har den i så fall sett annorlunda ut. Inget Sex drugs and rocknroll, ingen punk, ingen disco, ingen acid house. Dom lyssnar på sin "canto-pop" - fullkomligt urvattnad schlagermusik som framförs på jättelika arenor där nyktra ungdomar viftar med lysande plaststickor och knäpper tusen kort med sina sjukt avancerade mobiltelefoner.

Detta är verkligen en kulturkrock eftersom alla vi utbytesstudenter är fullständigt överens om att musik, sex och alkohol är själva essensen av kul. Vi har svårt att förstå hur någon inte kan tycka likadant. Ett av de mest intressanta kapitlen i Ola Wongs mycket läsvärda bok "När tusen eldar slickar himlen - Kinas väg mot framtiden" ringar in detta fenomen på slående sätt. Avsnittet beskriver Rolling Stones konsert i Shanghai häromåret. I västmedia blåstes detta upp som en stor sak, ett tecken på hur Kina "öppnar sig" (även om "rebellerna" i Rolling Stones lovat den kinesiska regeringen att inte ta med vissa sexuellt explicita låtar i repertoaren). Wongs poäng är att nästan ingen i Shanghai brydde sig det minsta om Rolling Stones eller deras konsert, förutom den stora mängd utlänningar som bor i staden. Kinesisk media skrev nästan ingenting om händelsen, och om man gjorde det skrev man att det var ett dåligt arrangemang. Detta visar på en inställning i väst som består i att man tror att västerländsk "rebellisk" populärkultur ska befria Kina - på samma sätt som den befriade västerländska fyrtiotalister. Detta är i grund och botten givetvis ett kolonialt perspektiv och ganska idiotiskt. I de otaliga svenska artiklar som har publicerats om kinesiskt kulturliv under den senaste tiden skymtar nästan alltid samma perspektiv: man ger sig exempelvis ut på jakt efter "Pekings punkare" eftersom punk ju var frihet för oss en gång, och därför självklart måste vara det även för människor i Peking. Den form av kulturell befrielse som skett i väst är ju den enda tänkbara.

Dock: jag känner mig obehaglig till mods i denna sex-drugs-and-rocknroll-lösa kultur. Allt är så uttänkt. Om man vill titta på Hong Kongs skyline ska man promenera på en promenadväg som heter Avenue of the Stars, som går längs med vattnet i Kowloon, men den stänger klockan elva och då får ingen gå där, det är förbjudet. Det finns fina parker men man får inte ha picknick där för då förstör man det perfekt ansade gräset. Om man ska gå in på biblioteket här på universitetet måste man visa upp sitt id-kort för en automat och sen passera en spärr. Det finns hela tiden ett syfte med varje plats och ett rätt sätt att använda den. Och alla följer dessa regler till punkt och pricka utan att ifrågasätta det minsta. Ingen säger "jag skiter i den där skylten jag tänker ha picknick här ändå låt mig vara" vilket hade varit befriande.

Någon tycker kanske att det är "bra" att asiater inte dricker och softar utan jobbar och tävlar hela tiden istället, men det håller jag absolut inte med om i så fall. Jag vill leva i ett samhälle där det finns utrymme för misstag, utrymme för att vara en annan slags person än den arbetsmarknaden efterfrågar och utrymme för att vara hemma och titta på film en hel dag då och då. Jag vill inte leva i ett samhälle som bara är inriktat på prestationer och jag tycker det är mer "sunt" att gå på technoklubb än att välja mellan de två alternativen pressa sig själv till att besegra andra i sport eller sitta hemma och vänta på att gifta sig så att man får ligga. Jag tycker om att folk i Sverige stannar hemma från jobbet fast de inte är sjuka ibland, jag tycker om att folk dricker alkohol och att staten bekostar universitetsutbildningar som inte har det minsta med arbetsmarknaden att göra. Jag tycker att det är "bra" och jag tror att det är bra även för "samhället" ur ett makroperspektiv.

Hong Kong är väldigt inriktat på produktion. Och på att ha det högsta huset. Jag tycker att man måste försöka hitta en mening i sitt liv som inte går ut på produktion.