hall spirit!

Mitt största problem just nu är detta med att dela rum. Igår flyttade min roommate till en annan våning och jag ska nu få en ny roommate, de bor tydligen på andra våningar under Orientation Week (en form av nollning för alla lokala studenter som hålls av studenthemmet - the hall, eller med en försvenskning "hallen") än i vanliga fall så att de ska lära känna folk på olika våningar. Denna Orientation Week verkar helt vansinnig. Det är nollning från morgon till sen natt, min roommate har kommit hem vid fem på morgonen och gått iväg igen före nio. Igår var allt klart och jag satt och pratade lite med honom. Jag frågade om han tyckt att Orientation Week varit kul. Först förstod han inte vad jag menade, vilket jag trodde berodde på språkbarriären men han pratar utmärkt engelska så det vore märkligt om han inte skulle förstå ordet "fun". Jag förklarade lite utförligare vad jag menade och ha sa "well I wouldn't describe it at as fun, but I guess it has been rewarding in a way". Han verkade tycka att min fråga var mycket märklig. Denna nollning som pågått under hela tiden jag varit här liknar inte alls svenska nollningar. För det första dricker de ingenting överhuvudtaget. I lördags kväll var jag hemma för jag orkade inte följa med de andra ut och klubba. Då hade Orientation Week just slutat. Alla satt i köket och spelade dator- och tv-spel, iklädda fotbollsshorts och någon av de speciella t-shirts med tryck på bröstet som är till för att på olika sätt framhäva vår Hall (det finns åtminstone fem olika varianter). Det har inte förekommit något festande under hela Orientation Week, det går bara ut på att tävla. Jag frågade min roommate hur det kommer sig att de aldrig dricker, varpå han svarade "well one time there was a drunk person here". I Hong Kong verkar allt vara förknippat med tävling, framförallt om man ska försöka ha roligt, det är alltid spel och sport i olika former. Att göra någonting enbart för att det är gött, helt utan mål eller möjlighet att besegra någon, verkar de finna totalt meningslöst och oförståeligt. Det har varit militärisk disciplin under Orientation Week. På campusområdet har "vi" västerlänningar förundrat kunna bevittna hur någon form av faddrar ilsket kommenderat träningarna i att göra speciella ramsor och danser till hallens ära. Min roommate sa att de en dag hade tränat på samma ramsa i sju timmar, och om man inte gjorde sitt yttersta blev man "scorned loudly and if you don't try harder they will ignore you for the whole year". Alla verkar ha drabbats av en i mina ögon sjuklig besatthet av "team spirit" i dess allra mest rabiata form. En annan gång, berättade min roommate, skulle alla samlas i aulan där en av de äldre studenterna ropade ut namn på personer som skulle svara på frågor inför alla. Om man inte svarade snabbt och rätt blev man hånad. Allt går ut på att de ska bli sammansvetsade och starka för att kunna klå alla andra halls i tävlingar av alla de slag.

Jag betraktar mina hall-kamrater som barn. Dels är de väldigt små till växten, men det är ju de flesta asiater, och dels verkar alla vara typ arton. Men alltså jag tycker att de beter sig som barn. Att bo här känns exakt som att vara på fotbollsläger när man är tretton år. Jag tycker det känns tråkigt att skriva såhär eftersom det verkar som att jag ser ner på dem, det gör jag inte egentligen, när man pratar med dem är de fantastiskt vänliga och hjälpsamma, och uppenbarligen studerar ganska många väldigt hårda utbildningar som man antagligen måste vara väldigt smart för att hänga med på. Men de verkar till exempel vara helt peppade över att de får vara uppe hur länge de vill. Alla är uppe till två-tre åtminstone sa min roommate. Sen sover de hela dagen och pluggar lite på eftermiddan sa han. För att definiera ordet barn kan man kanske koncentrera sig på fenomenet "springa omkring". Vuxna springer inte omkring och till exempel leker kull, men det gör de här. Och slår varandra i huvudet med uppblåsbara plastsvärd, inte någon enstaka gång på skoj utan de slår varandra i huvudet och skrattar som att det vore det mest crazy man skulle kunna tänka sig. Litegrann som trettonåringar på fotbollsläger som plötsligt får rå om sig själva litegrann och inte vet var de ska ta vägen för att bli av med alla sina hormoner. Ingen verkar vara det minsta intresserad av att till exempel göra det lite mysigt i sina rum, eller av vad de äter för mat. Ingen verkar heller vara intresserad av musik, det verkar inte vara en del av ungdomskulturen överhuvdtaget här, de spelar tv-spel istället.

Hittills har jag upplevt det som väldigt påfrestande att dela rum. Det är inget fel på den roommate jag haft hittills, han har varit mycket försynt, men problemet är avsaknaden av privat sfär. Jag har verkligen ingen privat sfär alls, det känns som att jag är mentalt naken hela tiden och att ingenting är bara mitt. När jag ska sova vet jag att dörren när som helst kan öppnas och att det då kommer in en okänd människa och lägger sig i sängen mitt emot min, våra huvuden ligger kanske tio centimeter ifrån varandra. Allt känns mycket främmande ändå här på andra sidan jorden, jag skulle behöva stänga dörren ibland och pusta. Fast jag kan aldrig stänga dörren, inte psykologiskt eftersom den när som helst kan öppnas, jag bestämmer inte över mitt eget hem och mina egna sovvanor. Första nätterna tyckte jag att detta var helt förfärligt och jag låg och smidde planer på hur jag skulle kunna få ett single room ("hmm om jag lägger upp tio tusen på bordet till hall-managern, skulle han bli förbannad eller kan man muta folk här?") och tänkte till och med att jag kanske borde åka hem på grund av detta. Sen har det blivit lite bättre, dels för att jag lärt känna min roommate lite, åtminstone är han inte längre en total främling (men, som sagt, nu ska jag få en ny), dels har jag försökt ge upp idén på att ha ett "hem" utan betraktar det mer som att jag har en säng där jag sover och mitt hem fortfarande finns i Sverige. Jag har också varit på en teknikmarknad och köpt hyfsat bra datorhögtalare, och möjligheten att spela min musik betyder otroligt mycket när allt runtomkring är annorlunda och främmande. Jag tänker att det är som att göra lumpen.