well i wouldn't describe it as fun but . . .

Kvällens aktivitet var det som kallas High Table Dinner. Då måste alla som bor här på Swire Hall ta på sig kostymen alternativt den knälånga klänningen och äta middag tillsammans. Jag skrev måste för man får inte banga, om man ska banga måste man först skaffa sig tillstånd från chefen och han ger bara tillstånd om man har laga förfall, så att säga. Om man bangar utan tillstånd kan man bli kickad från Swire Hall och tvingas leva på gatan.

Jag tog inte med mig någon kostym hit, jag sket i det för jag tyckte det tog för mycket plats i packningen. Turligt nog fick jag låna Andreas kostym, den passade bra. Jag tyckte själv att jag var ganska snygg i den svarta kostymen tillsammans med min blå-lila-grön-rutiga button down-skjorta. Men man måste tydligen ha slips. Om man inte har slips släpps man inte in på High Table Dinner och släpps man inte in på High Table Dinnner . . . ja ni vet, man blir uteliggare i förlängningen. Min roommate lånade mig en vidrig slips, svart med silverfärgade växter på. Bara man har slips spelar det ingen roll hur ful man är, eller hur snygg man hade varit utan. Jag tog av mig den direkt jag kom in genom entrén.

Middagen började med en kinesisk sång, det var "the high table song" fick jag reda på senare. Militärisk precision, givetvis. Vi var ungefär fyrahundra personer. Alla fick bordsplacering utom vi utbytesstudenter, vi fick placera oss bäst vi ville vid något av de tre bord som reserverats för "others". Alla locals hade klätt upp sig sanslöst mycket, innan vi gick till middagen stod alla killarna på min våning framför spegeln i det gemensamma toalettrummet och drog i sina hårsprejade luggar. Tjejerna hade enormt välputsade frisyrer och mycket smink, men "smakfullt" givetvis. De tog kort på varandra som om det vore det sista de gjorde i livet.

Efter sången skulle man äta en sockerbit tillsammans med en bit gräslök. Det symboliserade att vi skulle vara tillsammans "in sweet times and in bitter times". Sen fick man hugga in på buffén. Det var massor av mat, massor av olika rätter, och så kakor och bakelser och tårtor. Jag satt tillsammans med några britter som hånade allt runtomkring sig på det speciella brittiska sättet. Chefen för Swire Hall, "the Warden", höll ett tall om hur härligt det är att bo i en Hall. En student fick komma upp på scenen och återupprepa den fras som verkar vara favoriten: "I thäääänk rat harr cutule is a pöfäct coprimänt to univärsiti studis". Förlåt jag ska inte vara för dissig. Maten var god. Man fick apselinjuice eller cola till och det fanns kaffe.

Sen när allt var klart var det en massa tal på kinesiska. Britterna tog upp små tv-spel ur fickorna och började spela. Talen gick ut på att tacka för Orientation Week, berättade en kines för oss. Sen sjöng vi (eller alltså de lokala studenterna sjöng) "The Hall Song", den är på engelska. Såhär gick texten:

We have a spirit of unity
We have a spirit of unity
We have a spirit of unity
We are Swire Hall

We have a heart of sincerity
We have a heart of sincerity
We have a heart of sincerity
We are Swire Hall

Det svängde som på en nordkoreansk militärparad. Sen var det slut. Ett tal till på kinesiska hölls innan vi fick gå. Plötsligt såg alla hemskt allvarliga ut. Efteråt frågade jag en kines vad det varit frågan om. Han berättade att kvinnan som talade (hon var i vår egen ålder) hade gett alla oss fyrahundra personer en kollektiv utskällning för att vi sjungit för dåligt, klätt oss för slafsigt och tagit kort, för det fick man tydligen inte göra. Sen fick vi gå hem. Detta kommer att ske en gång i månaden, och skiten kostar tusen kronor per termin.